Vår minnesplats för Bonzo

Idag är det 3 veckor sen Bonzo somnade in i mina armar. 3 veckor. Det är svårt att förstå att tiden har gått så fort. För jag minns var enda detalj från den dagen. Idag har jag gråtit hysteriskt i stort sett hela dagen. De stunder som jag inte har gråtit så har jag kollat på Youtube videos. Allt för att försöka tänka på annat.

Vår minnesplats för Bonzo

Nu i veckan så fick vi hem fotografierna som vi har beställt till Bonzos minnesplats. Dessa bilderna fotograferades 24 timmar innan han fick somna in. Är så himla glad att vi fick till dessa bilderna. Vädret var perfekt och både jag och sambon fick bilder som vi verkligen älskar. I väntan på Bonzos aska och urna så ser minnesplatsen ut så här. Vi ska ha en jätte stor tavla på oss alla tre tillsammans över dessa fotografierna. Men bilderna var så stora så vi måste åka och köpa större ramar. Det kommer bli så fint när det är klart.

Just nu lever vi i limbo
Varken levande eller döda

Varje morgon är det som att någon trycker på on knappen och vi går upp för det är det man ska göra. Vi sover fortfarande med hans täcke mellan oss i sängen. Hans säng står kvar på samma plats. Hans leksaker ligger i korgen. Jag vet inte om jag någonsin kommer klara av att göra mig av med något av det. Bara att kasta hans mat gjorde så ont. Kanske känner vi annorlunda när vi har fått hem hans aska igen. Vi båda hoppas att det ska fylla de tomrum som vi känner här hemma. Det är fruktansvärt att förlora någon man älskar så mycket. Jag tror aldrig att jag kommer känna lycka igen. Det känns omöjligt att jag någonsin skulle kunna känna så som jag kände när han var här.

Jag vet att valet vi gjorde var rätt och jag ångrar det inte. Men jag kunde aldrig föreställa mig att sorgen skulle göra så här fruktansvärt ont. När jag säger att min hjärta är krossat då menar jag att jag verkligen kan känna i mitt bröst hur mitt hjärta är krossat. Det kommer aldrig gå att sätta ihop de pusselbitarna igen. Kanske kan jag se tillbaka på denna tiden om något år och känna annorlunda. Men just nu så känns det som att jag aldrig kommer må bra igen. För resten av mitt liv kommer jag få bära på mitt trasiga hjärta. Och dra med mig sorgen. Så länge jag lever så kommer jag aldrig att få se honom och det får mig att vilja dö. Men jag vaknar fortfarande upp varje morgon.