Idag är det 3 veckor sen Bonzo somnade in i mina armar. 3 veckor. Det är svårt att förstå att tiden har gått så fort. För jag minns var enda detalj från den dagen. Idag har jag gråtit hysteriskt i stort sett hela dagen. De stunder som jag inte har gråtit så har jag kollat på Youtube videos. Allt för att försöka tänka på annat.
Vår minnesplats för Bonzo
Nu i veckan så fick vi hem fotografierna som vi har beställt till Bonzos minnesplats. Dessa bilderna fotograferades 24 timmar innan han fick somna in. Är så himla glad att vi fick till dessa bilderna. Vädret var perfekt och både jag och sambon fick bilder som vi verkligen älskar. I väntan på Bonzos aska och urna så ser minnesplatsen ut så här. Vi ska ha en jätte stor tavla på oss alla tre tillsammans över dessa fotografierna. Men bilderna var så stora så vi måste åka och köpa större ramar. Det kommer bli så fint när det är klart.
Just nu lever vi i limbo Varken levande eller döda
Varje morgon är det som att någon trycker på on knappen och vi går upp för det är det man ska göra. Vi sover fortfarande med hans täcke mellan oss i sängen. Hans säng står kvar på samma plats. Hans leksaker ligger i korgen. Jag vet inte om jag någonsin kommer klara av att göra mig av med något av det. Bara att kasta hans mat gjorde så ont. Kanske känner vi annorlunda när vi har fått hem hans aska igen. Vi båda hoppas att det ska fylla de tomrum som vi känner här hemma. Det är fruktansvärt att förlora någon man älskar så mycket. Jag tror aldrig att jag kommer känna lycka igen. Det känns omöjligt att jag någonsin skulle kunna känna så som jag kände när han var här.
Jag vet att valet vi gjorde var rätt och jag ångrar det inte. Men jag kunde aldrig föreställa mig att sorgen skulle göra så här fruktansvärt ont. När jag säger att min hjärta är krossat då menar jag att jag verkligen kan känna i mitt bröst hur mitt hjärta är krossat. Det kommer aldrig gå att sätta ihop de pusselbitarna igen. Kanske kan jag se tillbaka på denna tiden om något år och känna annorlunda. Men just nu så känns det som att jag aldrig kommer må bra igen. För resten av mitt liv kommer jag få bära på mitt trasiga hjärta. Och dra med mig sorgen. Så länge jag lever så kommer jag aldrig att få se honom och det får mig att vilja dö. Men jag vaknar fortfarande upp varje morgon.
Vi har precis kommit hem från vår mini weekend på Upper House som jag berättade om tidigare. Vi längtade verkligen efter att få komma bort. Men något som är tydligt är att det spelar ingen roll hur långt man åker. Sorgen följer med en. Jag tror vi båda hade i bakhuvudet att det jobbigaste skulle bli att komma hem. Men vi försökte göra det bästa av situationen. Vid incheckning så ska man få en välkomst drink men det fick aldrig vi. Jag vet faktiskt inte varför. När ett par nya gäster anlände och satte sig bredvid oss så fick de välkomstdrink direkt. Det är såna här små detaljer som lyfter hela ens vistelse. Så vi blev besvikna, deras välkomst drinkar är alltid väldigt goda.
Det är som sagt de små detaljerna som gör att man vill komma tillbaka
Som jag kanske har nämnt tidigare så bokade jag detta den 30 Augusti. Alltså nästan en månad innan min födelsedag. När jag väl bokade så skrev jag att vi kom för att fira min födelsedag och att jag önskade utsikt över Liseberg. Rummet gjorde oss inte besvikna! Jag har bott i de rummet tidigare när jag och min bestie sov över. Det fanns ett badkar (som vi dock aldrig använde) och sen hade de gett oss en liten present. Detta uppskattade jag väldigt mycket. Det är som sagt de små detaljerna som gör att man vill komma tillbaka. Vi drack lite prosecco medan vi väntade på att klockan skulle bli 17:00.
Heaven 23
När jag bokade övernattningen på Upper House så bokade jag även bord på Heaven 23. Det var den enda restaurangen som gick att boka vid tillfället. Men när vi kom dit så såg jag att de även hade öppet på Westcoast (vi åt där sist vi var där) så jag antar att alla restaurangerna hade öppet. Det var första gången som vi åt på Heaven 23 men jag kan varmt rekommendera det. Utsikten var magisk och det var även maten!
