DixiWonderland.com

Har ni missat den första delen av min Halloween Vecka så kan ni läsa den här. Nu är det dags för del två och denna händelsen inkluderar samma personer som var med i del ett.

Vi befinner oss i vår lägenheten i Lilla Edet. Av alla lägenheter som jag och mamma har bott i så var den i Lilla Edet min absoluta favorit. Vi bodde direkt över ICA på andra våningen. Tänk er att huset var som en cirkel och att i mitten av denna cirkeln var det en trädgård. Det var inget tak över trädgården utan varje våning var utomhus där alla ytterdörrarna riktade sig in mot gården. Vi bodde i en trea. Mitt sovrum hade en inglasad balkong. Jag minns än idag hur jag och mina vänner satt där pratade om killar, livet och allt drama som hörde till när man gick högstadiet.

Mamma och hennes väninna skulle ha ett ljusparty. Jag minns inte exakt vad detta betydde men jag har för mig att de skulle bjuda in en massa vänner och så skulle de sälja doftljus till dom. Medan mamma och hennes väninna håller på och fixar inför detta så sitter jag i soffan och kollar på. För att komma till min mammas sovrum så behövde man passera vardagsrumet, gå in i en hall och sedan var man inne i sovrummet. När jag sitter i soffan så släcks lampan som är i hallen. Ingen av oss reagerar mer på det förutom att ”Oj lampan släcktes”. Men kort där efter så börjar lampan att tändas och släckas, tändas och släckas. Jag minns än idag hur hela min kropp fylldes med skräck. Jag blev livrädd.

Min mamma och hennes väninna däremot började prata om att ”Nu är det någon här som vill ha kontakt”. Jag sitter där i soffan med tårar i ögonen medan dessa två tycker det är så trevligt att någon är här på besök. Är de galna tänkte jag. Men som om inte lampan vore nog. Min mamma hade kvar en gammal dockvagn som hon hade en stor Paraplyaralia (växt) i. Helt plötsligt så börjar barnvagnen gunga. Med tanke på hur tung växten med krukan var så måste det krävt otroligt mycket kraft att få hela dockvagnen att gunga som den gjorde. Jag minns inte vad som hände efter detta. Vi upplevde aldrig något liknande efter detta och det var även den sista lägenheten som vi bodde i tillsammans där jag skulle uppleva något.

Jag har så länge jag kan minnas alltid känt av den andra sidan. Jag växte upp i en familj där min mamma la tarotkort och där andar var en självklarhet. Som liten kunde jag se andra personers auror har mamma berättat för mig. Detta är inget som jag själv minns men mamma sa att jag kunde berätta om vilka färger personer vi möte i mataffären hade. Tanken på den andra sidan har alltid skrämt mig. Främst för att jag växte upp och kollade på skräckfilmer med skräckblandad förtjusning. Som barn hade jag väldigt mycket mardrömmar och var fruktansvärt mörkrädd. Jag trodde aldrig att en person som jag skulle växa upp och idag inte alls vara rädd för varken mörkret eller skräckfilmer.

Jag har varit med om flera övernaturliga händelser som inte går att förklara. Vid varje händelse så har jag som tur var aldrig varit ensam. Det finns alltså vittnen till det som jag nu ska berätta för er. Detta blir del ett av tre berättelser som jag tänkte dela med mig av till er nu under Halloween veckan.

Första händelsen var när jag och min mamma besökte en av hennes vänner. Vi var i ett gammalt hus ute längs en grusväg. Vi var där för att min mammas vän arbetade med healing och under denna tiden så hade jag precis börjat bli självdestruktiv. Jag tror min mamma hoppades att hennes väninna skulle kunna ge mig ett lugn i kroppen som förhoppningsvis skulle få mig att må bättre. Jag har gjort healing enda sedan jag var riktigt liten. Har alltid tyckt om det så detta var långt ifrån en exorcist.

Jag minns att min mammas väninna hade väldigt svårt att låsa upp knutarna som hon kallade det. Så som jag minns och uppfattade denna stunden så lyckades hon bara låsa upp en. Men hon sa att det fanns betydligt många fler knutar i mig och att hon inte skulle kunna få loss fler denna gången. Dessa knutar som hon syftade på var förmodligen min ångest som jag hade begravt inom mig.

Efter ett tag så går vi upp på övervåningen. Huset var som sagt gammalt och när man kom upp för trappan på övervåningen så möts man av ett vardagsrum/allrum. I mitten av rummet så kan man se hur golvet sviktar. Direkt när jag kommer upp på övervåningen så får jag en stor känsla av obehag. Jag vill inte vara här uppe. Min mamma och hennes väninna går bort till ett sovrum som ligger allra längst bort. Jag följer efter och ställer mig vid dörröppningen. Jag minns inte vad de gjorde i sovrummet. Men medans jag står och kollar på dom vid dörröppningen så händer det. Precis vid mitt vänstra öra står någon och tar ett hastig andetag.

Jag minns hur jag fäster min blick på min mamma och hur hela min kropp frös till is. Jag vågade inte vända mig om i rädsla av att se vem det var som precis hade tagit det där andetaget. Efter vad som kändes som flera minuter så sa jag till min mamma att jag inte ville vara kvar på övervåningen och så gick jag ner. Jag har för mig att jag berättade vad som hänt men mamma och hennes väninna tyckte att det var roligt och sa att de kanske var någon som bott i huset tidigare som ville göra sig påmind. Jag kan inte ha varit mer än 14 år gammal när detta hände. Men än idag så minns jag exakt hur det där andetaget både kändes och lät. Jag fick aldrig någon känsla av ondska eller att anden ville mig något ont. Men det skapade ett fruktansvärt obehag som jag hoppades att jag aldrig skulle behöva uppleva igen. Men lite visste jag då, att detta bara var början.