DixiWonderland.com

Igår hade vi en hel dag nere i Kungälv. Vi åkte ner vid elva tiden på morgonen för vi skulle till Kungälvs Gardencenter. Hade inte varit där på ett par månader och jag visste att de hade fått in växter som jag ville ha. Ni kan se min shopping i videon som kommer ut senare idag. Sen klockan ett hade jag bokat bord för mig och familjen på Fars Hatt.

Fick denna vackra höstbuketten igår

Jag vet inte hur jag ska förklara detta

Sen Bonzo fick somna in så har jag inte träffat någon förutom min sambo, bästa vän och min mamma. Jag har helt enkelt inte orkat. Detta kommer kanske låta konstigt. Men kvällen innan vi fick besked från veterinären att de kunde ta emot oss så bad jag till gud om att jag inte ville något annat än att veterinären skulle säga ja. Jag har inte bett till gud tidigare men som ni vet så har jag inte velat träffa någon sen Bonzo somnade in. Och nu har det snart gått en hel månad och jag har inte träffat på någon. Inte under alla mina hundpromenader med tjejerna eller i någon butik.

Innan Bonzo gick bort så stött vi på folk jämt. Många i vårt grannskap var väldigt fascinerade av Bonzo och har följt oss i många år. Trots att jag har varit ute mycket med Kira så har jag inte träffat på någon. Jag tror att jag har fått min önskan uppfylld. Av vem eller vilka vet jag inte. Kanske att min syster har sett min smärta och hjälpt mig från andra sidan. Eller att Ronja, Foxie och Bonzo har hjälpt mig. Det låter säkert luddigt, speciellt om man inte tror på såna här saker. Men jag är så tacksam för att jag har fått ha dessa veckorna för mig själv.

Mår jag bättre? Nej det gör jag inte. Men jag överlever. Jag försöker fungera. Jag tvingar mig själv att jobba, jag tvingar mig själv att laga mat, jag tvingar mig själv att fortsätta andas. Detta är mitt livs största sorg. Och det är svårt att förstå att på Torsdag så har jag varit utan honom i en hel månad.

Men igår var det dags att träffa min sambos pappa, syster och hans pappas sambo igen. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte hade en klump i magen men när jag väl såg dom så kände jag bara värme. Gårdagen blev över förväntan. Vi var lite besvikna på maten (jag och min sambo). Jag hade bokat detta flera veckor innan så vi visste inte att det var Söndagsmiddag vilket betydde att vi endast kunde välja på två varmrätter. Vi valde entrecote och den var tyvärr inte så god. Men sen hade dom en enorm tårtbuffé med de mest goda tårtorna ni kan tänka er så det vägde upp.

Att prata om Bonzo är extremt känsligt

Det som var så otroligt skönt igår var att ingen frågade hur vi mådde och att ingen nämnde Bonzo. Det är just dessa två punkterna som har gjort att jag inte vill träffa folk. Jag vill inte behöva svara på hur jag mår för jag mår åt helvete. Och att prata om Bonzo är extremt känsligt. För mig spelar det ingen roll om det är familj eller bekanta. Det är jobbigt oavsett. Men jag valde att ta upp Bonzo under middagen och min sambo visade urnan som vi designat. Jag vet att det inte bara är jag som har förlorat Bonzo utan så många runt omkring oss. Vi alla går igenom en sorg och jag vill aldrig att någon ska känna att de inte får sörja honom. Det gäller även er som läser detta även om ni aldrig har träffat Bonzo.

På vägen hem i bilen så lyssnade vi på våra nya favoriter Machine Gun Kelly och Yungblud. Jag som väldigt sällan lyssnar på musik har spelat deras låtar om och om igen. Många kan nog känna igen sig i hur musik har en läkande effekt på oss, precis som naturen. Play this when I’m gone är en låt som alltid får mig att gråta. Den säger så mycket av hur jag känner och tänker just nu.

I’m writing you this message just so I can say that I love you
I had to let you know that everything about me was you
I think it’s time for me to leave, but I’ll never leave you

Inlägget innehåller reklam genom annonslänkar för Bookbeat.se & Adlibris.se

I September så började jag läsa böcker igen. Min plan är att läsa en bok i månaden och sedan skriva en recension om boken här på bloggen. Denna recensionen blir några dar försenad men jag hoppas att ni kommer uppskatta den.

Jag valde att läsa denna boken då jag hörde poddavsnittet som Anders Hansen gjorde i Framgångspodden. Tyckte att det han hade att säga var väldigt intressant. Skärmhjärnan handlar om hur vår hjärna inte alls är anpassad för den utvecklingen som har skett inom teknik de senaste 10 åren. Samtidigt som jag läste denna boken så såg jag även dokumentären The Social Dilemma som ni finner hos Netflix. Dokumentären handlar om personer som arbetat på Google, Facebook, Twitter, Instagram, Snapchat osv och som berättar hur deras skapelser faktiskt får oss människor att må sämre. Jag lyssnade även på Sissela Nuleys medverkan i Framgångspodden som heter Så påverkas hjärnan av sociala medier.

