Hösten är här
Min favoritårstid

I 11 dagar har jag längtat efter att få komma till denna platsen. Bara att få komma ut och andas in den friska luften och känna lugnet. Det var första gången som vi åkte dit utan Bonzo. Hjärtat är tomt och varje dag är fortfarande en kamp för att överleva. Även om jag har upplevt sorg så många gånger tidigare. Inte bara Ronja och Foxie utan även personer i min närhet som av olika anledningar inte finns kvar bland oss. Så är ingen sorg den andra lik.

Att låta Bonzo somna in var ett lätt beslut

Det var inte jobbigt överhuvudtaget. Och jag kände samma sak när jag var med Foxie. Inget djur ska behöva lida. Bonzo hade fortfarande en stor del av sig själv kvar men jag kunde se i hans blick att det var dags. Han var också så himla sjuk de sista 48 timmarna. Vilket gjorde att beslutet var enkelt. Den veckan som Bonzo gick bort sov jag sammanlagt 7 timmar på fyra nätter. Hans sista natt i livet var vi ute varje timma med honom. Han var lika trött som vi. Och jag tror han tyckte det var en lättnad att äntligen få sova.

Det går inte en dag som jag inte gråter. Och det värsta med att förlora någon man älskar är saknaden. Jag saknar allt med honom och vissa stunder vill jag inte fortsätta leva. Jag vill bara krama om honom igen. Under dessa 11 dagar så har jag inte pratat eller träffat någon förutom min sambo, mamma och bestie. Jag orkar inte prata med någon. Och nu på Torsdag fyller jag 30. Min första födelsedag utan honom på 15 år. Jag som började peppa min födelsedag redan en månad i förväg och nu vet jag inte ens om jag kommer komma upp ur sängen.

Igår hade vi en fotografering med Kira. Hon är inget fan av kameran så min sambo fick agera assistent och flytta tillbaka henne hela tiden. Vill ta vara på hösten och få lite fina bilder på Kira också. Ronja hade också svårt för kameran i början men hon lärde sig. Hoppas att Kira gör det samma.

Imorgon eller på Onsdag borde vi få besked angående Bonzos aska. Jag har alltid sagt att jag inte vill ha någon aska men direkt efter att Bonzo hade somnat in så ändrade jag mig. Det blev som en självklarhet att vi skulle ha hans aska här hemma hos oss. Jag satt och letade efter urnor i flera timmar men utbudet i Sverige är skandal. Vi har kontaktat ett familjeföretag i USA som vi kommer beställa urnan ifrån. Både jag och min sambo har jobbat mycket med att designa den och igår kontaktade vi företaget med våra önskningar.

Jag beställde även hem fotografier som vi ska ha här hemma. Vi har ordnat en minnesplats för Bonzo. Tanken är att hans urna ska stå där, med våra fotografier samt några av hans favoritleksaker. Jag hoppas att det kan fylla de tomrum som vi känner här hemma. Först trodde jag att Kira skulle kunna hjälpa oss men även när hon är här så finns inte den där värmen som vi saknar.

Resultatet av fotograferingen med Kira igår. Måste verkligen ta vara på hösten och alla de vackra färgerna. Och Kira är så himla söt med sina öron. Så fort vi har klara så sprang hon runt som en galning i gräset. Kan inte påstå att jag fångade hennes personlighet på bild.

Jag är väldigt glad över att jag har hundarna i mitt liv. Jag vet inte om jag har berättat för er här på bloggen. Men veckan innan Bonzo fick somna in så började jag ta ut Cleo och Thelma igen. De är två spanska gatuhundar som jag har tagit ut tidigare. Världens goaste tjejer. Och tack vare hundarna så kommer jag fortfarande ut. Jag älskar att gå på promenader nu under hösten. Utan dom hade jag förmodligen aldrig lämnat lägenheten. Nu får jag fortfarande mysa, busa och njuta av våra promenader tillsammans. Det är naturligtvis inte samma sak som att gå med Bonzo men det hjälper mig i min sorg.

En vecka

Det har gått en hel vecka sen han somnade in i våra armar. Tårarna ligger och försöker tränga sig fram. Hjärtat är trasigt. Viljan att leva tynar sakta bort. Det var en vecka sedan som jag såg honom sist. En vecka vecka sedan jag pussade på honom, klappade hans mjuka päls och talade om för honom hur mycket jag älskar honom. Jag kommer aldrig få göra det igen.

