Idag har det gått en vecka sen vår fina Foxie fick somna in. En vecka som har inneburit djup sorg. När hjärtat gör så ont att du verkligen känner smärtan. Och tårarna vill inte sluta rinna så ögonen är helt svullna. Det har varit fruktansvärt jobbigt. Jag valde att lägga allt jobb åt sidan och bara göra det som jag kände för. I Onsdags var jag hemma hos mamma och målade möbler och igår var jag hemma hos min bestie. Vi bakade morotsrulltårta som blev så god. Katterna var extra gosiga och så hade hon sparat ogräs som jag fick rensa bort. Och innan ni tänker ”Vad är de för vän” så älskar jag att rensa i rabatter och eftersom jag inte har någon egen så blir jag glad när jag får pyssla hemma hos min bestie istället haha.

Sorg är aldrig enkelt. Det spelar ingen roll hur ofta man får gå igenom det. Det skiljer sig så extremt mycket från gång till gång. Jag kan inte i ord förklara för er hur mycket jag saknar Ronja och Foxie. Hundarna i mitt liv betyder allt. Jag skulle inte tveka en sekund på att offra mitt liv för att rädda deras. Det är en fruktansvärd saknad som jag ska försöka leva med. Men jag får ta en dag i taget. Vissa dagar är enklare än andra men man måste låta sorgen ha sin gång. Tack till alla er som har hört av er. Är så otroligt tacksam över att ha ert stöd med mig för i stunder som dessa behöver jag det mer än någonsin.

Den 10 Maj 2005 föddes världens sötaste lilla vovve. Att han skulle bli min är jag för evigt tacksam för. Jag var bara 14 år när jag fick Bonzo. I år fyller jag 30 och har honom fortfarande vid min sida. Det är svårt att ta in hur länge han har varit en del av mitt liv. Världens finaste kille med den största personligheten. Att Bonzo lever med en dödlig sjukdom är svårt att förstå när man ser honom. När han tycker något är kul och bli exalterad så blir han precis som en liten valp. Men vi har också dagar då han bara ligger och snarkar sig igenom hela dagen. Vi blir än idag, 15 år senare fortfarande stoppade flera gånger i veckan av personer som är helt fascinerade av honom. Dom tror fortfarande att det är en liten valp som vi är ute och går med.

Bonzo är och kommer alltid förbi det bästa som hänt mig. Han har funnits vid min sida i både glädje och sorg. Han älskar mig lika mycket som jag älskar honom. Idag ska han få äta en massa kyckling vilket han älskar. Vi ska mysa och pussas. Han älskar att kramas! Grattis på din 15 års dag min älskade lilla pojk. Om du bara visste hur mitt mammahjärta slår för dig.

Vad gör man när tårarna inte slutar rinna? När smärtan i hjärtat gör så ont att du bara vill slita ut det. När varje andetag är en påminnelse om att hon inte längre finns hos oss.

Jag kommer sakna alla våra mysiga stunder tillsammans. Hur mamma klagade på att du fällde mycket men jag brydde mig inte om att hela jag var full med hundhår. Bara jag fick mysa med dig så var jag lycklig.

Jag har snart gråtit i 24 timmar. Jag visste inte att det var fysiskt möjligt att gråta så här mycket. Det gör så fruktansvärt ont. Jag har haft så många bilder i huvudet hur vi busar, går promenader, lär henne kommandon, myser och lär känna hennes personligt. Inget av de kommer att ske nu. Bilderna som jag har haft försvinner bort och jag försöker på något sätt inse att Foxie finns inte kvar hos oss längre.

Bilden till vänster betyder så himla mycket. Dagen innan så hade Foxie varit hos veterinären och tagit blodprov men trots alla främmande människor i hennes liv så var hon en glad tjej. Detta var vad vi kämpade för. Att Foxie alltid skulle få vara den glada tjej som ni ser på bilden. Och att korsa frambenen var något som hon ofta gjorda.

Jag har aldrig upplevt en sån här stor sorg tidigare. Inte när någon anhörig har dött. Inte ens när vår fina Ronja bara för 3,5 månader sedan fick somna in. Kanske är det för att Foxie aldrig haft ett bra liv eller ens fick börja leva. Idag skulle vi haft henne i 1 månad men det blev aldrig så. Istället satt jag hos henne igår när hon tog sitt sista andetag. Det gör så ont i mitt hjärta för hon måste ha undrat varför hon får gå igenom allt detta. Men nu kommer hon aldrig mer ha ont igen. Hon kommer aldrig mer behöva besöka en veterinärstation. Nu är hon fri från allt ont.

Pussar och mys, att vara nära var något som hon älskade. Vår första riktiga promenad tillsammans. Jag som hade trott att vi skulle få gå tusen promenader tillsammans.

Fina älskade lilla Foxie. Om du bara visste vilket enormt tomrum du har lämnat efter dig. Vi önskar att vi haft mer tid tillsammans. Att du skulle fått de livet som vi alla hade sett framför oss. Du var den snällaste hunden någonsin. Trots dina 11 månader på gatorna i Ryssland så var du så himla snäll. Jag är så tacksam för den korta tiden som vi fick tillsammans. Att vi fick ett liten lekstund tillsammans. Att jag fick se dig vifta på svansen och att jag fick vara med dig när du tog ditt sista andetag. Jag ville inte att du skulle känna dig ensam eller övergiven. Tårarna bara rinner ner för mina kinder. Det gör så fruktansvärt ont. Vila i frid nu vår älskade Foxie. Vi älskar dig något oändligt.

