Dixi Wonderland

Igår åkte vi ut till Öresjö. Tanken var att tvätta våran bil men de har fortfarande inget Öresjövatten. Under sommaren så har min sambos farmor och farfar tillgång till vattnet som finns i en sjö precis där de bor. Dock har pumpen som pumpar upp vattnet varit trasig så de har väntat mer än halva sommaren nu på en ny. Vet inte varför det har tagit så lång tid men förhoppningsvis får de vatten nu i veckan. De har fortfarande vanligt vatten i kranen men det använder vi inte till utomhus aktiviteter.

Vi hade dock riktigt fint väder så vi satt ute i solen och åt lunch. Hade köpt med oss plocksallad som är så himla gott. Tråkigt nog såg jag att vi kom försent för att kunna plocka fläder. Så himla tråkigt för jag ville så gärna testa på att göra saft för första gången. Men nästa år då ska det bli fläder saft. Har sett att det finns mängder med blåbär ute i skogarna nu så tänkte ge mig ut och plocka lite. Förra året kom det nästan ingen alls men i år är det hur mycket som helst.

Idag har vi spenderat hela dagen med att städa. Det behövdes verkligen. Jag har inte orkat städa (pga att jag är sjuk) men nu när min sambo har semester så fick jag hjälp. Det blev en storstädning som förhoppningsvis fick bort alla sjukdomsbakterier. På Onsdag har jag varit sjuk i 2 veckor. Men nu börjar jag äntligen känna mig bättre. Idag har jag orkat hålla igång mer vilket ger mig hopp om att jag faktiskt kommer bli frisk denna veckan.

Man kan tro att jag överdriver när jag säger att mitt liv är hell on earth. Men det har varit ett rent helvete den senaste veckan. Först hade jag feber i 4 dagar som sen gick över till en förkylning. Och för 3 dagar sedan vaknade jag av att jag var blind. Jag fick inte upp mina ögon och greps av panik. Lyckas ta mig till badrummet, ta lite vatten på ögonen och kämpade för att få upp dom. Ni vet att man ibland får sån där gul gegga i ögat? Hela mina ögon var fulla av den geggan.

Jag var så trött då klockan var 5 på morgonen så jag somnade om och tänkte inte mer på det. Men mot kvällen började mina ögon bli helt blodsprängda. Jag började googla och naturligtvis så visade det sig att jag har ögoninflammation (plus förkylning). Nu är jag inne på tredje dagen med ögoninflammation och det blir bättre. Vaknar fortfarande upp vid 5 varje morgon för att göra rent ögonen men jag ser precis som vanligt. Det är när jag ser mig själv i spegeln som jag inser att jag har inflammation men det känns absolut ingenting. Det jobbiga är att det är väldigt smittsamt. Som tur är så har min sambo klarat sig men det kan ju också vara för att han inte är hemma.

Mitt i allt detta så har Bonzo skadat sin trampdyna. Det är ett jätte litet och ytligt sår men så fort han är ute på sina promenader så börjar det blöda. Vi har köpt skor till honom vilket inte hjälper så nu är det dags att lägga bandage. Det man älskar med youtube är att det finns tutorials för allt. Så jag har kollat på två olika veterinärvideos med hur man lägger bandaget. Nu behöver vi bara köpa basbinda och bomull på binda.

Detta har verkligen tagit på mina krafter. När man är sjuk så vill man bara ligga i sängen men eftersom att jag har haft Bonzo att ta hand om så har jag inte riktigt fått vila ordentligt. Men jag hoppas att jag ska må mycket bättre nästa vecka. Och jag hoppas att Bonzos lilla skada kan läka så att han får en fin sommar. Jag har sån ångest då detta kanske är hans sista sommar i livet. Ska han då behöva ha bandage hela sommaren och inte få bada och ha roligt. Nej det känns inget bra alls i mitt mamma hjärta. Det positiva är att han inte har ont i tassen och han vet förmodligen inte ens om att han har ett litet sår.

When they see us är berättelsen om 5 unga pojkar som blir oskyldigt dömda i New York 1989 för ett brott de aldrig begått. En kvinna blir våldtagen och så illa misshandlad att hon nästan förlorar livet. Under samma tidpunkt som detta sker är ett stort gäng av ungdomar ute i parken och direkt blir de misstänkta för brottet. Trots att det inte finns några som helst bevis som knyter pojkarna till brottet så blir de dömda. When they see us är en fruktansvärd berättelse som måste berättas. Jag kan säga att detta är den värsta berättelsen som jag någonsin har tagit del av och då har jag sett och läst mycket.

Jag såg alla 4 avsnitten på raken men redan vid första så ville jag stänga av. Man tror inte att sånt här händer i verkligheten. Man blir så fruktansvärt arg över hur vuxna människor kan göra så här mot barn. Hur de kan misshandla och psyka barn för att sätta dit dom för ett brott de aldrig begått. Alla bevisen pekade på att pojkarna var oskylda men det var viktigare för dom att få fast någon än att få fast rätt man.

2002 blev männen släppta efter att ha suttit mellan 5-13,5 år i fängelse. Det skulle ta New York 12 år innan de tog tag i stämningsansökan och gav männen 40 miljoner dollar. Den högsta summan som någonsin har delats ut av New York. Men som männen säger i Oprah Winfrey presents: When they see us, inga pengar i världen kan ge tillbaka det som togs ifrån dom.

Jag rekommenderar att ni ser serien och sen ser Oprah Winfrey presents: When they see us. I början intervjuar hon skådespelarna som gör såna otroliga insatser men sen intervjuar hon även Antron McCray, Kevin Richardson, Yusef Salaam, Raymond Santana and Korey Wise. Kända som Central Park Five men som idag ska kallas Exonerated Five. Jag vill dock åter igen påpeka att det är en fruktansvärd berättelse. Och jag hade faktiskt inte tänkt skriva om den för nu ca 2-3 veckor senare så mår jag fortfarande dåligt över vad jag har sett. Men det är så viktigt att denna historian berättas.