När man inte tror att mer kan gå fel…

Vi kan väl börja med att klargöra en sak. Jag älskar att gnälla och tycka synd om mig själv. Det är sån jag är. Jag gnäller och gnäller och gnäller och sen tar jag tag i problem och gör något åt det. Det är skönt att gnälla och det är helt okej att tycka synd om sig själv. Så med det sagt välkommen till min kaos dag.

Dagen började riktigt bra. Som jag skrev i mitt tidigare inlägg så vaknade jag upp och kände mig positiv till att fortsätta att packa och flytta. Men sen så gick allt bara fel. Det börjar med att när vi är på väg till nya lägenheten så har vi glömt att ta med nycklarna till de nya förrådet. Vi bestämmer oss för att ställa allt i lägenheten och hämta nyckeln efter att Johan hade klippt sig.

Jag följde även med honom till salongen då jag var och fixade håret för 3 veckor sedan men är väldigt missnöjd med resultatet. Jag kan säga att det var inte lätt att gå tillbaka. Jag vet inte varför många av oss har så svårt för att göra det. Tänker tex på om man beställer mat där köttet ska vara medium men istället så är det rare. Då har man tekniskt sett tre alternativ.

1. Man påpekar felet och det blir löst. 2. Du äter det i alla fall. 3. Du undviker att äta köttet men säger inget. Garanterat så tar majoriteten av oss alternativ 2 eller 3. Som företagare själv så hade jag naturligtvis önskat att mina kunder hörde av sig till mig om de var missnöjda så att man kan lösa problemet. Jag fick en ny tid nästa vecka för att fixa det jag är missnöjd med.

När Johan var klar med sin klippning så åker vi hem. Har precis börjat äta frukost (jag gick upp 08:00 och klockan var ca 13:30 när vi skulle äta frukost). Då ringer Marie (Johans pappas sambo) och frågar om vi var i nya lägenheten så att de kunde komma förbi. Men när jag sa att vi var hemma och sen skulle packa vår bil då sa dom att de kunde lika bra komma förbi och hjälpa oss då de hade släpet på bilen. Så de kom förbi och vi tömde hela förrådet. Väl framme så har Johan tagit fel nycklar så vi har fortfarande inga nycklar till vårt nya förråd…

Här är jag på bristningsgränsen. När jag är stressad så blir jag extremt grinig, lätt irriterad och ledsen. Sen var jag varm, trött och törstig så det hela var bara en livsfarlig kombination. Så vi får bära upp alla sakerna i lägenheten igen. Marie och Jonas får även se lägenheten för första gången i verkligheten och då upptäcker dom att nästan inga kontaktuttag i lägenheten är jordade…

Här känner jag bara att jag vill dö

Jag vill bara dö för jag orkar inte. Det känns som att allt som skulle bli så himla magiskt bara har blivit en jävla shit show. Jag ser hur alla pengarna bara blåser ut genom fönstret. Och ärligt talat så är det inte pengarna som gör att jag mår så dåligt. Det är att det inte alls har blivit som jag har planerat det i mitt huvud. Det känns som att jag bara går och trampar i vatten med världens motvind. Jag behöver hela tiden googla upp nya företag för att försöka hitta någon som kan komma med kort varsel. Samtidigt planera om hur och vad vi kan flytta för att det inte ska vara i vägen när de ska slipa golven, måla väggar och fixa eluttagen.

Mitt i allt flyttkaos så hade jag en promenad med lilla Oliver.

Samtidigt som jag ska hinna med att ta hand om mina växter, hålla koll på vilken hund som ska ut när med avbokningar, påbokningar, laga mat, städa, tvätta och samtidigt driva mina andra företag där det inkluderas att svara på mail, kommentarer, fakturera, förhandla om avtal. Min stressnivå är extremt hög just nu vilket gör mig extra känslig mot motgångar. Jag vet att allt kommer att lösa sig men det gör inte mig mindre stressad. Jag är en person som vill ha kontroll och när jag inte har det så mår jag skit tills jag har kontroll igen.

Nu har jag dock lyckats få tag på en elektriker som ska hjälpa oss. På Tisdag börjar de slipa golven i lägenheten. På Onsdag ska jag till min frisör och fixa håret. På Torsdag har jag ett möte med målaren som jag hoppas vill ta jobbet med vår lägenhet. Vi behöver också åka ut till pallkragarna i Öresjö och se hur det går där. Fullt ös medvetslös kan man ju lugnt säga. Men som mamma sa i telefonen ”Tänk om 2 månader hur bra allt kommer vara”. Jag får försöka tänka på det när stressen blir för maxad.