Jag har hållit något hemligt för er! Det är nämligen så att jag har börjat på ett nytt jobb! Jag kan inte med ord förklara hur glad jag är för detta jobbet. Det var länge sedan som jag kände en sån här genuin glädje.
Som flera av er vet så har jag i flera år arbetat med att rasta hundar. Jag började 2018 och sen gjorde jag mitt sista jobb i December 2020. Under året som gått utan Bonzo så har jag väldigt svårt för att se oss skaffa hund igen. Jag som alltid har haft hund hela livet. Men sorgen efter honom knäckte mig totalt. Jag hoppas att vi någon gång i framtiden vill skaffa hund igen men som det ser ut nu så kommer det inte att ske.
Låt mig presentera Nala
Men för kanske 2 veckor sedan så såg jag en annons där det stod att de önskade hjälp med sin hund och att de bor i samma område som mig. Det skulle visa sig att vi bor 1 minut ifrån varandra! Efter två testrundor så gick jag och Nala vår första långpromenad tillsammans idag. Nala är en 9 månader gammal Husky valp och hon har tagit mig med storm. Jag har aldrig i hela mitt liv träffat en hund som är så lydig vid så tidig ålder. Jag skämtade med hennes ägare och frågade om hon egentligen var 9 år gammal haha.
Hon går exemplariskt bredvid mig. Drar ingenting i kopplet. Säger jag stanna, så stannar hon. Säger jag tittar så söker hon ögonkontakt med mig. Tar hon upp en pinne och börjar busa och jag säger loss, så släpper hon pinnen direkt. Låter jag henne få långlina och drar in henne till mig så går hon exemplariskt igen. Alltså hur är detta ens möjligt?!
Sen att hennes ägare är de mest sköna personerna gör ju inte saken sämre. Dom är så goa och jag hade lätt kunnat hänga med dom privat! Jag förstår hur svårt det måste varit för dom att låta en främling ta hand om Nala. Jag menar jag lät knappt personer som jag kände ta hand om Bonzo för jag hade sånt fruktansvärt kontrollbehov. Så jag förstår att det måste kännas läskigt att ge en främling nyckeln till sitt hem och sen låta personen ansvara för sin bäbis.
Men allt gick så bra idag. Förutom att de hade stängt av hela älven. Jag fick en chock när jag kom till slusscafet och såg att det fanns inget vatten i älven och att de hade stängt av bron. Men det var bara att gå tillbaka och gå en annan väg. Men vilken underbar start på dagen detta var. Jag behöver verkligen komma ut och röra på mig. Detta kommer få mig att må så himla bra fysiskt men framför allt så tror jag det kommer göra mycket för mig psykiskt.
Detta året utan Bonzo har verkligen krossat mitt hjärta. Jag tror inte att någon i min närhet vet hur fruktansvärt dåligt jag faktiskt mår för det är inget som jag visar. Men jag kan inte ens räkna alla de gångerna jag smugit in i badrummet och låtit tårarna rinna ner för mina kinder. Imorgon är det en vecka kvar till den värsta dagen i mitt liv och det gör fruktansvärt ont. Jag saknar honom något oändligt.
Ikväll var tanken att jag skulle ut med familjen och fira min examen, men återigen så spökar hälsan och vi fick ställa in. Det känns inte bra att behöva ställa in två examensfiranden i rad. Så nu är väl tanken att vi ska åka ut till Öresjö nästa vecka allihop och fira tillsammans. Dessutom tror jag det blir roligare om vi alla är tillsammans än att man delar upp det i omgångar.
