Det var ett bra tag sedan sen jag skrev här. Jag har försökt skriva men det har inte gått. Det hände en sak för 1,5 vecka sedan som… Jag kan inte gå in på vad som hänt men det har varit ett rent helvete för oss. Det är en mardröm och hur jag än önskar att det bara var en dröm det så är detta vår verklighet. Detta är anledningen till varför jag inte har klarat av att jobba. Jag behövde tid med nära och kära för att försöka bearbeta detta.
Gymmet har varit in räddning. Jag har aldrig kört så hårt som jag gjort dessa dagarna men jag behövde pressa mig själv till det yttersta. Jag vill känna smärta. Känna ilskan explodera genom blodet, ut i musklerna, mot maskinerna. Mitt temperament har blivit mycket bättre med åren jämfört med hur det var tidigare. Men denna brutala ångesten som jag haft nu i över en veckas tid, den har fått mig att se svart. Jag vet att när jag passerar den gränsen då har jag inga spärrar och jag bryr mig inte heller för konsekvenserna. Så gymmet är verkligen min livlina.
Det har inte heller underlättat att jag har min mens mitt i allt detta. Känslorna är som en tornado. Igår var jag så rädd för att hamna i en depression. Men idag vaknar jag upp och känner mig så jäkla stark. Det är inte vi som ska gå runt och må dåligt, även om detta naturligtvis har påverkat oss något fruktansvärt. Jag låter mig själv känna alla de känslorna som jag behöver känna och sedan reser jag mig upp som en phoenix ur askan.
