Det där telefonsamtalet som man aldrig vill få

Ni vet det där telefonsamtalet som man aldrig vill få? De samtalet som får hela världen att stanna upp och du sakta känner hur paniken börjar växa inom dig. Det samtalet fick jag igår. Man skulle kunna tro att jag bröt ihop och föll ner i golvet, men jag stänger av. När jobbiga situationer uppstår så stänger jag av helt och jag tror det är en överlevnadsinstinkt. Jag har inte alltid varit sån. Men år av sorg, svek och kämpande har gjort att jag bara stänger av när situationer som dessa uppstår. Sist jag var på en begravning så grät jag inte ens, jag bara stängde av.

Igår blev min mamma akut inlagd på intensiven. Mitt i all min glädje över de nya jobbet så kommer en tornado och vänder upp och ner på hela mitt liv. Jag borde vara van vid detta nu. Jag borde ha insett för länge sedan att mitt liv aldrig kommer vara lätt. Jag kommer alltid behöva gå igenom jobbiga saker. Det är bara så mitt liv ser ut. Att växa upp under kidnappningshot, ha en syster som aldrig ens hann börja sitt liv innan hon dog vid 3 års ålder, haft en vän som dog av en överdos, en anhörig som blev mördad och nu få veta att min mamma har ett allvarligt hjärtfel. Detta är sånt som bara händer i filmer. Det är inte meningen att en person ska behöva gå igenom så här mycket saker på så kort tid. Och ändå så står jag här mitt i allt.

Det enda jag vill är att få andas. Att få lugn och ro.

Just i detta nu så vet läkarna fortfarande inte vad som är fel. Mamma kommer förmodligen bli kvar på sjukhuset ett tag till. Hela gårdagen är som en dimma. Olivia skulle hit för att testa på att ta ut Bonzo då hon ska hjälpa oss med honom när jag arbetar dag men nu fick hon Ronja på köpet då Ronja bor hos oss medan mamma är inlagd. Ronja var så himla ledsen igår. När jag tog ut henne ur bilen så kollade hon så sorgset efter mamma. Hon visste att något var fel. Men hon och Bonzo är ett sånt fint stöd för varandra. Igår fick hon så mycket kärlek av oss alla och idag är hon sitt vanliga jag igen. Fick även hjälp av Sonny att köra hem mammas bil från sjukhuset. Är så tacksam över alla fina människor som jag har i mitt liv som alltid ställer upp när det behövs som mest. Jag lyckades få i mig mat efter 12 timmar men jag känner mig helt slut idag. Normalt så har man vaken tid under natten på 10-30 minuter. Det är de gångerna som man vaknar till under natten men de är så korta att man oftast inte märker av dom. Min vakentid var 64 minuter.

I´ve been down this road before

Vi alla hanterar såna här situationer olika. Jag väljer att stänga av så att jag kan fortsätta. Naturligtvis är jag rädd, ledsen och orolig men det finns ingenting som jag kan göra. Jag är helt maktlös i detta. Behöver jag ta ett steg tillbaka så kommer jag göra det. Men just nu så vill jag bara fortsätta och hålla mitt huvud sysselsatt.