DixiWonderland.com

Rubriken låter mer dramatiskt än vad det är. Igår gick jag och Smilla vår sista promenad tillsammans. Min bestie var med så vi hade picknick ute i det härliga vädret. Jag hade frågat Smillas ägare om det var okej om vi myste lite extra denna sista promenaden och hon var snäll som la fram ett ben åt Smilla. Naturligtvis så skulle hon också få lite mums mums.

Smillas ägare går på semester nu så det är därför kommer vi ha ett uppehåll i några veckor. Jag kommer sakna henne otroligt mycket. Vi har ändå suttit ihop varje vecka sen Mars. Hon har även varit hemma hos oss några gånger. Och den enda nackdelen med detta jobbet är att jag verkligen ger hundarna en plats i mitt hjärta. Det är på både gott och ont. För jag har haft hundar tidigare som jag sedan fått sluta jobba med då ägaren flyttat eller att min hjälp inte längre behövs. Det är naturligtvis jobbigt att behöva skiljas från dom då vi spenderar några timmar i veckan tillsammans.

Är så himla tacksam över att vi fick en så himla mysig dag tillsammans. Smilla har haft väldigt svårt för värmen så att bara mysa i skuggan passade henne perfekt. Som ni säkert förstår så var gårdagen en tung dag för mig men jag är så tacksam över att jag kunde få spendera den med min bestie och Smilla. Få tänka på annat och jag försökte ta vara på tiden med Smilla.

Hundrastare i Trollhättan

Jag hade aldrig i min vildaste fantasi trott att mitt jobb som hundrastare skulle bli min huvudsyssla. Och jag har haft sån otrolig tur. Inte bara med hundarna som jag tar ut är så himla enkla. Jag har även byggt upp väldigt fina relationer med deras ägare och det är guld värt. Alla har varit så himla mysiga och framför allt så känner jag mig väldigt uppskattad. Något som jag tycker är så viktigt när man utför ett jobb. Det ska bli väldigt spännande att se hur det kommer bli till hösten när jag har alla fyra hundarna samtidigt. Nu på Måndag kommer jag börja jobba med Oliver, som jag längtar! Och vecka 29 börjar jag med Messi.

30 Juni. En underbar sommardag för många. Klockan är strax efter nio på morgonen och utanför mitt fönster lyser en klarblå himmel och solens strålar träffar träden och människorna som går på gatan. I vanliga fall så vaknar jag alltid upp pigg och glad dagar som dessa. Trots att värmen är olidlig vissa dagar så njuter jag av den svenska sommaren. Men den 30 Juni är och kommer alltid att vara en fruktansvärt tung dag för mig.

Idag för 9 år sedan så mördades en anhörig till mig och hela mitt liv skulle vändas upp och ner. En ung mamma förlorade livet i händerna på en man samtidigt som hennes yngsta son befann sig i lägenheten. En ung mamma får aldrig se sina två små pojkar växa upp och pojkarna får aldrig lära känna sin mamma. Det har inte gått en enda dag under dessa 9 åren som jag inte har tänkt på vår ängel. Inte en enda dag, 3285 dagar. Hon dyker alltid upp i mina tankar och gör sig påmind, varje dag.

Jag saknar henne något fruktansvärt

När jag blev tillsammans med min sambo så var jag rädd för vad hans familj/släkt skulle tycka om mig. En liten emo unge med sönderskurna armar. Och jag minns än idag första gången som jag träffade henne. Det var hemma hos deras mormor och när jag kom in i rummet så stod hon där. Helt svartklädd från topp till tå. Svart hår och mörk makeup. Jag visste där och då att hon var min person.

Jag minns hennes ansikte som om vi sågs igår. Men jag kan inte längre minnas hennes röst. Kanske är det min hjärnas sätt att skydda mig. För om jag hör hennes röst så blir allt detta som känns som en enda lång mardröm verklighet. Vi båda hade attityden, vi mot världen. Men är det något som jag vet så är det att hon var en fantastisk mamma till sina pojkar. Och det är något som jag saknar så otroligt mycket. Att få se henne tillsammans med sina pojkar.

30 kvinnor har mördats 2022

Enligt Unizonjourer.se så har 30 kvinnor mördats bara i år. Det är 5 kvinnor i månaden. Nio långa år efter att vår ängel mördats så fortsätter män att mörda kvinnor som aldrig förr. Jag blir så fruktansvärt arg och ledsen. Jag vill aldrig att någon ska behöva gå igenom det som vi har fått uppleva. Men vi är inte ensamma. Och vi alla vet att när detta året är slut så kommer siffran 30 ha ökat. Det kommer inte ta stopp där.

Som kvinna i Sverige så känner jag mig rädd varje gång jag lämnar mitt hem. Mordet på vår ängel har satt riktigt djupa spår i mig. Det fanns en tid när jag inte ens klarade av att lämna vår lägenhet. Jag kunde inte gå till affären som låg 2 minuter ifrån för att köpa mjölk. Jag slutade att gå mina power walks och varje man som jag möter oavsett tidens alla timmar ser jag som en potentiell våldtäktsman. En man kommer aldrig förstå den känslan. Men det är sanningen för många kvinnor i Sverige idag. Det finns så mycket som behöver förbättras i vårt samhälle. Mäns våld och kontroll över kvinnor anser jag borde vara en av de viktigaste frågorna i valet denna hösten. För ingen ska behöva gå igenom den sorgen som jag lever med varje dag.