Till minne av vår älskade Bonzo

Igår hade vi en så himla fin familjefotografering. Trots att Bonzo var riktigt sjuk så lyste han upp under fotograferingen. Dessa bilderna betyder allt för oss. Vår älskade Bonzo ❤️

Att skriva detta blogginlägget känns overkligt. I skrivandets stund så tror jag inte riktigt att jag har förstått det hela. Idag den 17 September klockan 12:40 fick vår älskade Bonzo somna in. Allt var precis så där perfekt som jag alltid har önskat att det ska vara när han väl somnar. I flera år har jag oroat mig för att jag inte ska vara med honom när han somnar in. Men det var bara vi där ute i solen. Han försökte kämpa emot men jag sa att nu älskade lilla Bonzo så är det dags att äntligen få sova. Nu har du kämpat klart. Mamma och pappa är här hos dig. Det är okej, somna du.

Bilder från Bonzos liv ❤️

Jag var bara 14 år gammal när jag fick Bonzo. Vi bodde i Lilla Edet och en klasskamrat till mig berättade att deras hund hade precis fått valpar och att vi kunde köpa en av dom. Från början så var det tänkt att vi skulle ha Bonzos syster men det slutade med att vi fick ta Bonzo istället. Världens bästa Bonzo. Han grät hela vägen hem till oss minns jag. Han ville inte alls följa med. Det känns ofattbart att personerna som jag gick i högstadiet med har träffat Bonzo. Efter det så är det gymnasiet och det är 11 år sedan som jag tog studenten. När man skriver det så då förstår man hur gammal han var.

Jag bestämde mig för att behålla honom

När min mamma skulle flytta utomlands så frågade hon om jag ville behålla Bonzo eller om hon skulle ta med honom. Jag bestämde mig för att behålla honom och från det ögonblicket förändrades vår relation för alltid. Vi blev ett. Jag är så otroligt glad och tacksam över att jag har haft möjligheten, tack vare min fantastiska sambo att få jobba hemifrån. Sen 2015 så har jag förutom ca 4 månader varit hemma varje dag med Bonzo. Han kunde rutinerna utan som innan. Visste direkt vilket tid som pappa skulle komma hem.

Sista promenaden här hemma ❤️

Den 25 Juli 2019 fick vi beskedet att Bonzo hade njursvikt. Att gå tillbaka och läsa om mina tankar och känslor när vi hade fått beskedet känns så länge sedan men samtidigt inte. Jag minns den dagen som om det vore idag. Vi började märka vid April i år att Bonzo började bli sämre. Det var främst att han inte ville äta sitt njurfoder längre. Vi försökte i månader att hitta något som han skulle tycka om. Hans matbudget var högre än våran tillslut. Men det var viktigt för oss att vi gjorde allt. Vi ville inte behöva tänka ”tänk om”. Den 28 Augusti hade vi bestämt att ta bort honom men efter att ha träffat en ny veterinär då vår tidigare var mammaledig så la vi upp en ny plan för Bonzo.

Men denna veckan blev han drastiskt sämre

Det svåra med Bonzo var att trots att han blev väldigt dålig nu de senaste 48 timmarna så var han fortfarande pigg och glad. Om man inte har träffat Bonzo så kan det vara svårt att förstå. Men det fanns också en anledning till varför alla trodde att han var en valp och det berodde inte enbart på hans utseende. Det var som ett krig i mitt huvud. Hade han varit trött och endast legat och sovit så hade beslutet varit enklare. Men när jag väl hade bestämt mig då var det som en lättnad kom över mig. De senaste månaderna har varit extremt påfrestande. Vi har fått gå ut med honom 1-2 gånger mitt i natten trots att vi tog ut honom sista gången vid midnatt. Vi har dagligen fått kämpa med att få honom att äta, många veterinärbesök och konstant oro.

Sista gången som jag bar honom i våra trappor ❤️

Igår fattade vi beslutet att Bonzo skulle få somna in och idag gjorde han det

Då vår veterinärklinik var fullbokad fram till Fredag nästa vecka så var vi tvungna att söka oss till andra kliniker. Jag ringde ner till Distriktsveterinärerna i Göta och fick tid imorgon klockan 10:00. Men personen som jag talad med i telefonen var så fruktansvärt otrevlig. Hela magen vred sig och det kändes inte rätt. Då Bonzo hatar att åka till veterinären så var det viktigt att han skulle få det bästa avslutet. Samtidigt så kände jag att han skulle inte överleva helgen. Men vi blev rekommenderade att kontakta Häst & Smådjursveterinären i Vänersborg då dom gör hembesök. Jag har alltid sagt att jag vill att han ska få somna in här hemma så min sambo ringde dom igår.

Vi fick veta att veterinären inte var inne för tillfället och att personen skulle tala med honom när han var tillbaka och återkomma till oss. Igår när jag stod i duschen så bad jag till gud att han skulle göra så att de tog emot oss. Allt jag ville var att Bonzo skulle få det bästa avslutet och det fick han. Klockan åtta i morse ringde dom och berättade att vi antingen kunde komma in till dom klockan 12:00 eller så kunde dom komma hem till oss klockan 14:00. Tårarna började rinna ner för mina kinder. Jag kan inte förklara den lättnaden jag kände. Direkt så visste jag att Bonzo skulle få det finaste avslutet.

Jag älskar dig mest i hela världen och kommer alltid att göra det ❤️

På vägen dit så stannade vi vid ett av våra fotoställen som ligger längs vägen. När jag satt där på bänken så tänkte jag ”Det är så här det ser ut i hundhimlen”. Det var så vackert och fridfullt.

Bonzo låg i bagaget på sitt mjuka täcke när han fick lugnande. Jag satt på huk framför honom och berättade hur mycket vi älskar honom och att han snart kommer få träffa Ronja igen. Solen lyste på oss och han var så himla lugn och fin. Allt kändes så rätt i hjärtat. Jag kunde se det i hans ögon att han var redo nu. Han hade kämpat så länge men nu var det hans tur att få vila. Efter en stund så fick jag bära in honom där han sedan fick den sista dosen som gjorde att han somnade in.

Jag hade aldrig kunnat önska mig ett finare avslut på vår långa resa tillsammans. Jag har gråtit så mycket att jag har sår under ögonen. Mitt hjärta är helt förkrossat men samtidigt så känner jag frid. Jag vet att detta var rätt beslut och jag är bara så otroligt tacksam över att han fick ett så himla fint avslut. Just nu är det svårt att förstå att vi aldrig mer kommer att få se honom. Jag saknar redan hans mysiga kramar. Min älskade älskade Bonzo. Om du bara visste vilket tomrum du lämnar efter dig för mamma och pappa. Vi saknar dig något oändligt. Ha nu roligt med Ronja ute på ängarna. Jag längtar tills vi ses igen.

10/5-2005 – 17/9-2020