Tårar. Ett stort hål i hjärtat som aldrig läker. Det har gått månader sen Ronja och Foxie fick somna in men jag gråter fortfarande. Saknaden gör så ont. Men jag vet att den värsta smärtan väntar. Den dagen Bonzo somnar in kommer vara den värsta i mitt liv. Och att veta att det kanske inte är så långt kvar får hela min kropp att frysa till is.
Hjärtat mitt
Veterinären ringde precis med resultaten av Bonzos provsvar. Han åt under en månads tid tabletter som skulle hjälpa till att stoppa proteinet från att läcka ut. Dessa tabletterna hade fungerat bra och det hade minskat väldigt mycket. Dock så hade hans levervärden blivit sämre. Man vet inte vad detta beror på utan det skulle behövas fler undersökningar. Med tanke på Bonzos höga ålder så har vi bestämt att inte fortsätta med någon utredning. Målet nu är att få upp honom i vikt då han gått ner 2 kg på endast en månad. Så vi ska börja väga honom regelbundet och sen är det dags för ett återbesök till hösten.
Hela jag faller samman av tanken på att förlora honom. Jag vet att jag ska vara tacksam över att ha fått ha honom i mitt liv i hela 15 år. Men det är inte tillräckligt. Jag vill aldrig leva utan honom, jag vet inte hur jag lever utan honom. Han har alltid funnits där. Tårarna rinner ner för mina kinder och jag försöker intala mig själv att vi tar en dag i taget. Varje dag är en gåva. Bonzo ligger i sin säng och sover. Inte ett bekymmer i världen.