Drink: Alkoholfri, minns ej namnet på den men super god. Förrätt: Ost & chark – Cornichoner – Oliver – Marmelad
Då jag inte är mycket för alkohol så beställde jag in en alkoholfri drink och den var så himla god! Vi valde också att dela på en chark bricka. Den vita mögelosten var så himla god tillsammans med skinkorna.
Ryggbiff är en av mina personliga favoriter. Jag åt det sist när vi var på Fars Hatt så jag bestämde mig för att även prova den här på Heaven 23. Jag hade önskat att köttet var lite mer kryddat men då det fanns salt och peppar på borde så gick det bra. Vill även säga att jag är absolut inte en person som har mycket kryddor på min mat, men köttet var väldigt smaklöst. Men förutom det så smakade allt fantastiskt! Det var verkligen en fest i munnen.
Crème brûlée
Till efterätt tog vi båda en Crème brûlée. Sambon beställde även in en kaffedrink till. Crème brûlée var väldigt god. Gott att få något sött efter maten.
Jag kan varmt rekommendera Heaven 23 för dig som vill ha en magisk utsikt, god mat och drinkar. Personalen var väldigt trevlig och tillmötesgående. Jag upplevde det också som att det är bäst att boka bord om man ska hit. Dom har även en Bar men den vet jag inte riktigt hur den fungerar. Om det endast är drinkar eller om det även går att beställa in små tilltugg. Efter maten så åkte vi ner till rummet för att byta om då vi hade bokat tid på deras spa. Kan inte rekommendera att äta en tre rätters innan man ska till spat haha.
Det fanns inget Corona tänk överhuvudtaget på Upper House Spa
Tråkigt nog så var spat helt fullproppat med folk. Det finns tre olika pooler att vilja mellan. Den mest populära är deras utomhus pool. Tyvärr så var vi hela 13 personer i den poolen samtidigt vilket gjorde att vi valde att gå in. Det fanns inget Corona tänk överhuvudtaget på Upper House Spa. Jag har varit där flera gånger tidigare men det har aldrig varit så mycket folk som det var igår. Jag påpekade detta vid utcheckning och fick då veta att spat var fullbokat. Personen vid utcheckningen sa att vi kunde sagt till personalen så hade de sett till att det inte var så mycket folk. Men jag tycker ärligt talat att det är mitt ansvar att gör det.
Både jag och min sambo blev besvikna över detta
Dom vet att det är Coronatider så dom borde ha personal som går runt och ser till att folk inte stannar över den tiden som de har bokat och att det inte är för många personer samtidigt i poolerna. Både jag och min sambo blev besvikna över detta. Betalar man så mycket pengar som vi faktiskt gjorde (5592 kronor vilket inkluderar maten på Heaven 23 och parkering) så förväntar jag mig att personalen har koll på såna saker. Förhoppningsvis så tar de till sig av de jag sa och ser till att det inte är så mycket folk i fortsättningen. När vi var klara på spat så åkte vi ner till rummet där vi duschade av oss och sedan la oss i sängen för att se film. Jag var dock så trött så jag somnade strax efter tio på kvällen.
Något som var annorlunda nu jämfört med tidigare var att de har tre olika sittningar vid frukost. Tidigare så tror jag de har haft frukost mellan 07-11 men nu fick man vilja mellan 08-09, 09-10 eller 10-11. Vi valde 09-10. Tyckte att deras frukosttänk fungerade bra. Det var bra mellanrum mellan varje bord och istället för buffé så fick man även beställa de kalla rätterna via deras meny. Tyvärr fotograferade varken jag eller sambon menyn så jag vet tyvärr inte vad de varma rätterna var för något. Men frukosten smakade super och vi var väldigt nöjda. Övernattningen i sig var inte den bästa som vi haft där (syftar på missen med välkomstdrinken och sen spat) men vi kommer absolut åka tillbaka.
Blev så otroligt rörd när jag fick hem denna fina buketten av Johanna. Vi har haft en så fin kontakt i många år nu. Även om vi aldrig har träffats så har vi alltid stöttat varandra så mycket. Det värmde verkligen i hjärtat att se att den starka vänskapen som jag känner för henne känner hon tillbaka.
