Vilken fantastisk höstdag det var igår

Solen sken, det var kyligt i luften och alla de magiska färgerna som speglas i träden nu. Jag älskar verkligen när vi får en sån här höstdag. Synd bara att dom är få. Men man får passa på att njuta ordentligt när en solig höstdag kommer förbi. Min bestie kom hit igår så vi gick hem till mamma för att ta med Kira på en långpromenad. Vi gick till Hojums kyrkogård. Det visade sig att min bestie aldrig hade varit där så jag visade henne runt. Det är en otroligt vacker kryrkogård och stor är den. Mellan kyrkogården och kryrkan finns det en stor damm med fontän. Många brukar ha picknick där på sommaren. Jag tycker det är så fint att de har gjort en så fin plats precis bredvid. Ofta kan man känna en väldigt tung energi på kyrkogårdar men denna ger bara ett lugn.

Vår lilla Kira (aka Svinto) har verkligen blommat ut. Hon är ett plåster, vill gosa konstant. Trots att mamma har haft henne sen i somras så kissar hon fortfarande ner sig VARJE gång jag kommer. Hon blir så glad den lilla knäppisen. När hon kom hade hon ingen päls alls på magen men oj va det växer nu. Hon är fortfarande helt naken vid armhålorna men det tar sig. Hon har extremt mycket energi. Älskar att gå våra promenader och upptäcka nya platser. Det är så roligt att få lära känna henne och se henne utvecklas. I början var hon så blyg. Hon morrade på nätterna men nu sover hon som en stock. Håller på att lär henne kommandon vilket går riktigt bra förutom när jag ska fotografera henne. Hon tycker kameran är läskig men hon får lära sig.

Idag är jag ledig från hundarna så jag tänkte ta och rensa här hemma. Jag hatar att ha saker som inte används. Och bor man i en 1:a så behöver man all förvaring som man kan få. Vi ska åka till IKEA imorgon så tänkte att vi kunde åka förbi återvinningscentralen och lämna lite grejer. Ut med det gamla och in med det nya haha.

Jag har tänkt så mycket på konsumtion detta året

Jag tror ärligt talat att jag endast har handlat kläder för 3000 kronor detta året. Har aldrig handlat så lite kläder i hela mitt liv. Men jag har kommit till en punkt där jag inte behöver nya kläder. Jag använder knappt de kläderna som jag har då jag bor i mina träningskläder och pyjamas. Sen så lägger jag alla mina pengar på mina växter och alla tillbehör till dom. Och det är inte billigt haha. Men fördelen med växterna är att jag kan tjäna igen pengarna genom att sälja sticklingar. Men som sagt idag ska det rensas.

Idag är det full rulle för mig. Listan på vad som behöver hinnas med idag är lång och jag är rätt säker på att jag inte kommer hinna med allt. Men det är bara att flytta över det till imorgon i så fall. Det viktigaste är att allt jobb blir gjort. Denna veckan kommer jag lägga ut tre växtvideos vilket känns så kul. Kanalen växer och det är tack vare växterna. Älskar att jag kan dela mitt intresse med så många andra.

Det tar emot att skriva detta men jag börjar må bättre. Varför tar det emot? För att jag får dåligt samvete. Hur kan jag börja må bättre när Bonzo aldrig kommer tillbaka? Jag vet att jag inte borde få skuldkänslor men det får jag. Försöker att lägga det åt sidan och fokusera på att jobba just nu. Igår gick jag ut tidigt för att fotografera dimman. Men det blev inga bilder för på vägen träffade jag Hugo och hans matte. Vi har alltid stått och småpratat med varandra. Men igår fick jag berätta att Bonzo har somnat in och det slutar med att vi båda står och gråter.