Jag har gått igenom mycket sorg i mitt liv. Men jag kan säga att detta är det värsta jag varit med om. Jag kämpar för att hålla huvudet över vattenytan. Allt jag vill är att falla ner och vara med honom.

Han var mitt allt. På en vecka så var vi ifrån varandra max 6 timmar av 168 timmar. Vi var alltid tillsammans. Varje dag i 5 års tid. Under Bonzos 15 år var jag utomlands en gång. En mini weekend till London. Annars var jag endast borta en natt någon gång under året. Så när folk skriver ”Jag förstår/jag vet precis vad du går igenom” Nej det gör ni inte. Ni vet vad jag kände när jag förlorade Ronja och Foxie, men ni har ingen aning om hur detta känns.

Om exakt en vecka fyller jag 30

Födelsedagen som jag sett fram emot i månader. Jag trodde aldrig att jag skulle starta mitt nya kapitel utan honom. Jag försöker hålla huvudet över vattenytan men vissa stunder är det omöjligt. De enda jag har träffat och pratat med är min mamma, sambo och min bestie. När jag går ut ur lägenheten har jag en klump i magen för jag vill inte träffa någon. Jag orkar inte prata med någon. Det ända jag försöker göra är att överleva.

Reklam | Detta inlägget är ett annonssamarbete med Hpguiden.se| Reklam

Något som jag verkligen kan ångra med mitt liv är att jag aldrig skaffade mig en utbildning. Jag vet att det inte är för sent. Men som tur är så kräver inte den utbildningen jag vill gå några tidigare betyg. Men jag önskar verkligen att jag hade haft vuxna i min närhet som förmedlat hur otroligt viktigt en utbildning faktiskt kan vara. När jag växte upp så fick jag höra att det är lätt att skaffa sig ett jobb efter gymnasiet och eftersom jag alltid har haft svårt för skolan så kände jag att jag hellre arbetar än studerar. Lite visste jag att finanskrisen skulle komma i samband med min student.

Men om du till skillnad från mig har lagt ner tid på dina studier och har drömmar om ett framtida yrke. Så kan Högskoleprovguiden vara något för dig. Sen 2004 har Högskoleprovguiden hjälpt över 150.000 studenter att klara högskoleprovet. Med 15 års erfarenhet så vet dom hur de ska kunna hjälpa dig för att nå dina drömmar. Det finns två alternativ att välja bland.

Genom att välja VIP så får du personlig coaching med 2.00. Skräddarsytt studieupplägg för att fungera i din vardag, hjälp om du har frågor och funderingar, unika beprövade strategier och valbar oöverträffad förbättringsgaranti.

Jag vet hur ledsen ens vänner har blivit när de inte har klarat provet. Men genom att förbered dig inför högskoleprovet och få extra stöttning så kan det vara den avgörande faktorn till om man klara det eller inte.. Vill man ej betala så finns även Högskoleprovguidens gratisversion. Där du också kan få en massa bra tips och hjälp för att klara högskoleprovet. När det kommer till att nå sina drömmar så tycker jag att man ska ta all hjälp som man kan få. Ni får gärna dela med er av era egna erfarenheter och tips. Alltid roligt när man kan hjälpa varandra.

Det har gått fyra dagar. Hjärtat känns tomt och just nu känns livet som en dimma. Allt påminner om honom. Varje litet hörn. De senaste dagarna har vi legat i sängen och kollat på bilder och videos på honom. Disney+ har gått på repeat då jag endast orkar se barnfilmer nu. Förtvivlan, längtan efter döden och vilsen beskriver de känslor som har cirkulerat runt i min kropp.

Jag ångrar ingenting

Jag är så tacksam över det fina avslutet som vi fick. Det kunde inte varit mer perfekt. Men det är saknaden som gör ont. Kanske tar det hela 60 år innan vi ses igen. Hur ska jag kunna leva 60 år utan honom när jag under våra 15 år tillsammans aldrig var ifrån honom i mer än 48 timmar? Jag åkte aldrig bort för jag ville inte lämna honom. Med andra ord spenderade vi i stort sett varje dag tillsammans. Men nu ska livet fortsätta utan honom.

