Idag är det 3 månader sedan som Bonzo somnade in

Idag är det 3 månader sedan som Bonzo somnade in

Lägenheten känns tom och kall utan honom. Den största instinkten som alla levande varelser har är överlevnad. Oavsett vad vi får gå igenom så tar överlevnadsinstinkten över. Det är det som gör att vi går upp varje morgonen, varför vi äter och anledningen till varför jag är här idag. Vi sover inte längre med hans täcke i sängen. Hans säng har vi flyttat undan men har kvar den eftersom den fortfarande doftar honom. Det är tomt, fruktansvärt tomt.

Jag har svårt att prata om honom. Är inte längre inloggad på hans instagram konto för det gör för ont. Varje gång jag ska byta konto vilket sker flera gånger om dagen så är han där. Det handlar inte om att jag försöker glömma honom. Men varje bild, varje ord gör att tårarna trycker sig fram i ögonen. Jag gråter varje natt. Även om jag ligger där helt tyst så rinner tårarna ner för mina kinder. Jag har förlorat min älskade Bonzo och han kommer aldrig mer tillbaka. Det gör fruktansvärt ont.

I år är första julen utan dom

I 14 år har vi firat jul tillsammans men i år är han inte med. Bilderna i detta inlägget är från förra Julafton. Blir så glad när jag ser hur glad han och Ronja var. Då hade vi ingen aning om att det skulle bli sista julen med någon av dom. Känns helt sjukt att det snart är 1 år sedan som Ronja lämnade oss. 20 Januari. Jag minns den dagen som om det vore igår och det gör så ont att jag aldrig fick säga hejdå till henne. Jag saknar allt med dom. Deras fantastiska personligheter, hur dom fick mig att skratta, hur mycket vi älskade varandra. Den kärleken som jag har till dom är ren kärlek för annars skulle det inte göra så här fruktansvärt ont.

Jag kommer få leva med denna sorgen resten av mitt liv. Många gånger går mina tankar till föräldrar som har förlorat sina barn. Om de orkar leva vidare så orkar jag det också. Och på något sätt så lever jag. Döden är en del av livet. Men detta var första gången som jag förlorade någon som jag älskade villkorslöst. Kanske kommer det en dag där jag kan skriva såna här blogginlägg utan att tårarna rinner ner för mina kinder. Just nu känns den dagen långt borta.