0   17
1   21
0   24
0   30
4   33
1   28
1   33
0   27

Jag har faktiskt aldrig berättat detta för er

Jag har faktiskt aldrig berättat detta för er

Idag är det full rulle för mig. Listan på vad som behöver hinnas med idag är lång och jag är rätt säker på att jag inte kommer hinna med allt. Men det är bara att flytta över det till imorgon i så fall. Det viktigaste är att allt jobb blir gjort. Denna veckan kommer jag lägga ut tre växtvideos vilket känns så kul. Kanalen växer och det är tack vare växterna. Älskar att jag kan dela mitt intresse med så många andra.

höstmys

Det tar emot att skriva detta men jag börjar må bättre. Varför tar det emot? För att jag får dåligt samvete. Hur kan jag börja må bättre när Bonzo aldrig kommer tillbaka? Jag vet att jag inte borde få skuldkänslor men det får jag. Försöker att lägga det åt sidan och fokusera på att jobba just nu. Igår gick jag ut tidigt för att fotografera dimman. Men det blev inga bilder för på vägen träffade jag Hugo och hans matte. Vi har alltid stått och småpratat med varandra. Men igår fick jag berätta att Bonzo har somnat in och det slutar med att vi båda står och gråter.

Jag har faktiskt aldrig berättat detta för er

Men de sista 48 timmarna av Bonzos liv så hade han diarré. Trots att han inte åt så var han så dålig i magen. Hans sista natt så var vi ute varje timma med honom. Jag vill dock poängtera att Bonzo aldrig led! Naturligtvis så mådde han inte bra men han var fortfarande pigg och Bonzo. Samt att vi agerade direkt när vi förstod att detta inte skulle gå att lösa. Men på väg till veterinären där han skulle få somna in så stannade vi vid en äng där han fick gå lös i 20 minuter. Från den platsen fram till veterinären var det bara 3 minuter. Men på väg dit i bilen så börjar Bonzo prata och vi förstår att han behöver ut. Men vi var mitt i trafiken så när vi väl kunde stanna så hade stackarn bajsat på sig.

Min sambo blev jätte ledsen för han ville så gärna behålla Bonzos täcke men det kändes inte speciellt fräscht. Så när vi kom hem så slängde vi täcket i soporna. Dagen efter så flyger jag upp ur sängen och springer ner till soprummet i min pyjamas och börjar leta efter täcket i soporna. Vi hade fått en stor svart sopsäck av veterinären som vi lagt det i. Sen in i tvättstugan som var ledig och tvättade påslakanet och täcket.

Jag förstår att detta kanske låter helt sjukt för många av er

Men det har snart gått en månad sen Bonzo somnade in och det enda som vi har klarat av att slänga är hans hundmat. Allt annat står kvar. Hans täcke sover vi med i sängen varje natt och har gjort sen jag tvättade det. Och när jag berättade detta för Hugos matte så började hon gråta med mig. Hon förstod precis varför jag var tvungen att hämta hem det igen.

Jag har faktiskt aldrig berättat detta för er

Att jag mår okej betyder inte att jag mår bra. Men jag kan se en liten ljusglimt i allt mörker. Sorgen är något som jag kommer behöva leva med resten av mitt liv. Men jag försöker flytta bort saknaden och istället tänka på alla minnen som jag har av våra 15 år tillsammans. Jag tar en dag i taget. Vissa dagar som idag är helt okej medan andra så vill tårarna aldrig ta slut. Det är fruktansvärt att behöva gå igenom detta men jag vet att Bonzo hade det bästa livet. Och en vacker dag så ses vi igen.

Dela

2 Kommentarer

  1. 14 oktober, 2020 / 20:08

    Man får låta det ta tid.. Det kommer svackor <3

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.