Bilderna är från första veckan i Januari så jag är tyvärr inte lika glad som på bilden. De senaste två dagarna har varit riktig tunga. I Måndags grät jag konstant hela dagen. Igår vaknade jag av att jag grät… Det går inte att beskriva hur fruktansvärt ont det gör i hjärtat. Veta att jag aldrig kommer få pussa på henne, aldrig dra fingrarna genom hennes mjuka päls, hennes alltid så högljudda konversationer, se henne och Bonzo sova tillsammans eller känna hennes buffande nos varje gång vi skulle gå ner för trapporna. Ronja var en helt magisk hund. Verkligen älskad av alla. Det är så svårt att ta in att hon inte längre finns hos oss.
Vi alla hanterar sorg på olika sätt. Inget sätt är rätt eller fel. Det viktiga är att du tar den tid du behöver till att bearbeta din sorg.
Och något som jag alltid upplever vid sorg är hur livet stannar till men alla andras liv fortsätter som att ingenting har hänt. Här ligger jag i min säng och skriker/gråter av smärta och förtvivlan och utanför fortsätter livet. Men att gräva ner sig i sin sorg är aldrig bra. Vi som har djur vi vet att chansen att dom lever längre än oss inte är speciellt stor. Jag kan inte ens föreställa mig hur jag kommer reagera den dagen Bonzo går bort… Jag förstår inte hur jag någonsin ska kunna andas utan att ha honom vid min sida. Men just nu försöker jag ta en dag i taget. Pussa extra mycket på Bonzo och tänka på alla de fina minnena som jag har haft med Ronja. Jag kommer förmodligen gråta flera dagar framöver och det är okej. Satte ihop en minnes video till Ronja. Jag ville ha en video som jag och mamma kan se vid de tillfällena när vi behöver det som mest. Se hur glad Ronja var och minnas alla de fina stunderna som vi hade tillsammans.
Igår var jag helt ledig från mina sociala medier och det behövdes. Jag pysslade om alla mina växter vilket tog hela dagen. Sen hade jag två promenader med Malte. Jag visste inte hur jag skulle reagera eftersom långpromenader var min och Ronjas grej men det kändes skönt att få vara ute i naturen igen. Jag har verkligen saknat det. Idag väntar en till långpromenad i solen och sen har jag en massa jobb som jag behöver få gjort. Är så himla glad att jag själv kan välja när jag vill jobba. Ena stunden går det bra och i nästa får man en gråtattack där det känns som att tårarna aldrig kommer att ta slut. Imorgon kommer min bestie hit och i helgen ska vi ut och äta brunch med mamma. Har även en dejt med tjejerna inplanerat så det ser jag fram emot. Går inte att stänga in sig helt i lägenheten. Hur jobbigt det än är just nu så får inte sorgen äta upp en.