När livet fortsätter som om ingenting har hänt

Det är något av de svåraste när man är mitt i sorgen. Man ser hur alla andra fortsätter sina liv som om ingenting har hänt. Jag har precis förlorat min älskade nalle men universum vill att jag fortsätter leva utan honom. Sen när man väl tar steget att försöka fortsätta då kommer det dåliga samvetet. Varje gång man ler så är det som att en kniv hugger en i hjärtat. Hur kan du le när Bonzo inte finns kvar hos dig? Hur kan du orka gå upp på morgonen när du vet att han inte är där? Bonzo är den tredje hunden som vi förlorar i år. Ronja fick somna in 20 Januari, Foxie den 8 Maj och nu vår älskade nalle. Med andra ord har detta varit det värsta året i mitt liv. Jag har aldrig fått uppleva så här mycket sorg på så kort tid.

Just nu försöker jag bara överleva

Ta en timma i taget. Ena stunden så känns livet okej och i nästa bryter jag ihop totalt. Det jobbigaste är att lämna lägenheten. Rädslan att behöva stöta på någon. Jag vill inte prata om det med någon. Jag vill inte att någon ska fråga hur det är för vad svarar man på det? Sorg är en del av livet. Jag fick 15 fantastiska år med min älskade nalle. Men tanken på att aldrig mer få dra mina fingrar i hans mjuka päls, höra hans tjat när han ville ha godis, lyssna på hans djupa snarkningar och få hans mysiga kramar. Det krossar mitt hjärta totalt.

Jag vill avsluta med att tacka alla er som har hört av er under denna fruktansvärt jobbiga tid. Det har betytt så mycket mer än vad ni kan föreställa er. Jag har haft klasskamrater från högstadiet som har hört av sig, gamla vänner och även många av er som har fått se Bonzo och mig växa upp tillsammans. Vi har fått hem blommor. Många har erbjudit sig att handla åt oss eller hjälpa till med andra saker. Det värmer i hjärtat ska ni veta. I stunder som dessa så behöver man allt stöd man kan få. Det är inte alltid som jag orkar svara men jag uppskattar det.

Igår hade vi en så himla fin familjefotografering. Trots att Bonzo var riktigt sjuk så lyste han upp under fotograferingen. Dessa bilderna betyder allt för oss. Vår älskade Bonzo ❤️

Att skriva detta blogginlägget känns overkligt. I skrivandets stund så tror jag inte riktigt att jag har förstått det hela. Idag den 17 September klockan 12:40 fick vår älskade Bonzo somna in. Allt var precis så där perfekt som jag alltid har önskat att det ska vara när han väl somnar. I flera år har jag oroat mig för att jag inte ska vara med honom när han somnar in. Men det var bara vi där ute i solen. Han försökte kämpa emot men jag sa att nu älskade lilla Bonzo så är det dags att äntligen få sova. Nu har du kämpat klart. Mamma och pappa är här hos dig. Det är okej, somna du.

Bilder från Bonzos liv ❤️

Jag var bara 14 år gammal när jag fick Bonzo. Vi bodde i Lilla Edet och en klasskamrat till mig berättade att deras hund hade precis fått valpar och att vi kunde köpa en av dom. Från början så var det tänkt att vi skulle ha Bonzos syster men det slutade med att vi fick ta Bonzo istället. Världens bästa Bonzo. Han grät hela vägen hem till oss minns jag. Han ville inte alls följa med. Det känns ofattbart att personerna som jag gick i högstadiet med har träffat Bonzo. Efter det så är det gymnasiet och det är 11 år sedan som jag tog studenten. När man skriver det så då förstår man hur gammal han var.

Jag bestämde mig för att behålla honom

När min mamma skulle flytta utomlands så frågade hon om jag ville behålla Bonzo eller om hon skulle ta med honom. Jag bestämde mig för att behålla honom och från det ögonblicket förändrades vår relation för alltid. Vi blev ett. Jag är så otroligt glad och tacksam över att jag har haft möjligheten, tack vare min fantastiska sambo att få jobba hemifrån. Sen 2015 så har jag förutom ca 4 månader varit hemma varje dag med Bonzo. Han kunde rutinerna utan som innan. Visste direkt vilket tid som pappa skulle komma hem.