Med andra ord så är detta ett ämne som är väldigt aktivt just nu. Visste ni att det är skadligt att låta barn under 2 års ålder se på ipad? Eller att om vi har vår telefon i samma rum som när vi ska studera så försämras vår koncentration även om vi inte rör telefonen under tiden vi studerar.

Jag upplever inte själv att jag påverkas negativt av sociala medier och jag är heller inte beroende av telefonen. Här hemma har vi en regel, inga telefoner vid matbordet. Jag brukar inte ta med mig telefonen när jag går ut med hundarna och plingar det till så har jag inget behov av att se vad det handlar om. I Skärmhjärnan så får jag veta att det är väldigt ovanligt att personer klarar av att låta telefonen vara när den plingar till. Många av oss är beroende av våra telefoner utan att vi egentligen vet om det. Att ha en telefonfri timma eller dag är alltså inte så dåligt som många kanske har trott innan.

Skärmhjärnan av Anders Hansen

Anders förklarar på ett väldigt bra sätt hur våra telefoner påverkar oss. Även om han använder sig av svåra ord som man kanske aldrig hört talas om tidigare. Han drar paralleller mellan oss människor idag och neandertalarna. För att förklara hur vår hjärna än idag till en viss del fortfarande fungerar som den gjorde då. Vår hjärna är inte utvecklad för sociala medier. Vilket i sig kan skapa ett negativt mönster när man hela tiden letar efter nästa kick.

Klicka på bilderna för att lyssna som ljudbok eller köpa som inbunden bok

Jag tycker boken var bra. Dock var mitt problem att jag under bara en sida kunde komma på mig själv med att tankarna gick åt något helt annat. Inte för att boken var tråkig men jag blev inte helt trollbunden av den. Även om jag vet att hans jämförelse med neandertalarna är en viktig del i boken. Så tyckte jag att det var tråkigt. Den är absolut värd att läsa om man är intresserad av sociala medier. Hur det påverkar oss och varför vi agerar som vi gör. Boken får 3/5 av mig.

Hade varit kul att veta hur ni upplever sociala medier?
Påverkar det er negativt och vet ni vad er skärmtid är?

Idag är det 3 veckor sen Bonzo somnade in i mina armar. 3 veckor. Det är svårt att förstå att tiden har gått så fort. För jag minns var enda detalj från den dagen. Idag har jag gråtit hysteriskt i stort sett hela dagen. De stunder som jag inte har gråtit så har jag kollat på Youtube videos. Allt för att försöka tänka på annat.

Vår minnesplats för Bonzo

Nu i veckan så fick vi hem fotografierna som vi har beställt till Bonzos minnesplats. Dessa bilderna fotograferades 24 timmar innan han fick somna in. Är så himla glad att vi fick till dessa bilderna. Vädret var perfekt och både jag och sambon fick bilder som vi verkligen älskar. I väntan på Bonzos aska och urna så ser minnesplatsen ut så här. Vi ska ha en jätte stor tavla på oss alla tre tillsammans över dessa fotografierna. Men bilderna var så stora så vi måste åka och köpa större ramar. Det kommer bli så fint när det är klart.

Just nu lever vi i limbo
Varken levande eller döda

Varje morgon är det som att någon trycker på on knappen och vi går upp för det är det man ska göra. Vi sover fortfarande med hans täcke mellan oss i sängen. Hans säng står kvar på samma plats. Hans leksaker ligger i korgen. Jag vet inte om jag någonsin kommer klara av att göra mig av med något av det. Bara att kasta hans mat gjorde så ont. Kanske känner vi annorlunda när vi har fått hem hans aska igen. Vi båda hoppas att det ska fylla de tomrum som vi känner här hemma. Det är fruktansvärt att förlora någon man älskar så mycket. Jag tror aldrig att jag kommer känna lycka igen. Det känns omöjligt att jag någonsin skulle kunna känna så som jag kände när han var här.

Jag vet att valet vi gjorde var rätt och jag ångrar det inte. Men jag kunde aldrig föreställa mig att sorgen skulle göra så här fruktansvärt ont. När jag säger att min hjärta är krossat då menar jag att jag verkligen kan känna i mitt bröst hur mitt hjärta är krossat. Det kommer aldrig gå att sätta ihop de pusselbitarna igen. Kanske kan jag se tillbaka på denna tiden om något år och känna annorlunda. Men just nu så känns det som att jag aldrig kommer må bra igen. För resten av mitt liv kommer jag få bära på mitt trasiga hjärta. Och dra med mig sorgen. Så länge jag lever så kommer jag aldrig att få se honom och det får mig att vilja dö. Men jag vaknar fortfarande upp varje morgon.