Blev så otroligt rörd när jag fick hem denna fina buketten av Johanna. Vi har haft en så fin kontakt i många år nu. Även om vi aldrig har träffats så har vi alltid stöttat varandra så mycket. Det värmde verkligen i hjärtat att se att den starka vänskapen som jag känner för henne känner hon tillbaka.

Så idag blev jag 30 år gammal. Men om denna födelsedagen ska förespråka hur de kommande 10 åren kommer bli så tänker jag lägga mig under mitt täcke och sova bort de närmsta 10 åren. Jag drömde en massa drömmar i natt vilket resulterade i dålig sömn. Innan jag somnade så sa jag till Bonzo att jag ville drömma om honom men så blev det inte. Så fort jag öppnade ögonen på morgonen så kom tårarna. Kvällen innan kändes allt okej men idag har jag varit så ledsen.

Om denna födelsedagen ska förespråka hur de kommande 10 åren kommer bli så tänker jag lägga mig under mitt täcke och sova bort de närmsta 10 åren.

Min bestie är verkligen världens bästa vän, syster! Hon köpte denna vackra buketten till oss dagen efter att Bonzo fått somna in och idag om hon ytterligare med en ny bukett och lite presenter. Vi ska fira våra födelsedagar tillsammans som vi alltid gör men hon ville ge mig lite presenter även idag när hon vet hur jobbig denna dagen skulle bli.

Planen för idag var att min bestie skulle komma klockan 13:00 och fira. Men klockan 12:10 går strömmen och det skulle ta hela 5,5 timme innan den kom tillbaka. Kul! Som att dagen inte redan var jobbig till att börja med. Tanken var att jag skulle laga mat till oss men det gick ju inte i och med att strömmen var borta. Så vi åkte in till stan och köpte take away från Oden Bistro. Maten var så himla god och vi hade även köpt fika på Ritz efteråt. Mamma kom även förbi och lämnade Kira som ska sova här i natt.

Men efter denna veckan så känner jag mig mer okej med att träffa folk igen

När strömmen väl kom tillbaka kom vår granne förbi. Vi berättade för honom att Bonzo hade fått somna in. Jag kunde se hur hans ögon fylldes med tårar och då brast det för mig. Ni vet när man skriker samtidigt som man gråter? Han var den första personen som jag har pratat med på 2 veckor sen Bonzo somnade in. Och det är just detta som jag tycker är jobbigt. Att bryta ihop och det gör jag, överallt. När vi är på väg och ska handla, när jag är ute och går. Men efter denna veckan så känner jag mig mer okej med att träffa folk igen. Jag vet att alla vill mig väl men det är så jobbigt.

Nu till helgen kommer vi åka bort. Vi bokade detta den 30 Augusti just för att mamma är ledig denna helgen och skulle passa Bonzo. Jag är dock så glad att vi bokade resan så pass tidigt. Både jag och min sambo behöver få komma bort. Förhoppningsvis får vi en jätte fin helg helg tillsammans. Hoppas att vi kan ladda upp oss med ny energi som vi kan ta med hem.

Hösten är här
Min favoritårstid

I 11 dagar har jag längtat efter att få komma till denna platsen. Bara att få komma ut och andas in den friska luften och känna lugnet. Det var första gången som vi åkte dit utan Bonzo. Hjärtat är tomt och varje dag är fortfarande en kamp för att överleva. Även om jag har upplevt sorg så många gånger tidigare. Inte bara Ronja och Foxie utan även personer i min närhet som av olika anledningar inte finns kvar bland oss. Så är ingen sorg den andra lik.

Att låta Bonzo somna in var ett lätt beslut

Det var inte jobbigt överhuvudtaget. Och jag kände samma sak när jag var med Foxie. Inget djur ska behöva lida. Bonzo hade fortfarande en stor del av sig själv kvar men jag kunde se i hans blick att det var dags. Han var också så himla sjuk de sista 48 timmarna. Vilket gjorde att beslutet var enkelt. Den veckan som Bonzo gick bort sov jag sammanlagt 7 timmar på fyra nätter. Hans sista natt i livet var vi ute varje timma med honom. Han var lika trött som vi. Och jag tror han tyckte det var en lättnad att äntligen få sova.

Det går inte en dag som jag inte gråter. Och det värsta med att förlora någon man älskar är saknaden. Jag saknar allt med honom och vissa stunder vill jag inte fortsätta leva. Jag vill bara krama om honom igen. Under dessa 11 dagar så har jag inte pratat eller träffat någon förutom min sambo, mamma och bestie. Jag orkar inte prata med någon. Och nu på Torsdag fyller jag 30. Min första födelsedag utan honom på 15 år. Jag som började peppa min födelsedag redan en månad i förväg och nu vet jag inte ens om jag kommer komma upp ur sängen.