Så idag blev jag 30 år gammal. Men om denna födelsedagen ska förespråka hur de kommande 10 åren kommer bli så tänker jag lägga mig under mitt täcke och sova bort de närmsta 10 åren. Jag drömde en massa drömmar i natt vilket resulterade i dålig sömn. Innan jag somnade så sa jag till Bonzo att jag ville drömma om honom men så blev det inte. Så fort jag öppnade ögonen på morgonen så kom tårarna. Kvällen innan kändes allt okej men idag har jag varit så ledsen.
Om denna födelsedagen ska förespråka hur de kommande 10 åren kommer bli så tänker jag lägga mig under mitt täcke och sova bort de närmsta 10 åren.
Min bestie är verkligen världens bästa vän, syster! Hon köpte denna vackra buketten till oss dagen efter att Bonzo fått somna in och idag om hon ytterligare med en ny bukett och lite presenter. Vi ska fira våra födelsedagar tillsammans som vi alltid gör men hon ville ge mig lite presenter även idag när hon vet hur jobbig denna dagen skulle bli.
Planen för idag var att min bestie skulle komma klockan 13:00 och fira. Men klockan 12:10 går strömmen och det skulle ta hela 5,5 timme innan den kom tillbaka. Kul! Som att dagen inte redan var jobbig till att börja med. Tanken var att jag skulle laga mat till oss men det gick ju inte i och med att strömmen var borta. Så vi åkte in till stan och köpte take away från Oden Bistro. Maten var så himla god och vi hade även köpt fika på Ritz efteråt. Mamma kom även förbi och lämnade Kira som ska sova här i natt.
Men efter denna veckan så känner jag mig mer okej med att träffa folk igen
När strömmen väl kom tillbaka kom vår granne förbi. Vi berättade för honom att Bonzo hade fått somna in. Jag kunde se hur hans ögon fylldes med tårar och då brast det för mig. Ni vet när man skriker samtidigt som man gråter? Han var den första personen som jag har pratat med på 2 veckor sen Bonzo somnade in. Och det är just detta som jag tycker är jobbigt. Att bryta ihop och det gör jag, överallt. När vi är på väg och ska handla, när jag är ute och går. Men efter denna veckan så känner jag mig mer okej med att träffa folk igen. Jag vet att alla vill mig väl men det är så jobbigt.
Nu till helgen kommer vi åka bort. Vi bokade detta den 30 Augusti just för att mamma är ledig denna helgen och skulle passa Bonzo. Jag är dock så glad att vi bokade resan så pass tidigt. Både jag och min sambo behöver få komma bort. Förhoppningsvis får vi en jätte fin helg helg tillsammans. Hoppas att vi kan ladda upp oss med ny energi som vi kan ta med hem.
I 11 dagar har jag längtat efter att få komma till denna platsen. Bara att få komma ut och andas in den friska luften och känna lugnet. Det var första gången som vi åkte dit utan Bonzo. Hjärtat är tomt och varje dag är fortfarande en kamp för att överleva. Även om jag har upplevt sorg så många gånger tidigare. Inte bara Ronja och Foxie utan även personer i min närhet som av olika anledningar inte finns kvar bland oss. Så är ingen sorg den andra lik.
Att låta Bonzo somna in var ett lätt beslut
Det var inte jobbigt överhuvudtaget. Och jag kände samma sak när jag var med Foxie. Inget djur ska behöva lida. Bonzo hade fortfarande en stor del av sig själv kvar men jag kunde se i hans blick att det var dags. Han var också så himla sjuk de sista 48 timmarna. Vilket gjorde att beslutet var enkelt. Den veckan som Bonzo gick bort sov jag sammanlagt 7 timmar på fyra nätter. Hans sista natt i livet var vi ute varje timma med honom. Han var lika trött som vi. Och jag tror han tyckte det var en lättnad att äntligen få sova.