Sista promenaden här hemma ❤️

Den 25 Juli 2019 fick vi beskedet att Bonzo hade njursvikt. Att gå tillbaka och läsa om mina tankar och känslor när vi hade fått beskedet känns så länge sedan men samtidigt inte. Jag minns den dagen som om det vore idag. Vi började märka vid April i år att Bonzo började bli sämre. Det var främst att han inte ville äta sitt njurfoder längre. Vi försökte i månader att hitta något som han skulle tycka om. Hans matbudget var högre än våran tillslut. Men det var viktigt för oss att vi gjorde allt. Vi ville inte behöva tänka ”tänk om”. Den 28 Augusti hade vi bestämt att ta bort honom men efter att ha träffat en ny veterinär då vår tidigare var mammaledig så la vi upp en ny plan för Bonzo.

Men denna veckan blev han drastiskt sämre

Det svåra med Bonzo var att trots att han blev väldigt dålig nu de senaste 48 timmarna så var han fortfarande pigg och glad. Om man inte har träffat Bonzo så kan det vara svårt att förstå. Men det fanns också en anledning till varför alla trodde att han var en valp och det berodde inte enbart på hans utseende. Det var som ett krig i mitt huvud. Hade han varit trött och endast legat och sovit så hade beslutet varit enklare. Men när jag väl hade bestämt mig då var det som en lättnad kom över mig. De senaste månaderna har varit extremt påfrestande. Vi har fått gå ut med honom 1-2 gånger mitt i natten trots att vi tog ut honom sista gången vid midnatt. Vi har dagligen fått kämpa med att få honom att äta, många veterinärbesök och konstant oro.

Sista gången som jag bar honom i våra trappor ❤️

Igår fattade vi beslutet att Bonzo skulle få somna in och idag gjorde han det

Då vår veterinärklinik var fullbokad fram till Fredag nästa vecka så var vi tvungna att söka oss till andra kliniker. Jag ringde ner till Distriktsveterinärerna i Göta och fick tid imorgon klockan 10:00. Men personen som jag talad med i telefonen var så fruktansvärt otrevlig. Hela magen vred sig och det kändes inte rätt. Då Bonzo hatar att åka till veterinären så var det viktigt att han skulle få det bästa avslutet. Samtidigt så kände jag att han skulle inte överleva helgen. Men vi blev rekommenderade att kontakta Häst & Smådjursveterinären i Vänersborg då dom gör hembesök. Jag har alltid sagt att jag vill att han ska få somna in här hemma så min sambo ringde dom igår.

Vi fick veta att veterinären inte var inne för tillfället och att personen skulle tala med honom när han var tillbaka och återkomma till oss. Igår när jag stod i duschen så bad jag till gud att han skulle göra så att de tog emot oss. Allt jag ville var att Bonzo skulle få det bästa avslutet och det fick han. Klockan åtta i morse ringde dom och berättade att vi antingen kunde komma in till dom klockan 12:00 eller så kunde dom komma hem till oss klockan 14:00. Tårarna började rinna ner för mina kinder. Jag kan inte förklara den lättnaden jag kände. Direkt så visste jag att Bonzo skulle få det finaste avslutet.

Jag älskar dig mest i hela världen och kommer alltid att göra det ❤️

På vägen dit så stannade vi vid ett av våra fotoställen som ligger längs vägen. När jag satt där på bänken så tänkte jag ”Det är så här det ser ut i hundhimlen”. Det var så vackert och fridfullt.

Bonzo låg i bagaget på sitt mjuka täcke när han fick lugnande. Jag satt på huk framför honom och berättade hur mycket vi älskar honom och att han snart kommer få träffa Ronja igen. Solen lyste på oss och han var så himla lugn och fin. Allt kändes så rätt i hjärtat. Jag kunde se det i hans ögon att han var redo nu. Han hade kämpat så länge men nu var det hans tur att få vila. Efter en stund så fick jag bära in honom där han sedan fick den sista dosen som gjorde att han somnade in.

Jag hade aldrig kunnat önska mig ett finare avslut på vår långa resa tillsammans. Jag har gråtit så mycket att jag har sår under ögonen. Mitt hjärta är helt förkrossat men samtidigt så känner jag frid. Jag vet att detta var rätt beslut och jag är bara så otroligt tacksam över att han fick ett så himla fint avslut. Just nu är det svårt att förstå att vi aldrig mer kommer att få se honom. Jag saknar redan hans mysiga kramar. Min älskade älskade Bonzo. Om du bara visste vilket tomrum du lämnar efter dig för mamma och pappa. Vi saknar dig något oändligt. Ha nu roligt med Ronja ute på ängarna. Jag längtar tills vi ses igen.

10/5-2005 – 17/9-2020