2   32
22   46
79   61
1   27
7   50
3   33
2   23
0   31

När man behöver sina nära och kära som mest

Igår var en sån dag då man bara ville att tiden skulle springa förbi en. Visst är det konstigt att tiden alltid är den samma men ändå kan den kännas så långsam ibland? När jag satt på bussen igår på väg hem så ringde jag mamma. Såna små stunder i livet är stunder som jag värdesätter så mycket. Det ger mig en klump i magen att jag för bara 2 månader sedan inte visste om jag någonsin skulle kunna ringa min mamma igen. Så fort jag får en känsla att nu måste jag höra av mig till den personen då gör jag det. Det är nog den enda gången som jag faktiskt är impulsiv.

Snön är borta sen några dagar tillbaka och vi är tillbaka i den svarta geggan. Stormvindar, regn, lera och mörker. Det är svårt att hålla julstämningen vid liv när man möts av den totala motsatsen till vad julen faktiskt är. När jag hoppade av bussen för att gå till nästa buss så ringde jag Ann-Sofie. Gissa om jag blev glad när jag fick veta att hon redan var i stan och kunde köra hem mig. Vi skulle nämligen ut och äta men jag var tvungen att sticka hem först för att ta ut Bonzo. Så medan jag och han var ute och gick hjälpte Ann-Sofie mig med att hämta ut ett paket.

Pasta penne med oxfilé. Svamp, grädde, grana padano och ruccolasallad.

Jag och Ann-Sofie har inte setts på nästan 2 månader så det var underbart att få ses igen och prata ikapp allt. Det är mycket som har hänt och jag kände mig bara så varm i hjärtat när jag satt där med min barndomsvän. Tänk att vi har känt varandra sen vi var 6 och 8 år gamla. Vi tappade kontakten under några år när hon flyttade men fann varandra när jag var runt 20 och hon köpte sin balklänning i butiken som jag arbetade i. Jag kan inte med ord beskriva hur tacksam jag är för de underbara vännerna som jag har i mitt liv. Riktiga vänner som alltid ställer upp och det betyder verkligen allt. Jag tar till mig av deras råd och det hjälper mer än vad de tror.

Grillad oxfilé. Med calvadosgräddsås, rostade rotfrukter och tryffelsmaksatt potatisterrin.

Ibland går det inte alltid att sätta ord på varför man inte mår bra. Och jag kan ärligt säga att jag blir livrädd så fort jag börjar må dåligt. Rädd för att falla tillbaka till det jag en gång varit i. För jag vet hur svårt det är för mig att komma ur det. Därför är jag så tacksam för mina nära och kära som verkligen stöttar mig så mycket när det känns tungt. Det är aldrig något som jag kommer ta för givet.

Dela

4 Kommentarer

  1. 6 december, 2019 / 11:14

    Usch den där känslan är verkligen hemsk och vad jobbigt att du hade det då. Vilken god middag ni åt och fina bilder 😀 Kramis

  2. 7 december, 2019 / 20:31

    ja tid kan verkligen kännas annorlunda

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.