Förra veckan var första gången sedan jag skaffade gymkort där jag inte ville gå och gymma. Ärligt talat så ville jag inte göra ett skit. Jag ville bara vara hemma. Så här i efterhand så tror jag det var för att jag hade jobbat 12 dar i rad. Jag var trött både mentalt och fysiskt. Nu tog jag ledigt hela Lördagen och halva Söndagen så jag känner mig betydligt mer positiv inför denna veckan.
Jag behöver själv inse att jag inte är någon maskin. Och jag behöver verkligen inse att jag precis som alla andra behöver vila, jag måste vila! Inte bara för att låta kroppen återhämta sig men också för att min hjärna behöver få komma ner i varv. Jag har jätte svårt för att vila. Det känns som slöseri med tid. Jag slösar bort timmar av mitt liv. Men det är också därför som jag läser böcker. Där måste jag vara still och endast koncentrera mig på orden som ska berätta en berättelse för mig.
Jag har en tendens att bli väldigt manisk. Och när det kommer till träningen så behöver jag vara väldigt försiktig. Jag vet att 80% av resultaten handlar om vad man äter. Men då jag haft en ätstörning så kan jag inte sätta upp regler kring min mat. Just nu så kan jag äta exakt vad jag vill utan att få ångest. Det känns som ett mirakel med tanke på vart jag tidigare har befunnit mig.
De största problemen som jag har är att äta regelbundet och portionsstorlek. Jag har aldrig ätit regelbundet i hela mitt liv och på grund av min ätstörning så har jag haft svårt att hantera mängden mat. Ibland så har jag inte ätit överhuvudtaget och i andra stunder så har jag ätit som om det vore min sista måltid. Min plan just nu är att fokusera på dessa två faktorerna. Äta regelbundet och kontrollera mängden mat. Det handlar absolut inte om att jag ska gå och svälta mig. Men för att kunna äta fyra mål mat om dagen så kan jag inte äta en jätte stor lunch för då kommer jag inte vara hungrig när jag ska ha mitt mellanmål. Det är inte enkelt att skapa nya vanor men med planering så tror jag att detta kommer fungera super för mig.
Nu på söndag den 10 september är det alla Mor-& farföräldrars dag. Visa mormor uppskattning, tacka farfar för fina stunder, berätta hur mycket du tycker om morfar och gör farmor extra glad. Interflora erbjuder en mängd fina buketter för Söndagens ändamål. Jag har plockat ut mina sex favoriter men ni hittar en massa fler via deras hemsida.
En stor fördel med att handla via Interflora är att du beställa din bukett flera dagar innan den ska skickas. När du gör din beställning så väljer du själv vilket datum som din bukett ska levereras. Detta underlättar väldigt mycket och jag brukar passa på att göra mina beställningar när de har en aktiv rabattkod.
I Måndags fick jag svar från min läkare angående min sköldkörtel. Enligt provsvaren så är värdena på min sköldkörtel normala och därför så väljer min läkare att avsluta ärendet. Från vad jag har hört och läst så gör inte vårdcentralen en djupare undersökning av sköldkörteln. Vill jag ha det så behöver jag söka mig till en privat vårdcentral och då betala för det.
Jag berättade för PTn som rekommenderade mig att kolla upp sköldkörteln om resultatet. Hon rekommenderade mig att öka min träning då det kan vara så att kroppen har vant sig. Jag upplever själv att jag under dessa två månaderna har byggt om min kropp. Jag har fått bättre hållning vilket var en av de viktigaste punkterna för mig. Mina bröst har fått ett lyft och jag känner mig så mycket starkare. Jag orkar lyfta tyngre på gymmet så träningen ger absolut resultat.
Mina planer nu är att lägga in mer motionsträning. De senaste veckorna så har jag bara värmt upp med crosstrainern (10 minuter) men nu funderar jag på att köra minst 30 minuter och resterande 30 minuter fokusera på styrka. Även om jag går mycket med hundarna så går jag inte i ett sånt tempo så att det kan inkluderas som ett träningspass. Vi får helt enkelt se om det kommer göra någon skillnad i mina resultat.
