Vår älskade Foxie

Vad gör man när tårarna inte slutar rinna? När smärtan i hjärtat gör så ont att du bara vill slita ut det. När varje andetag är en påminnelse om att hon inte längre finns hos oss.

Jag kommer sakna alla våra mysiga stunder tillsammans. Hur mamma klagade på att du fällde mycket men jag brydde mig inte om att hela jag var full med hundhår. Bara jag fick mysa med dig så var jag lycklig.

Jag har snart gråtit i 24 timmar. Jag visste inte att det var fysiskt möjligt att gråta så här mycket. Det gör så fruktansvärt ont. Jag har haft så många bilder i huvudet hur vi busar, går promenader, lär henne kommandon, myser och lär känna hennes personligt. Inget av de kommer att ske nu. Bilderna som jag har haft försvinner bort och jag försöker på något sätt inse att Foxie finns inte kvar hos oss längre.

Bilden till vänster betyder så himla mycket. Dagen innan så hade Foxie varit hos veterinären och tagit blodprov men trots alla främmande människor i hennes liv så var hon en glad tjej. Detta var vad vi kämpade för. Att Foxie alltid skulle få vara den glada tjej som ni ser på bilden. Och att korsa frambenen var något som hon ofta gjorda.

Jag har aldrig upplevt en sån här stor sorg tidigare. Inte när någon anhörig har dött. Inte ens när vår fina Ronja bara för 3,5 månader sedan fick somna in. Kanske är det för att Foxie aldrig haft ett bra liv eller ens fick börja leva. Idag skulle vi haft henne i 1 månad men det blev aldrig så. Istället satt jag hos henne igår när hon tog sitt sista andetag. Det gör så ont i mitt hjärta för hon måste ha undrat varför hon får gå igenom allt detta. Men nu kommer hon aldrig mer ha ont igen. Hon kommer aldrig mer behöva besöka en veterinärstation. Nu är hon fri från allt ont.

Pussar och mys, att vara nära var något som hon älskade. Vår första riktiga promenad tillsammans. Jag som hade trott att vi skulle få gå tusen promenader tillsammans.

Fina älskade lilla Foxie. Om du bara visste vilket enormt tomrum du har lämnat efter dig. Vi önskar att vi haft mer tid tillsammans. Att du skulle fått de livet som vi alla hade sett framför oss. Du var den snällaste hunden någonsin. Trots dina 11 månader på gatorna i Ryssland så var du så himla snäll. Jag är så tacksam för den korta tiden som vi fick tillsammans. Att vi fick ett liten lekstund tillsammans. Att jag fick se dig vifta på svansen och att jag fick vara med dig när du tog ditt sista andetag. Jag ville inte att du skulle känna dig ensam eller övergiven. Tårarna bara rinner ner för mina kinder. Det gör så fruktansvärt ont. Vila i frid nu vår älskade Foxie. Vi älskar dig något oändligt.

Sista bilden som jag tog på Foxie en kort stund innan hon fick somna in.

Jag är så himla glad över att jag valde att vara med henne när hon tog sitt sista andetag. Allt som hon har fått vara med om i sitt korta liv. I hennes sista stund så skulle hon inte få känna något annat än kärlek. För även om jag bara träffade henne några få gånger så älskar jag henne så enormt mycket. Jag gav verkligen allt för att hon skulle känna sig trygg och i detta ögonblicket så känner jag att hon förstod det. Hon ville inte gå in i rummet först men när hon såg mig så nästan sprang hon fram till mig. När jag kom hem till mamma så kom hon aldrig fram utan låg still på soffan. Nu tryckte hon sig mot mig och jag kunde känna att hon kände sig trygg. Jag satt och klappade henne hela tiden. Hon skulle känna att jag var där. Att allt skulle bli okej och hon skulle slippa allt ont. Nu är Foxie uppe i himlen med Ronja. Att förlora två hundar på knappt 4 månader… det går inte att förklara hur fruktansvärt det känns och hur ont det gör. Jag vet att vi fattade rätt beslut men det gör så fruktansvärt ont att veta att allt det där man såg framför sig aldrig kommer att ske. Vila i frid nu mina älskade flickor. En vacker dag så ses vi igen.