Det går inte en dag som jag inte gråter. Och det värsta med att förlora någon man älskar är saknaden. Jag saknar allt med honom och vissa stunder vill jag inte fortsätta leva. Jag vill bara krama om honom igen. Under dessa 11 dagar så har jag inte pratat eller träffat någon förutom min sambo, mamma och bestie. Jag orkar inte prata med någon. Och nu på Torsdag fyller jag 30. Min första födelsedag utan honom på 15 år. Jag som började peppa min födelsedag redan en månad i förväg och nu vet jag inte ens om jag kommer komma upp ur sängen.
Igår hade vi en fotografering med Kira. Hon är inget fan av kameran så min sambo fick agera assistent och flytta tillbaka henne hela tiden. Vill ta vara på hösten och få lite fina bilder på Kira också. Ronja hade också svårt för kameran i början men hon lärde sig. Hoppas att Kira gör det samma.
Imorgon eller på Onsdag borde vi få besked angående Bonzos aska. Jag har alltid sagt att jag inte vill ha någon aska men direkt efter att Bonzo hade somnat in så ändrade jag mig. Det blev som en självklarhet att vi skulle ha hans aska här hemma hos oss. Jag satt och letade efter urnor i flera timmar men utbudet i Sverige är skandal. Vi har kontaktat ett familjeföretag i USA som vi kommer beställa urnan ifrån. Både jag och min sambo har jobbat mycket med att designa den och igår kontaktade vi företaget med våra önskningar.
Jag beställde även hem fotografier som vi ska ha här hemma. Vi har ordnat en minnesplats för Bonzo. Tanken är att hans urna ska stå där, med våra fotografier samt några av hans favoritleksaker. Jag hoppas att det kan fylla de tomrum som vi känner här hemma. Först trodde jag att Kira skulle kunna hjälpa oss men även när hon är här så finns inte den där värmen som vi saknar.
Resultatet av fotograferingen med Kira igår. Måste verkligen ta vara på hösten och alla de vackra färgerna. Och Kira är så himla söt med sina öron. Så fort vi har klara så sprang hon runt som en galning i gräset. Kan inte påstå att jag fångade hennes personlighet på bild.
Jag är väldigt glad över att jag har hundarna i mitt liv. Jag vet inte om jag har berättat för er här på bloggen. Men veckan innan Bonzo fick somna in så började jag ta ut Cleo och Thelma igen. De är två spanska gatuhundar som jag har tagit ut tidigare. Världens goaste tjejer. Och tack vare hundarna så kommer jag fortfarande ut. Jag älskar att gå på promenader nu under hösten. Utan dom hade jag förmodligen aldrig lämnat lägenheten. Nu får jag fortfarande mysa, busa och njuta av våra promenader tillsammans. Det är naturligtvis inte samma sak som att gå med Bonzo men det hjälper mig i min sorg.
Det har gått en hel vecka sen han somnade in i våra armar. Tårarna ligger och försöker tränga sig fram. Hjärtat är trasigt. Viljan att leva tynar sakta bort. Det var en vecka sedan som jag såg honom sist. En vecka vecka sedan jag pussade på honom, klappade hans mjuka päls och talade om för honom hur mycket jag älskar honom. Jag kommer aldrig få göra det igen.
Jag har gått igenom mycket sorg i mitt liv. Men jag kan säga att detta är det värsta jag varit med om. Jag kämpar för att hålla huvudet över vattenytan. Allt jag vill är att falla ner och vara med honom.
Han var mitt allt. På en vecka så var vi ifrån varandra max 6 timmar av 168 timmar. Vi var alltid tillsammans. Varje dag i 5 års tid. Under Bonzos 15 år var jag utomlands en gång. En mini weekend till London. Annars var jag endast borta en natt någon gång under året. Så när folk skriver ”Jag förstår/jag vet precis vad du går igenom” Nej det gör ni inte. Ni vet vad jag kände när jag förlorade Ronja och Foxie, men ni har ingen aning om hur detta känns.
Om exakt en vecka fyller jag 30
Födelsedagen som jag sett fram emot i månader. Jag trodde aldrig att jag skulle starta mitt nya kapitel utan honom. Jag försöker hålla huvudet över vattenytan men vissa stunder är det omöjligt. De enda jag har träffat och pratat med är min mamma, sambo och min bestie. När jag går ut ur lägenheten har jag en klump i magen för jag vill inte träffa någon. Jag orkar inte prata med någon. Det ända jag försöker göra är att överleva.
