0   17
1   21
0   24
0   30
4   33
1   28
1   33
0   27

Jag vet inte hur jag ska förklara detta

Igår hade vi en hel dag nere i Kungälv. Vi åkte ner vid elva tiden på morgonen för vi skulle till Kungälvs Gardencenter. Hade inte varit där på ett par månader och jag visste att de hade fått in växter som jag ville ha. Ni kan se min shopping i videon som kommer ut senare idag. Sen klockan ett hade jag bokat bord för mig och familjen på Fars Hatt.

vacker blomsterbukett
Jag vet inte hur jag ska förklara detta
Fick denna vackra höstbuketten igår

Jag vet inte hur jag ska förklara detta

Sen Bonzo fick somna in så har jag inte träffat någon förutom min sambo, bästa vän och min mamma. Jag har helt enkelt inte orkat. Detta kommer kanske låta konstigt. Men kvällen innan vi fick besked från veterinären att de kunde ta emot oss så bad jag till gud om att jag inte ville något annat än att veterinären skulle säga ja. Jag har inte bett till gud tidigare men som ni vet så har jag inte velat träffa någon sen Bonzo somnade in. Och nu har det snart gått en hel månad och jag har inte träffat på någon. Inte under alla mina hundpromenader med tjejerna eller i någon butik.

Innan Bonzo gick bort så stött vi på folk jämt. Många i vårt grannskap var väldigt fascinerade av Bonzo och har följt oss i många år. Trots att jag har varit ute mycket med Kira så har jag inte träffat på någon. Jag tror att jag har fått min önskan uppfylld. Av vem eller vilka vet jag inte. Kanske att min syster har sett min smärta och hjälpt mig från andra sidan. Eller att Ronja, Foxie och Bonzo har hjälpt mig. Det låter säkert luddigt, speciellt om man inte tror på såna här saker. Men jag är så tacksam för att jag har fått ha dessa veckorna för mig själv.

Mår jag bättre? Nej det gör jag inte. Men jag överlever. Jag försöker fungera. Jag tvingar mig själv att jobba, jag tvingar mig själv att laga mat, jag tvingar mig själv att fortsätta andas. Detta är mitt livs största sorg. Och det är svårt att förstå att på Torsdag så har jag varit utan honom i en hel månad.
fars hatt söndagsmiddag

Men igår var det dags att träffa min sambos pappa, syster och hans pappas sambo igen. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte hade en klump i magen men när jag väl såg dom så kände jag bara värme. Gårdagen blev över förväntan. Vi var lite besvikna på maten (jag och min sambo). Jag hade bokat detta flera veckor innan så vi visste inte att det var Söndagsmiddag vilket betydde att vi endast kunde välja på två varmrätter. Vi valde entrecote och den var tyvärr inte så god. Men sen hade dom en enorm tårtbuffé med de mest goda tårtorna ni kan tänka er så det vägde upp.

Att prata om Bonzo är extremt känsligt

Det som var så otroligt skönt igår var att ingen frågade hur vi mådde och att ingen nämnde Bonzo. Det är just dessa två punkterna som har gjort att jag inte vill träffa folk. Jag vill inte behöva svara på hur jag mår för jag mår åt helvete. Och att prata om Bonzo är extremt känsligt. För mig spelar det ingen roll om det är familj eller bekanta. Det är jobbigt oavsett. Men jag valde att ta upp Bonzo under middagen och min sambo visade urnan som vi designat. Jag vet att det inte bara är jag som har förlorat Bonzo utan så många runt omkring oss. Vi alla går igenom en sorg och jag vill aldrig att någon ska känna att de inte får sörja honom. Det gäller även er som läser detta även om ni aldrig har träffat Bonzo.

På vägen hem i bilen så lyssnade vi på våra nya favoriter Machine Gun Kelly och Yungblud. Jag som väldigt sällan lyssnar på musik har spelat deras låtar om och om igen. Många kan nog känna igen sig i hur musik har en läkande effekt på oss, precis som naturen. Play this when I’m gone är en låt som alltid får mig att gråta. Den säger så mycket av hur jag känner och tänker just nu.

I’m writing you this message just so I can say that I love you
I had to let you know that everything about me was you
I think it’s time for me to leave, but I’ll never leave you
Dela

6 Kommentarer

  1. Marie
    12 oktober, 2020 / 11:00

    Jag tror att det finns något eller någon bakom att du inte mött på folk ute just nu. Tror att det på något sätt finns någon/några som är med en och på något sätt kan hjälpa till när man behöver det som mest ❤️

  2. 12 oktober, 2020 / 14:52

    Jag känner igen mig så mycket i det du skriver. Jag beklagar verkligen! Förlorade min Bonzo (han hette så, men kallades för Bebis) för ett par år sedan och när det hände stängde jag av helt. Jag klarade inte av någonting och jag undvek alla. Alla pratade om honom som om han bara var ett djur, men för mig var han så mycket mer. Jag är evigt tacksam att veterinären gav mig en extra vecka med honom så jag fick säga adjö på riktigt. Jag har aldrig fått göra det med någon förut, varken djur eller människor. Jag är livrädd för att ta mina djur till veterinären. Tillslut slutar det göra ont. Man blir ledsen och sårad och nere varje gång man pratar om det, men det gör inte alltid ont.

    Ta allt i din takt, fina du! Alla människor finns kvar sen när du känner att du orkar. Alla sörjer olika.
    <3

  3. 13 oktober, 2020 / 07:09

    Håller med dig om att det ibland bara underlättar att folk inte frågar hur det känns osv. När något är så pass nytt fortfarande. För det brister ofta fort.. Kram!!! <3

    • dixiwonderland
      Författare
      13 oktober, 2020 / 10:28

      Jag träffade på en av Bonzos hundkompisar imorse när jag var ute för att fotografera. Berättade allt för ägaren och vi båda stod och grät. Man förstår att alla bara vill väl men precis som du skriver så brister det.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.