Efter 13 långa år så är detta sista natten i vår lilla lägenhet. Jag trodde att jag skulle känna mig ledsen men allt jag känner är en sån stor lättnad. Jag var 20 år gammal när jag flyttade in i denna lägenheten. Jag var så vilsen. Visste inte vem jag var eller vem jag ville bli. Det tog lång tid innan jag fann min väg och idag är jag så stolt över mig själv. Över vem jag har blivit.
Vägen hit har varit allt annat än enkel. Men denna lägenheten blev min trygga plats på jorden. Precis så som ett hem ska vara. Här blev jag den jag är idag. Mycket har hänt under dessa 13 åren. Och det som gör denna flytten jobbig är att i vår nya lägenhet så kommer det inte finnas några minnen tillsammans med Bonzo. I varje litet hörn av denna lägenheten så ser jag minnen av honom och det gör ont i hjärtat att han inte kommer kunna skapa nya minnen tillsammans med oss. Men det som dock känns väldigt fint är att vi äntligen kommer kunna ge honom en fin minnesplats där hans urna kan stå.
Jag känner mig så redo för detta nya kapitel i våra liv. Jag har drömt om detta i så många år och nu när det väl händer så är det väldigt svårt att ta in. De senaste månaderna har varit en riktig känslostorm. Jag har varit så stressad att jag mest bara har känt att jag har velat få denna flytten överstökad. Det är fruktansvärt stressigt att flytta och renovera. Speciellt när man har ett så tajt tidsschema där allt måste klaffa. Men jag tror att när jag vaknar upp på Söndag så kommer jag känna ett lugn. Äntligen så blev min största dröm och mål i livet sann.
Det kommer ta ett tag att landa i allt detta. Jag önskar att jag hade haft en vecka ledigt så att jag bara hade kunnat lulla runt hemma och bo in mig. Men nästa vecka så kommer jag ha fem hundpromenader nästan dagligen Juni ut så det finns ingen tid till att ta det lugnt. Sen ska jag även levla upp med mina sociala medier så jag får vara glad om jag kan ta en dag ledig i sommar. Men vilken sommar det kommer bli!
