En sorg som aldrig försvinner

Nu var det några dar sedan som jag bloggade. Har verkligen hamnat i en omotiverad bubbla. Vilket resulterar i att jag inte arbetar helt enkelt. Lyxigt kan vissa tycka att jag bara kan ta en paus så där men det påverkar naturligtvis allt runtomkring. Jag riskerar att förlora läsare, jag förlorar inkomst men ärligt talat så har jag insett efter att ha bloggat i 15 år att jag också är värd lite ledighet när jag känner för det.

I Lördags åkte vi ner till Gamle Dahl och hade det så himla mysigt. Bonzo fick springa lös och han hade det så himla roligt. Jag kan inte fatta att han fyller 15 om 2 månader och 1 dag. Han har förändrats så mycket nu när han har blivit äldre. Han är inte alls lika aggressiv som tidigare. Nu kan i stort sett alla vi känner klappa honom vilket han älskar. Han har aldrig varit en kelig hund, inte ens när han var valp. Så det är mysigt att han har blivit mer gosig.

Han har blivit mycket tröttare men det är inte så konstigt. Han är fortfarande piggare än många andra hundar som knappt är hälften så gamla som honom. Just nu i skrivandets stund så ligger han i vår säng och sover. Vet att jag alltid skriver hur tacksam jag är för varje dag som vi får tillsammans med honom men det är jag verkligen.

En sorg som aldrig försvinner

Det har varit riktigt svårt att bearbeta Ronjas död. Hon var min favorit tjej och jag tänker på henne varje dag. Det är så mycket som påminner om henne. Hon hade en sån fantastisk personlighet och var så otroligt rolig. Har aldrig haft en hund som fått mig att skratta så mycket som hon gjorde. Det känns fruktansvärt tomt utan henne. Jag som hade föreställt mig att hon skulle börja vara här med oss när jag slutat mitt tidigare jobb och första dagen tillbaka här hemma så får jag veta att hon inte finns med oss något mer. Jag försöker hela tiden tänka på alla de fina stunderna som vi haft tillsammans men naturligtvis gör saknaden fruktansvärt ont i hjärtat. Sorg är något som man lär sig att leva med men det betyder inte att smärtan minskar.