Jag har faktiskt aldrig berättat detta för er

Men de sista 48 timmarna av Bonzos liv så hade han diarré. Trots att han inte åt så var han så dålig i magen. Hans sista natt så var vi ute varje timma med honom. Jag vill dock poängtera att Bonzo aldrig led! Naturligtvis så mådde han inte bra men han var fortfarande pigg och Bonzo. Samt att vi agerade direkt när vi förstod att detta inte skulle gå att lösa. Men på väg till veterinären där han skulle få somna in så stannade vi vid en äng där han fick gå lös i 20 minuter. Från den platsen fram till veterinären var det bara 3 minuter. Men på väg dit i bilen så börjar Bonzo prata och vi förstår att han behöver ut. Men vi var mitt i trafiken så när vi väl kunde stanna så hade stackarn bajsat på sig.

Min sambo blev jätte ledsen för han ville så gärna behålla Bonzos täcke men det kändes inte speciellt fräscht. Så när vi kom hem så slängde vi täcket i soporna. Dagen efter så flyger jag upp ur sängen och springer ner till soprummet i min pyjamas och börjar leta efter täcket i soporna. Vi hade fått en stor svart sopsäck av veterinären som vi lagt det i. Sen in i tvättstugan som var ledig och tvättade påslakanet och täcket.

Jag förstår att detta kanske låter helt sjukt för många av er

Men det har snart gått en månad sen Bonzo somnade in och det enda som vi har klarat av att slänga är hans hundmat. Allt annat står kvar. Hans täcke sover vi med i sängen varje natt och har gjort sen jag tvättade det. Och när jag berättade detta för Hugos matte så började hon gråta med mig. Hon förstod precis varför jag var tvungen att hämta hem det igen.

Att jag mår okej betyder inte att jag mår bra. Men jag kan se en liten ljusglimt i allt mörker. Sorgen är något som jag kommer behöva leva med resten av mitt liv. Men jag försöker flytta bort saknaden och istället tänka på alla minnen som jag har av våra 15 år tillsammans. Jag tar en dag i taget. Vissa dagar som idag är helt okej medan andra så vill tårarna aldrig ta slut. Det är fruktansvärt att behöva gå igenom detta men jag vet att Bonzo hade det bästa livet. Och en vacker dag så ses vi igen.

Igår hade vi en hel dag nere i Kungälv. Vi åkte ner vid elva tiden på morgonen för vi skulle till Kungälvs Gardencenter. Hade inte varit där på ett par månader och jag visste att de hade fått in växter som jag ville ha. Ni kan se min shopping i videon som kommer ut senare idag. Sen klockan ett hade jag bokat bord för mig och familjen på Fars Hatt.

Fick denna vackra höstbuketten igår

Jag vet inte hur jag ska förklara detta

Sen Bonzo fick somna in så har jag inte träffat någon förutom min sambo, bästa vän och min mamma. Jag har helt enkelt inte orkat. Detta kommer kanske låta konstigt. Men kvällen innan vi fick besked från veterinären att de kunde ta emot oss så bad jag till gud om att jag inte ville något annat än att veterinären skulle säga ja. Jag har inte bett till gud tidigare men som ni vet så har jag inte velat träffa någon sen Bonzo somnade in. Och nu har det snart gått en hel månad och jag har inte träffat på någon. Inte under alla mina hundpromenader med tjejerna eller i någon butik.

Innan Bonzo gick bort så stött vi på folk jämt. Många i vårt grannskap var väldigt fascinerade av Bonzo och har följt oss i många år. Trots att jag har varit ute mycket med Kira så har jag inte träffat på någon. Jag tror att jag har fått min önskan uppfylld. Av vem eller vilka vet jag inte. Kanske att min syster har sett min smärta och hjälpt mig från andra sidan. Eller att Ronja, Foxie och Bonzo har hjälpt mig. Det låter säkert luddigt, speciellt om man inte tror på såna här saker. Men jag är så tacksam för att jag har fått ha dessa veckorna för mig själv.

