Hösten är här

Hösten är här
Min favoritårstid

I 11 dagar har jag längtat efter att få komma till denna platsen. Bara att få komma ut och andas in den friska luften och känna lugnet. Det var första gången som vi åkte dit utan Bonzo. Hjärtat är tomt och varje dag är fortfarande en kamp för att överleva. Även om jag har upplevt sorg så många gånger tidigare. Inte bara Ronja och Foxie utan även personer i min närhet som av olika anledningar inte finns kvar bland oss. Så är ingen sorg den andra lik.

Att låta Bonzo somna in var ett lätt beslut

Det var inte jobbigt överhuvudtaget. Och jag kände samma sak när jag var med Foxie. Inget djur ska behöva lida. Bonzo hade fortfarande en stor del av sig själv kvar men jag kunde se i hans blick att det var dags. Han var också så himla sjuk de sista 48 timmarna. Vilket gjorde att beslutet var enkelt. Den veckan som Bonzo gick bort sov jag sammanlagt 7 timmar på fyra nätter. Hans sista natt i livet var vi ute varje timma med honom. Han var lika trött som vi. Och jag tror han tyckte det var en lättnad att äntligen få sova.

Det går inte en dag som jag inte gråter. Och det värsta med att förlora någon man älskar är saknaden. Jag saknar allt med honom och vissa stunder vill jag inte fortsätta leva. Jag vill bara krama om honom igen. Under dessa 11 dagar så har jag inte pratat eller träffat någon förutom min sambo, mamma och bestie. Jag orkar inte prata med någon. Och nu på Torsdag fyller jag 30. Min första födelsedag utan honom på 15 år. Jag som började peppa min födelsedag redan en månad i förväg och nu vet jag inte ens om jag kommer komma upp ur sängen.

Igår hade vi en fotografering med Kira. Hon är inget fan av kameran så min sambo fick agera assistent och flytta tillbaka henne hela tiden. Vill ta vara på hösten och få lite fina bilder på Kira också. Ronja hade också svårt för kameran i början men hon lärde sig. Hoppas att Kira gör det samma.

Imorgon eller på Onsdag borde vi få besked angående Bonzos aska. Jag har alltid sagt att jag inte vill ha någon aska men direkt efter att Bonzo hade somnat in så ändrade jag mig. Det blev som en självklarhet att vi skulle ha hans aska här hemma hos oss. Jag satt och letade efter urnor i flera timmar men utbudet i Sverige är skandal. Vi har kontaktat ett familjeföretag i USA som vi kommer beställa urnan ifrån. Både jag och min sambo har jobbat mycket med att designa den och igår kontaktade vi företaget med våra önskningar.

Jag beställde även hem fotografier som vi ska ha här hemma. Vi har ordnat en minnesplats för Bonzo. Tanken är att hans urna ska stå där, med våra fotografier samt några av hans favoritleksaker. Jag hoppas att det kan fylla de tomrum som vi känner här hemma. Först trodde jag att Kira skulle kunna hjälpa oss men även när hon är här så finns inte den där värmen som vi saknar.

Resultatet av fotograferingen med Kira igår. Måste verkligen ta vara på hösten och alla de vackra färgerna. Och Kira är så himla söt med sina öron. Så fort vi har klara så sprang hon runt som en galning i gräset. Kan inte påstå att jag fångade hennes personlighet på bild.

Jag är väldigt glad över att jag har hundarna i mitt liv. Jag vet inte om jag har berättat för er här på bloggen. Men veckan innan Bonzo fick somna in så började jag ta ut Cleo och Thelma igen. De är två spanska gatuhundar som jag har tagit ut tidigare. Världens goaste tjejer. Och tack vare hundarna så kommer jag fortfarande ut. Jag älskar att gå på promenader nu under hösten. Utan dom hade jag förmodligen aldrig lämnat lägenheten. Nu får jag fortfarande mysa, busa och njuta av våra promenader tillsammans. Det är naturligtvis inte samma sak som att gå med Bonzo men det hjälper mig i min sorg.