God morgon på er denna höstiga Lördagsmorgonen. Dimman ligger som ett tjockt täcke över Trollhättan så jag gick ut vid halv tio och tog lite bilder. Tyvärr var dimman lite väl tjock för att få fina motiv men så roligt att bara gå ut spontant och fotografera. Det var länge sedan som jag gjorde det.
Veckan har gått så himla fort och det har varit mycket jobb. Jag jobbar hela veckan lång. Då jag jobbar med så många olika moment som hundarna, Youtube, bloggen och mina instagram konton så är det svårt att få en bra balans på allt. Jag ligger alltid efter med något relaterat till mina sociala medier och då blir det att jag behöver jobba med det under helgerna. Att ha en ledig dag i veckan existerar sällan för mig.
Men idag väntar något väldigt roligt! Jag ska ha min andra gravid fotografering. Våra vänner Victor och Erika väntar sitt första barn och som present så erbjöd jag mig att föreviga detta för dom. Vi har haft så dåligt väder i flera veckor men idag så är turen på vår sida. Det ska bli så himla roligt. Jag älskar att fotografera och önskar att jag kunde arbeta mer med det. Men konkurrensen är stor och jag har inte riktigt tiden till promota mig själv. Men kanske att det blir annorlunda i framtiden.
Att jobba mer effektivt och inte mer
Något annat jobbrelaterat som världens bästa sambo har hjälpt mig med är att jag nu kan bokföra hundarna som jag tar ut i ett excel program. Jag har i 5 års tid skrivit allt manuellt i min kalender. Jag vet, det är helt galet. Så i slutet av varje månad har jag suttit och räknat ihop hur många promenader det har varit och hur mycket som ska faktureras. Vilket låter mer enkelt än vad det är då det sker avbokningar/fler bokningar och beroende på tider så ändras kostnaderna.
Det enda jag behöver göra nu är att bokföra allt i mitt skräddarsydda program och datorn ändrar priserna automatiskt för mig. Detta kommer spara mig så enormt mycket tid! Vet inte varför jag inte kom på detta tidigare men tror inte riktigt att jag kände behovet av det. Nu när jag arbetar så mycket med mina sociala medier så behöver jag underlätta allt mitt arbete så mycket som möjligt. Det handlar inte om att jobba mer utan effektivare. Nu ser jag verkligen fram emot att lägga in en högre växel denna hösten!
De orden har gått om och om igen i mina hörlurar idag. Detta är ett väldigt svårt och personligt inlägg för mig att skriva. Jag pratar aldrig om mitt självskadebeteende. Det var en fruktansvärt mörk period i mitt liv. Men idag medan denna låten har gått på repeat så har jag tänkt mycket på tiden då jag hade mitt självskadebeteende.
Träffar man mig idag så finns det ingen som ens skulle tänka tanken att jag har varit självmordsbenägen. Det är ärren på mina armar som avslöjar ett trasigt förflutet. Det fanns en tid då jag skämdes och kände obehag av att visa mina armar. Efter idag så tänker jag visa mina ärr med stolthet, för jag överlevde.
Anledningen till varför mina tankar har tagit mig tillbaka är för att jag i Måndags var på konsultation på mitt gym. Efter att ha berättat om mina tidigare ätstörningar och att jag nu har tränat i 2 månader men inte gått ner något i vikt så tyckte PTn att jag skulle kontakta vårdcentralen och ta prover på min sköldkörtel. Hon berättade att sköldkörteln kan ställa till med obalans i kroppen. Och med tanke på att jag tränar på gym 4 gånger i veckan samt går ca 100.000 steg i veckan så borde jag gå ner i vikt utan problem. Problemet är bara det att för att kolla upp min sköldkörtel så behöver jag lämna blodprov.
Bara tanken på att se blod tas från mina armar ger mig en inre panik. Jag blir extremt triggad bara av tanken och får brutal ångest. Jag tror jag var 21 år gammal senast jag satte ett rakblad i mina armar och skar upp min egna hud. När du mår så fruktansvärt dåligt att du behöver skada dig själv för att överleva då är det riktigt illa. Jag var så djupt deprimerad att när jag skar upp mina armar så var det som att en flodvåg sköljde över mig och all min ångest försvann. Jag sov med rakblad under min madrass så att jag kunde skära mig varje natt så att jag kunde somna. Det var det enda som hjälpte att dämpa min ångest.