Igår hade vi en fotografering med Kira. Hon är inget fan av kameran så min sambo fick agera assistent och flytta tillbaka henne hela tiden. Vill ta vara på hösten och få lite fina bilder på Kira också. Ronja hade också svårt för kameran i början men hon lärde sig. Hoppas att Kira gör det samma.

Imorgon eller på Onsdag borde vi få besked angående Bonzos aska. Jag har alltid sagt att jag inte vill ha någon aska men direkt efter att Bonzo hade somnat in så ändrade jag mig. Det blev som en självklarhet att vi skulle ha hans aska här hemma hos oss. Jag satt och letade efter urnor i flera timmar men utbudet i Sverige är skandal. Vi har kontaktat ett familjeföretag i USA som vi kommer beställa urnan ifrån. Både jag och min sambo har jobbat mycket med att designa den och igår kontaktade vi företaget med våra önskningar.

Jag beställde även hem fotografier som vi ska ha här hemma. Vi har ordnat en minnesplats för Bonzo. Tanken är att hans urna ska stå där, med våra fotografier samt några av hans favoritleksaker. Jag hoppas att det kan fylla de tomrum som vi känner här hemma. Först trodde jag att Kira skulle kunna hjälpa oss men även när hon är här så finns inte den där värmen som vi saknar.

Resultatet av fotograferingen med Kira igår. Måste verkligen ta vara på hösten och alla de vackra färgerna. Och Kira är så himla söt med sina öron. Så fort vi har klara så sprang hon runt som en galning i gräset. Kan inte påstå att jag fångade hennes personlighet på bild.

Jag är väldigt glad över att jag har hundarna i mitt liv. Jag vet inte om jag har berättat för er här på bloggen. Men veckan innan Bonzo fick somna in så började jag ta ut Cleo och Thelma igen. De är två spanska gatuhundar som jag har tagit ut tidigare. Världens goaste tjejer. Och tack vare hundarna så kommer jag fortfarande ut. Jag älskar att gå på promenader nu under hösten. Utan dom hade jag förmodligen aldrig lämnat lägenheten. Nu får jag fortfarande mysa, busa och njuta av våra promenader tillsammans. Det är naturligtvis inte samma sak som att gå med Bonzo men det hjälper mig i min sorg.

En vecka

Det har gått en hel vecka sen han somnade in i våra armar. Tårarna ligger och försöker tränga sig fram. Hjärtat är trasigt. Viljan att leva tynar sakta bort. Det var en vecka sedan som jag såg honom sist. En vecka vecka sedan jag pussade på honom, klappade hans mjuka päls och talade om för honom hur mycket jag älskar honom. Jag kommer aldrig få göra det igen.

Jag har gått igenom mycket sorg i mitt liv. Men jag kan säga att detta är det värsta jag varit med om. Jag kämpar för att hålla huvudet över vattenytan. Allt jag vill är att falla ner och vara med honom.

Han var mitt allt. På en vecka så var vi ifrån varandra max 6 timmar av 168 timmar. Vi var alltid tillsammans. Varje dag i 5 års tid. Under Bonzos 15 år var jag utomlands en gång. En mini weekend till London. Annars var jag endast borta en natt någon gång under året. Så när folk skriver ”Jag förstår/jag vet precis vad du går igenom” Nej det gör ni inte. Ni vet vad jag kände när jag förlorade Ronja och Foxie, men ni har ingen aning om hur detta känns.

Om exakt en vecka fyller jag 30

Födelsedagen som jag sett fram emot i månader. Jag trodde aldrig att jag skulle starta mitt nya kapitel utan honom. Jag försöker hålla huvudet över vattenytan men vissa stunder är det omöjligt. De enda jag har träffat och pratat med är min mamma, sambo och min bestie. När jag går ut ur lägenheten har jag en klump i magen för jag vill inte träffa någon. Jag orkar inte prata med någon. Det ända jag försöker göra är att överleva.

Reklam | Detta inlägget är ett annonssamarbete med Hpguiden.se| Reklam

Något som jag verkligen kan ångra med mitt liv är att jag aldrig skaffade mig en utbildning. Jag vet att det inte är för sent. Men som tur är så kräver inte den utbildningen jag vill gå några tidigare betyg. Men jag önskar verkligen att jag hade haft vuxna i min närhet som förmedlat hur otroligt viktigt en utbildning faktiskt kan vara. När jag växte upp så fick jag höra att det är lätt att skaffa sig ett jobb efter gymnasiet och eftersom jag alltid har haft svårt för skolan så kände jag att jag hellre arbetar än studerar. Lite visste jag att finanskrisen skulle komma i samband med min student.

