En dag som nästan var för bra för att vara sann

Innehåller reklamlänkar för CaiaCosmetics.se

Igår var en sån där dag som nästan var för bra för att vara sann. Jag jobbade 07:30 – 14:00 vilket var så himla skönt. Vi alla hade ett enormt högt tempo på jobbet igår och hann med allt som skulle göras. När jag hade slutat så var det bara att ta en dusch för sedan kom Anne-Marie över. Vi har nog aldrig träffats så här lite som vi gjort under November och December. Först blev hon sjuk och sedan blev Johan sjuk. Men igår så sågs vi äntligen och hade ett litet julfirande här hemma hos mig.

I år är första året som jag inte önskar mig någonting. Tidigare år så har jag varit extremt noggrann med att man köper det som står på listan. Men i och med att jag fick en anställning så har jag äntligen råd att kunna köpa allt det jag själv vill ha så i år har jag inte ens någon lista. Först när jag öppnade Anne-Maries julklapp igår så trodde jag att hon hade stoppat ner en produkt från hennes Caias kalender som hon inte ville ha haha.

Daily Boost Serum

Men det visade sig att det var deras Daily Boost Serum som hon hade köpt åt mig. Jag har inget serum att använda på morgonen så jag blev jätte glad för detta. Ska bli så himla spännande att prova. De hudvårdsprodukterna som jag har fått i min kalender är jag väldigt nöjd med än så länge. Så jag hoppas att denna kommer vara bra.

Tidigare i veckan så fick jag även hem årets julkort från Pauline. Detta är verkligen en av höjdpunkterna under jul för mig. Jag och Pauline har känt varandra i över 10 år nu. Vi blev vänner genom våra bloggar, har tyvärr aldrig träffats men en dag ska vi krama om varandra. Varje år så skickar hon julkort till mig och det värmer så i hjärtat. Jag har sparat dom alla. Hennes familj betyder väldigt mycket för mig och speciellt barnen. Jag är ju inte så jätte förtjust i barn som ni vet men vissa barn kan verkligen få mitt Maleficent hjärta att smälta och Paulines barn är några av dom.

Oliver min älskade lilla Oliver

Igår kväll efter att vi hade ätit middag så sa jag till Johan att vi måste gå och handla lite gott inför helgen. Han var inte jätte sugen på att gå ut då han jobbade i Göteborg igår. Men iväg kom vi och när vi går ut ur matbutiken så ser jag en jätte glad tjej och när jag tittar ner så ser jag honom, Oliver. Jag nästan kastar matkassen till Johan och springer fram. Och lilla Oliver kommer fram mot mig och börjar pussa min hand. Tårarna bara sprutade av glädje på mig.

Att avsluta mitt jobb som hundrastare var ett av de jobbigaste besluten som jag har gjort. Det går inte att förklara den kärleken som jag känner för hundarna. Hur mycket de verkligen betyder för mig. Och att ge upp det var väldigt smärtsamt för mig även om jag vet att det var rätt beslut. Men mamma skrev en så bra sak igår på Facebook angående mitt tidigare inlägg. Är det något som ger mig energi så är det hundar. Så kanske är det en anledning till varför November var en så jobbig månad för mig. Jag gick från att spendera timmar med vovvarna varje dag till att helt plötsligt inte ha en enda hund i mitt liv.

Bästa julklappen

Men att få se Oliver igen och hans underbara ägare det var den bästa julklappen som jag hade kunnat få. Vi bor nästan grannar så vi tog följe hem och när vi väl kom hem så bröt jag ihop totalt. Det fanns nästan inget slut på alla tårarna. Även nu sitter jag och gråter. Jag har hela tiden haft en slags rädsla om att jag aldrig mer kommer att få se dom igen. Så jag blev bara så enormt glad igår och de var så skönt att se att han verkade lika glad att se mig också.