Mår jag bättre? Nej det gör jag inte. Men jag överlever. Jag försöker fungera. Jag tvingar mig själv att jobba, jag tvingar mig själv att laga mat, jag tvingar mig själv att fortsätta andas. Detta är mitt livs största sorg. Och det är svårt att förstå att på Torsdag så har jag varit utan honom i en hel månad.

Men igår var det dags att träffa min sambos pappa, syster och hans pappas sambo igen. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte hade en klump i magen men när jag väl såg dom så kände jag bara värme. Gårdagen blev över förväntan. Vi var lite besvikna på maten (jag och min sambo). Jag hade bokat detta flera veckor innan så vi visste inte att det var Söndagsmiddag vilket betydde att vi endast kunde välja på två varmrätter. Vi valde entrecote och den var tyvärr inte så god. Men sen hade dom en enorm tårtbuffé med de mest goda tårtorna ni kan tänka er så det vägde upp.

Att prata om Bonzo är extremt känsligt

Det som var så otroligt skönt igår var att ingen frågade hur vi mådde och att ingen nämnde Bonzo. Det är just dessa två punkterna som har gjort att jag inte vill träffa folk. Jag vill inte behöva svara på hur jag mår för jag mår åt helvete. Och att prata om Bonzo är extremt känsligt. För mig spelar det ingen roll om det är familj eller bekanta. Det är jobbigt oavsett. Men jag valde att ta upp Bonzo under middagen och min sambo visade urnan som vi designat. Jag vet att det inte bara är jag som har förlorat Bonzo utan så många runt omkring oss. Vi alla går igenom en sorg och jag vill aldrig att någon ska känna att de inte får sörja honom. Det gäller även er som läser detta även om ni aldrig har träffat Bonzo.

På vägen hem i bilen så lyssnade vi på våra nya favoriter Machine Gun Kelly och Yungblud. Jag som väldigt sällan lyssnar på musik har spelat deras låtar om och om igen. Många kan nog känna igen sig i hur musik har en läkande effekt på oss, precis som naturen. Play this when I’m gone är en låt som alltid får mig att gråta. Den säger så mycket av hur jag känner och tänker just nu.

I’m writing you this message just so I can say that I love you
I had to let you know that everything about me was you
I think it’s time for me to leave, but I’ll never leave you

Inlägget innehåller reklam genom annonslänkar för Bookbeat.se & Adlibris.se

I September så började jag läsa böcker igen. Min plan är att läsa en bok i månaden och sedan skriva en recension om boken här på bloggen. Denna recensionen blir några dar försenad men jag hoppas att ni kommer uppskatta den.

Jag valde att läsa denna boken då jag hörde poddavsnittet som Anders Hansen gjorde i Framgångspodden. Tyckte att det han hade att säga var väldigt intressant. Skärmhjärnan handlar om hur vår hjärna inte alls är anpassad för den utvecklingen som har skett inom teknik de senaste 10 åren. Samtidigt som jag läste denna boken så såg jag även dokumentären The Social Dilemma som ni finner hos Netflix. Dokumentären handlar om personer som arbetat på Google, Facebook, Twitter, Instagram, Snapchat osv och som berättar hur deras skapelser faktiskt får oss människor att må sämre. Jag lyssnade även på Sissela Nuleys medverkan i Framgångspodden som heter Så påverkas hjärnan av sociala medier.

Med andra ord så är detta ett ämne som är väldigt aktivt just nu. Visste ni att det är skadligt att låta barn under 2 års ålder se på ipad? Eller att om vi har vår telefon i samma rum som när vi ska studera så försämras vår koncentration även om vi inte rör telefonen under tiden vi studerar.

Jag upplever inte själv att jag påverkas negativt av sociala medier och jag är heller inte beroende av telefonen. Här hemma har vi en regel, inga telefoner vid matbordet. Jag brukar inte ta med mig telefonen när jag går ut med hundarna och plingar det till så har jag inget behov av att se vad det handlar om. I Skärmhjärnan så får jag veta att det är väldigt ovanligt att personer klarar av att låta telefonen vara när den plingar till. Många av oss är beroende av våra telefoner utan att vi egentligen vet om det. Att ha en telefonfri timma eller dag är alltså inte så dåligt som många kanske har trott innan.