Sista bilden som jag tog på Foxie en kort stund innan hon fick somna in.

Jag är så himla glad över att jag valde att vara med henne när hon tog sitt sista andetag. Allt som hon har fått vara med om i sitt korta liv. I hennes sista stund så skulle hon inte få känna något annat än kärlek. För även om jag bara träffade henne några få gånger så älskar jag henne så enormt mycket. Jag gav verkligen allt för att hon skulle känna sig trygg och i detta ögonblicket så känner jag att hon förstod det. Hon ville inte gå in i rummet först men när hon såg mig så nästan sprang hon fram till mig. När jag kom hem till mamma så kom hon aldrig fram utan låg still på soffan. Nu tryckte hon sig mot mig och jag kunde känna att hon kände sig trygg. Jag satt och klappade henne hela tiden. Hon skulle känna att jag var där. Att allt skulle bli okej och hon skulle slippa allt ont. Nu är Foxie uppe i himlen med Ronja. Att förlora två hundar på knappt 4 månader… det går inte att förklara hur fruktansvärt det känns och hur ont det gör. Jag vet att vi fattade rätt beslut men det gör så fruktansvärt ont att veta att allt det där man såg framför sig aldrig kommer att ske. Vila i frid nu mina älskade flickor. En vacker dag så ses vi igen.

Jag hade såna stora planer för i år. Detta skulle bli året då jag skulle börja odla. Sätta frön och skapa min egen mat men på grund av Convid-19 så blev det inte så. Tanken är att jag ska odla ute i Öresjö hos min sambos farmor och farfar men eftersom de båda två är 80+ så försöker vi att inte åka dit som vi normalt skulle gjort. De båda har också svårt att förstå situationen så även om man säger åt dom att hålla sig på avstånd så förstår de inte riktigt vad innebörden av det betyder.

Men det som kommer ske i år är att vi kommer röja upp där ute på platsen där jag ska odla. Det ligger dock en massa skit i vägen så vi kommer behöva hjälp med att elda upp alltihop. Men när det är klart så får jag en bättre överblick över hur stor yta jag har och vad som behöver göras. Har inte riktigt bestämt om jag vill ha pallkragar utan jag får ta ett steg i taget. Men tanken är i alla fall att jag nästa år äntligen ska få börja odla.

Dom sa att det var omöjligt

Men det stoppar inte mig från att göra det bästa av situationen. I år är första gången som jag odlar tomater här hemma och kolla! När alla sa att det var omöjligt att odla tomater i ett norrfönster så motbevisade jag det! Är så stolt över min tomatbuske. Av det som jag kan se så blir det i alla fall två tomater. Det enda problemet som jag kan se är att de kanske inte blir speciellt söta när de inte får så mycket sol på sig. Men jag är såpass crazy plant mom att jag utan tvekan kan tänka mig att sätta mig i solen med den några timmar om dagarna haha. I min senaste växtvideo som är min uppdatering från April månad så kan ni få se den i videoformat. Ni glömmer väl inte heller av att jag har en växtkategori här på bloggen samt mitt växtkonto på instagram.

Många av er vet kanske inte om detta men jag har varit rökare. Jag började röka när jag var 14 år gammal och sen slutade jag helt och hållet 2018 tror jag det var. Jag skulle inte vilja säga att jag var en storrökare. Trots att jag rökte under många år fram och tillbaka så tålde verkligen inte min kropp cigaretterna. Jag fick nickokickar konstant och kunde faktiskt må riktigt illa av skiten. Idag kan jag inte för mitt liv förstå hur folk kan röka. Det känns så fruktansvärt omodernt och jag skäms över att jag själv har varit en.

När jag var 20 så började jag dricka kaffe. I början så vägrade jag att ha en kaffebryggare här hemma men sen var rutinen att göra kaffe och ta en cigarett varje morgonen. Dock var jag aldrig något fan av kaffe egentligen. Alla brukade skämta om att jag hade mjölk med kaffe då min mugg bestod av 80% mjölk och 20% kaffe. Slutade dricka kaffe för kanske 2 år sedan. Om jag inte drack kaffe på bestämda tider så fick jag migränanfall. Insåg där och då att jag var beroende och det är något som jag vägrar vara.

Jag misstänker att ni undrar vart jag är på väg med detta. I och med att jag slutade dricka kaffe så började jag dricka te. Och trots att jag rökte och drack kaffe i många år så fick jag aldrig några missfärgningar på mina tänder. Men det fick jag däremot av att dricka te!

Jag tycker det är mysigt att ta en kopp te på morgonen. Det är lite kallare och man vill ha något varmt för att vakna till liv. Sen är det alltid trevligt att ta en kopp vid tre på eftermiddagen och en vid nio på kvällen. Te är inte dåligt för kroppen men jag får panik av att få missfärgningar på mina tänder. Sist jag var hos tandläkaren så slipade de bort missfärgningarna men nu har jag sett att de redan börjar komma tillbaka! Därför köpte jag hem sugrör!

Bra för miljön och mina tänder

Naturligtvis köpte jag metallsugrör då jag vill värna om vår miljö. Är ni sugna på att köpa egna så hittar ni sugrören här. Man får fyra styck. Två raka och två börja samt en liten borste så att man kan göra rent dom. Jag hoppas att detta kommer fungera så att jag kan fortsätta dricka te. Om inte så kommer jag faktiskt ta och sluta.