DixiWonderland.com

Jag befinner mig på Ström. Platsen där jag växte upp som barn. Jag är här för att en av mina bästa vänner har flyttat in i en ny lägenhet och jag vill naturligtvis komma dit och hälsa på. Redan utanför lägenheten började jag känna obehag. Tänk er ett parhus och när ni öppnar dörren så kommer ni in i en jätte liten hall med två dörrar bredvid varandra. Hon bodde i dörren till vänster.

Min vän som vi kan kalla SL älskar gamla möbler. Det bästa hon vet är när hon kan hitta något begagnat och kan låta det få nytt liv hemma hos henne. Vi går in i hennes lilla lägenhet som inte kan varit mer än 40 kvm. Planlösningen är lite annorlunda. Jag skulle nog enklast kunna beskriva planlösningen som ett liggande U. Desto längre in i lägenheten vi kommer desto mer panik börjar jag få. Något känns väldigt, väldigt fel.

Jag tror inte att jag kan ha varit i lägenheten i mer än 10-15 minuter innan jag säger till SL ”Förlåt men jag mår inte bra här. Jag vet inte hur jag ska förklara det… Men det känns som att något har hänt här”. SL ser på mig och säger ”Hur visste du det?”. Jag tittar förvånat på henne. Vadå visste? Stämmer min känsla? Nej, det kan inte stämma. Jag tittar på henne och säger ”Någon har dött här”. SL sirrar på mig och säger samma sak igen ”Hur visste du det?”. Det är helt tyst. Inte ens fåglarna utanför fönstret kvittrar. Jag känner hur paniken som har byggts upp enda sedan jag kom in i lägenheten snart exploderar. Jag vill ut, jag vill fly. Jag säger till SL ”Någon har tagit sitt liv här i lägenheten. Personen sköt sig själv”. SL tittar på mig och pekar bara någon meter framför mig och säger ”Personen som bodde här innan mig tog sitt liv precis där genom att skjuta sig själv”.

Jag flyger upp ur soffan och säger ”Jag kan inte vara kvar här. No chance in hell!”. Men det skulle dröja flera timmar innan Johan skulle komma och hämta mig. Men jag känner att jag måste ut härifrån. Chockad över vad som precis har inträffat kontaktar jag min bestie som också bor på Ström. Jag förklarar vad som hänt och att vi är på väg hem till henne. Det var bara ren tur att hon var hemma så att vi kunde komma dit.

Än idag så mår jag väldigt dåligt av denna händelsen. Jag kände aldrig av att det var någon ande i lägenheten. Det kändes mer som att all ångest som personen måste ha känt fanns kvar i lägenheten. Det var som ett eko som på något sätt gjorde att jag kunde känna av vad som hade hänt. SL hade aldrig känt av något i lägenheten. Varken innan mitt besök men inte heller efteråt. När jag sa ”Det känns som att någon har tagit livet av sig här” så sa jag det mer för att jag ville att SL skulle bekräfta att så inte var fallet. Eller att hon inte visste något. Men när de visade sig att det stämde och att jag även visste hur det hade gått till… Det ger mig rysningar bara att skriva detta.

Har ni missat den första delen av min Halloween Vecka så kan ni läsa den här. Nu är det dags för del två och denna händelsen inkluderar samma personer som var med i del ett.

Vi befinner oss i vår lägenheten i Lilla Edet. Av alla lägenheter som jag och mamma har bott i så var den i Lilla Edet min absoluta favorit. Vi bodde direkt över ICA på andra våningen. Tänk er att huset var som en cirkel och att i mitten av denna cirkeln var det en trädgård. Det var inget tak över trädgården utan varje våning var utomhus där alla ytterdörrarna riktade sig in mot gården. Vi bodde i en trea. Mitt sovrum hade en inglasad balkong. Jag minns än idag hur jag och mina vänner satt där pratade om killar, livet och allt drama som hörde till när man gick högstadiet.

Mamma och hennes väninna skulle ha ett ljusparty. Jag minns inte exakt vad detta betydde men jag har för mig att de skulle bjuda in en massa vänner och så skulle de sälja doftljus till dom. Medan mamma och hennes väninna håller på och fixar inför detta så sitter jag i soffan och kollar på. För att komma till min mammas sovrum så behövde man passera vardagsrumet, gå in i en hall och sedan var man inne i sovrummet. När jag sitter i soffan så släcks lampan som är i hallen. Ingen av oss reagerar mer på det förutom att ”Oj lampan släcktes”. Men kort där efter så börjar lampan att tändas och släckas, tändas och släckas. Jag minns än idag hur hela min kropp fylldes med skräck. Jag blev livrädd.

Min mamma och hennes väninna däremot började prata om att ”Nu är det någon här som vill ha kontakt”. Jag sitter där i soffan med tårar i ögonen medan dessa två tycker det är så trevligt att någon är här på besök. Är de galna tänkte jag. Men som om inte lampan vore nog. Min mamma hade kvar en gammal dockvagn som hon hade en stor Paraplyaralia (växt) i. Helt plötsligt så börjar barnvagnen gunga. Med tanke på hur tung växten med krukan var så måste det krävt otroligt mycket kraft att få hela dockvagnen att gunga som den gjorde. Jag minns inte vad som hände efter detta. Vi upplevde aldrig något liknande efter detta och det var även den sista lägenheten som vi bodde i tillsammans där jag skulle uppleva något.