Skärmhjärnan av Anders Hansen

Anders förklarar på ett väldigt bra sätt hur våra telefoner påverkar oss. Även om han använder sig av svåra ord som man kanske aldrig hört talas om tidigare. Han drar paralleller mellan oss människor idag och neandertalarna. För att förklara hur vår hjärna än idag till en viss del fortfarande fungerar som den gjorde då. Vår hjärna är inte utvecklad för sociala medier. Vilket i sig kan skapa ett negativt mönster när man hela tiden letar efter nästa kick.

Klicka på bilderna för att lyssna som ljudbok eller köpa som inbunden bok

Jag tycker boken var bra. Dock var mitt problem att jag under bara en sida kunde komma på mig själv med att tankarna gick åt något helt annat. Inte för att boken var tråkig men jag blev inte helt trollbunden av den. Även om jag vet att hans jämförelse med neandertalarna är en viktig del i boken. Så tyckte jag att det var tråkigt. Den är absolut värd att läsa om man är intresserad av sociala medier. Hur det påverkar oss och varför vi agerar som vi gör. Boken får 3/5 av mig.

Hade varit kul att veta hur ni upplever sociala medier?
Påverkar det er negativt och vet ni vad er skärmtid är?

Idag är det 3 veckor sen Bonzo somnade in i mina armar. 3 veckor. Det är svårt att förstå att tiden har gått så fort. För jag minns var enda detalj från den dagen. Idag har jag gråtit hysteriskt i stort sett hela dagen. De stunder som jag inte har gråtit så har jag kollat på Youtube videos. Allt för att försöka tänka på annat.

Vår minnesplats för Bonzo

Nu i veckan så fick vi hem fotografierna som vi har beställt till Bonzos minnesplats. Dessa bilderna fotograferades 24 timmar innan han fick somna in. Är så himla glad att vi fick till dessa bilderna. Vädret var perfekt och både jag och sambon fick bilder som vi verkligen älskar. I väntan på Bonzos aska och urna så ser minnesplatsen ut så här. Vi ska ha en jätte stor tavla på oss alla tre tillsammans över dessa fotografierna. Men bilderna var så stora så vi måste åka och köpa större ramar. Det kommer bli så fint när det är klart.

Just nu lever vi i limbo
Varken levande eller döda

Varje morgon är det som att någon trycker på on knappen och vi går upp för det är det man ska göra. Vi sover fortfarande med hans täcke mellan oss i sängen. Hans säng står kvar på samma plats. Hans leksaker ligger i korgen. Jag vet inte om jag någonsin kommer klara av att göra mig av med något av det. Bara att kasta hans mat gjorde så ont. Kanske känner vi annorlunda när vi har fått hem hans aska igen. Vi båda hoppas att det ska fylla de tomrum som vi känner här hemma. Det är fruktansvärt att förlora någon man älskar så mycket. Jag tror aldrig att jag kommer känna lycka igen. Det känns omöjligt att jag någonsin skulle kunna känna så som jag kände när han var här.

Jag vet att valet vi gjorde var rätt och jag ångrar det inte. Men jag kunde aldrig föreställa mig att sorgen skulle göra så här fruktansvärt ont. När jag säger att min hjärta är krossat då menar jag att jag verkligen kan känna i mitt bröst hur mitt hjärta är krossat. Det kommer aldrig gå att sätta ihop de pusselbitarna igen. Kanske kan jag se tillbaka på denna tiden om något år och känna annorlunda. Men just nu så känns det som att jag aldrig kommer må bra igen. För resten av mitt liv kommer jag få bära på mitt trasiga hjärta. Och dra med mig sorgen. Så länge jag lever så kommer jag aldrig att få se honom och det får mig att vilja dö. Men jag vaknar fortfarande upp varje morgon.