Men om du till skillnad från mig har lagt ner tid på dina studier och har drömmar om ett framtida yrke. Så kan Högskoleprovguiden vara något för dig. Sen 2004 har Högskoleprovguiden hjälpt över 150.000 studenter att klara högskoleprovet. Med 15 års erfarenhet så vet dom hur de ska kunna hjälpa dig för att nå dina drömmar. Det finns två alternativ att välja bland.

Genom att välja VIP så får du personlig coaching med 2.00. Skräddarsytt studieupplägg för att fungera i din vardag, hjälp om du har frågor och funderingar, unika beprövade strategier och valbar oöverträffad förbättringsgaranti.

Jag vet hur ledsen ens vänner har blivit när de inte har klarat provet. Men genom att förbered dig inför högskoleprovet och få extra stöttning så kan det vara den avgörande faktorn till om man klara det eller inte.. Vill man ej betala så finns även Högskoleprovguidens gratisversion. Där du också kan få en massa bra tips och hjälp för att klara högskoleprovet. När det kommer till att nå sina drömmar så tycker jag att man ska ta all hjälp som man kan få. Ni får gärna dela med er av era egna erfarenheter och tips. Alltid roligt när man kan hjälpa varandra.

Det har gått fyra dagar. Hjärtat känns tomt och just nu känns livet som en dimma. Allt påminner om honom. Varje litet hörn. De senaste dagarna har vi legat i sängen och kollat på bilder och videos på honom. Disney+ har gått på repeat då jag endast orkar se barnfilmer nu. Förtvivlan, längtan efter döden och vilsen beskriver de känslor som har cirkulerat runt i min kropp.

Jag ångrar ingenting

Jag är så tacksam över det fina avslutet som vi fick. Det kunde inte varit mer perfekt. Men det är saknaden som gör ont. Kanske tar det hela 60 år innan vi ses igen. Hur ska jag kunna leva 60 år utan honom när jag under våra 15 år tillsammans aldrig var ifrån honom i mer än 48 timmar? Jag åkte aldrig bort för jag ville inte lämna honom. Med andra ord spenderade vi i stort sett varje dag tillsammans. Men nu ska livet fortsätta utan honom.

När livet fortsätter som om ingenting har hänt

Det är något av de svåraste när man är mitt i sorgen. Man ser hur alla andra fortsätter sina liv som om ingenting har hänt. Jag har precis förlorat min älskade nalle men universum vill att jag fortsätter leva utan honom. Sen när man väl tar steget att försöka fortsätta då kommer det dåliga samvetet. Varje gång man ler så är det som att en kniv hugger en i hjärtat. Hur kan du le när Bonzo inte finns kvar hos dig? Hur kan du orka gå upp på morgonen när du vet att han inte är där? Bonzo är den tredje hunden som vi förlorar i år. Ronja fick somna in 20 Januari, Foxie den 8 Maj och nu vår älskade nalle. Med andra ord har detta varit det värsta året i mitt liv. Jag har aldrig fått uppleva så här mycket sorg på så kort tid.

Just nu försöker jag bara överleva

Ta en timma i taget. Ena stunden så känns livet okej och i nästa bryter jag ihop totalt. Det jobbigaste är att lämna lägenheten. Rädslan att behöva stöta på någon. Jag vill inte prata om det med någon. Jag vill inte att någon ska fråga hur det är för vad svarar man på det? Sorg är en del av livet. Jag fick 15 fantastiska år med min älskade nalle. Men tanken på att aldrig mer få dra mina fingrar i hans mjuka päls, höra hans tjat när han ville ha godis, lyssna på hans djupa snarkningar och få hans mysiga kramar. Det krossar mitt hjärta totalt.

Jag vill avsluta med att tacka alla er som har hört av er under denna fruktansvärt jobbiga tid. Det har betytt så mycket mer än vad ni kan föreställa er. Jag har haft klasskamrater från högstadiet som har hört av sig, gamla vänner och även många av er som har fått se Bonzo och mig växa upp tillsammans. Vi har fått hem blommor. Många har erbjudit sig att handla åt oss eller hjälpa till med andra saker. Det värmer i hjärtat ska ni veta. I stunder som dessa så behöver man allt stöd man kan få. Det är inte alltid som jag orkar svara men jag uppskattar det.