Idag mår jag mycket bättre. Jag lever med dödsångest och har accepterat att jag förmodligen alltid kommer leva med någon typ av ångest. Men jag jobbar väldigt mycket med mig själv och är väldigt tacksam för det stödet jag har från nära och kära. Idag har jag inga självskadetankar. Senast jag fick dom var när vi förlorade Bonzo. Då var det väldigt nära att jag fick ett återfall. Men jag vet att ett återfall för mig skulle få förödande konsekvenser så jag klarade av att hantera den sorgen utan att skada mig själv.
Träningen är idag en av de viktigaste delarna i mitt liv. Jag ser gymmet som mitt andra hem och mår så otroligt bra av att få vara där. Jag varken röker, snusar, tar droger, dricker alkohol eller läsk. Jag äter inget godis men tycker om glass, choklad och chips. Dock har vi aldrig choklad eller chips hemma. Det äter vi endast på helgerna. Jag lagar all mat som vi äter från grunden förutom om vi köper take away. Och med tanke på hur mycket jag tränar och förbränner dagligen så måste det vara något fel på min kropp då jag under dessa 2 månader inte har gått ner i vikt.
Jag tränar inte för att gå ner i vikt. Men ligger man på kaloriunderskott så ska man gå ner i vikt annars är det något som är fel. Jag vill inte lägga ner 5 timmars träning per dag och inte få ut belöningen av de hårda arbetet som jag lägger ner. Så igår chattade jag med en läkare från min vårdcentral och förklarade hur min situation ser ut. Läkaren sa att det var drop in så jag kunde gå in en dag som passade mig. Min plan var först att gå imorgon men bara tanken på att göra detta ensam fick mig att må så dåligt.
Så jag frågade Anne-Marie om hon kunde följa med mig idag då vi ändå skulle ses. När vi satt i väntrummet så kunde jag känna hur min puls steg. Både min röst och mina händer var så skakiga. När det väl blev min tur efter 30 minuters väntan så slog hjärtat så hårt att det kändes som att de skulle slå sönder bröstkorgen. Jag förklarade för sköterskan att jag hade haft ett självskadebeteende och då svarar hon mig med en väldigt förstående blick ”Oj då förstår jag att detta kan vara väldigt triggande för dig. Vi kan väl börja med att jag får se på dina armar och så utgår vi från det och ser hur det känns”.
Hon förklarade hur det skulle gå till. Jag bad om att få se på nålen och hon visade den samt visade vart hon skulle sätta in den. Jag bad henne berätta när hon sätter i nålen vilket hon gjorde. Jag valde att titta bort när hon förde in nålen. Det kändes lite men det var inte alls så farligt som jag trodde. Jag känner hur tårarna börjar komma. Inte för att jag fick ont eller var rädd utan för att jag blev så stolt över mig själv. Detta är något som jag har mått så fruktansvärt dåligt över i många år. Jag har valt att riskera min egna hälsa för att jag varit så rädd för tanken på att ta blodprov och bli triggad. Nu satt jag där och vann över min ångest.
När vi var klara så tackade jag sköterskan för hennes otroligt fina bemötande. Hur hon bemötte mig gjorde en sån enorm skillnad för mig och jag ville bara krama henne efteråt. Jag noterade även att när vi pratade efter att blodprovet var klart så höll hon i behållaren med mitt blod så att jag inte kunde se blodet. Tycker det var så himla fint gjort av henne. Nu kommer det dröja ca 2 veckor innan vi får provsvaren. Jag vet inte riktigt vad jag hoppas på. Jag vet inte vad det innebär att ha problem med sköldkörteln men samtidigt så skulle jag bli ledsen om provsvaren kom tillbaka och de inte visade att något var avvikande. För något är det som inte stämmer men förhoppningsvis så kommer vi kunna lösa det.
