Jag vet inte riktigt vart eller hur jag ska börja detta inlägget. Förra veckan var fruktansvärd och en sån där vecka man inte ens önskar sin värsta fiende. Det började med att jag blev sjuk och svimmade, krampade och spydde. Jag blev nog aldrig så rädd som jag borde blivit av den händelsen men jag hoppas att jag aldrig behöver uppleva det igen. Som tur är så tog jag mitt förnuft till fånga och sjukanmälde mig resten av veckan vilket var tur.

För på Fredag får vi det chockerande beskedet att ett av Johans kusinbarn har avlidit. Vi båda två hamnade i totalt chock. Det är på ett sätt väldigt fascinerande att se hur otroligt olika man reagerar i ett sånt besked. Johan bröt ihop och jag verkade inte kunna ta in orden. Allt gick så himla fort och när han sa att han ville åka till sjukhuset för att ta farväl så började jag tänka på tvätten som vi hade igång i tvättstugan. Som tur är så ringde jag min bästa vän som kunde ge mig klarhet. Hon sa att jag borde åka med till sjukhuset. Väl där kan jag avgöra om jag vill gå in eller inte, men då har jag i alla fall möjligheten än om jag stannar kvar hemma.

Det var en fruktansvärt jobbig dag. Även när vi var inne i rummet för att ta farväl så var det svårt att ta allt till sig för personen såg så fridfull ut. Vi har tyvärr förlorat många personer i vårt liv men inget kan förbereda en på att förlora ett barn. Det är en chock och en sorg som påverkar en mycket djupare. Speciellt när det kommer så plötsligt. Medan en av grannarna hade fest här under Fredagskvällen så satt jag och beställde hem begravningsklänningar. När hela ens liv sätts på paus men alla andra fortsätter leva precis som vanligt.

Igår var det även tre år sedan som Bonzo somnade in i mina armar. Den dagen är och kommer alltid vara fruktansvärt jobbig att ta sig igenom. Vädret var exakt lika dant som det var den dagen och vi åkte bort till platsen där han gick sin sista promenad för att lämna blommor som vi alltid gör. Jag grät hela morgonen. Det är en sån fruktansvärd saknad som aldrig ger med sig. Hela flytten till vår nya lägenhet har varit väldigt svår för vi pratade alltid om att flytta tillsammans med honom. Han hade älskat denna lägenheten och därför känns det extra tungt att han aldrig får uppleva detta med oss. Det är också jobbigt att bo på en plats där han aldrig har varit och lämnat sina tassavtryck.

Jag känner mig helt dränerad efter denna veckan. Kroppen är inte helt återställd efter min förkylning. Jag tror det kommer ta längre tid för mig att återhämta mig denna gång då det varit så himla mycket känslosamt. Men det var skönt att komma tillbaka till hundarna idag. Få annat att tänka på även om det kommer ta lång tid att bearbeta detta.

Det började vid klockan 23 på Måndagskvällen. Jag kände att jag började bli förkyld. Jag hade en stor klump i halsen. När jag vaknade på Tisdag morgon så var klumpen fortfarande kvar och jag kände att jag inte mådde helt hundra. Bestämde mig för att gå till jobbet trots detta. Då jag jobbar som hundrastare så är jag inte i kontakt med människor. Sen som egenanställd så får jag inga pengar när jag är sjuk och jag har haft väldigt mycket avbokningar med hundarna denna månaden vilket gjort att jag på endast två veckor har förlorat 1500 kronor i inkomst. Det är väldigt mycket pengar och jag har inte råd att förlora mer.

Hundpromenaderna går bra. Jag tar det väldigt lugnt och låter hundarna gå på långlina så de kan göra lite vad de vill medan jag kan sitta ner och ta det lugnt. När jag väl kommer hem från jobbet så känner jag mig naturligtvis trött och hängig. Men jag gör lite köttfärssoppa och spenderar resten av dagen med att vila eller kolla på Gilmore Girls. Johan jobbade sent denna kvällen och var inte hemma förrän 23 så vi gick och la oss någon timma efter att han hade kommit hem.

Väl i sängen så kan jag inte sova. Min hals gör så fruktansvärt ont. Jag minns att jag var uppe flera gånger. Gick på toaletten, gick in i köket och tog en halstablett osv. Klockan 03:30 går jag in i köket för att ta en alvdeon och en ipren. Men jag hinner endast få ut alvedonen ur kartan när jag känner att jag är på väg att svimma. Jag lyckas ta fram en stol som jag sätter mig på och försöker ropa på Johan. Jag har i stort sett tappat min röst så det är ett rent mirakel att han ens hörde mig. När han kommer in i köket så hinner jag säga ”Jag kommer svimma nu” innan jag tuppar av.

Det som händer när jag väl svimmar är att hela min kropp börjar krampa. Johan som står bakom mig tar tag i mitt huvud så att jag inte ska slå i det och håller på att ringa 112 när jag vaknar till liv. Men jag hinner knappt öppna ögonen innan jag spyr ner hela mig och köksgolvet. Jag förstår inte riktigt vad det är som hänt. Jag kände aldrig något illamående så jag blir väldigt chockad och ledsen. Johan har spyfobi så jag börjar försöka torka upp spyan men då blir han irriterad på mig och säger att han ska ta upp det. Jag tar mig in i badrummet och ställer mig i duschen för att tvätta bort allt som kommit upp över hela mig.

När jag väl kommer ur duschen så mår jag okej. Vi lägger oss i sängen men ingen av oss kan riktigt sova. Jag vågade inte somna för jag var rädd att jag skulle spy igen. Så jag sov 15 minuter här och kanske 30 minuter där. När jag gick upp igår så kände jag mig okej. Inte hundra procent men jag funderade på att höra av mig till hundarna och säga att jag kunde gå och jobba i alla fall. Men då blev Johan irriterad på mig och sa att jag skulle stanna hemma och vila upp mig.

Under dagen som går igår så känner jag mig lite snurrig och illamående. Lite som när man har sovit middag och vaknar upp. Jag lyckas få i mig ett glas filmjölk och sedan lite nudlar med grönsaker. På eftermiddagen så ringer jag min mamma och berättar vad som hänt. Hon blir inte glad och frågar varför vi inte har åkt in till sjukhuset. Hon fortsätter med att säga att det inte är normalt att svimma när man sitter ner och att det påminner väldigt mycket om hennes hjärtsjukdom. Efter att ha pratat med mamma så skriver jag till min vårdcentral men får inget svar ifrån dom.

Jag ringer även upp Marie för att berätta vad som hänt. I bakhuvudet så tänker jag att det är bra om hon och Johans pappa vet om detta ifall det skulle hända igen. Marie låter lika orolig som mamma och det är väl då som jag börjar förstå att det som hände var riktigt allvarligt. Så efter att ha pratat med Marie så ringer jag 1177 och sitter i kö i närmare en timma.

Jag lider av något som heter dödsångest. Jag fick detta när Ida blev mördad och har levt med det enda sedan dess. Detta är något som hindrar mig från att leva ett normalt liv men jag mår idag bättre än vad jag har gjort. Det fanns en tid då jag inte ens klarade av att lämna lägenheten ensam. Men min dödsångest påverkar mitt liv väldigt mycket. Jag är jätte rädd för att dö och små saker kan trigga igång min ångest. Åka bil är en jätte stor rädsla som jag har. Och det är förmodligen på grund av min dödsångest som jag inte tycker om att gå till läkaren. Jag är helt enkelt rädd för beskedet som de kan ge mig då mina tankar direkt går till obotlig cancer.

När jag väl kommer fram till en kvinna på 1177 och förklarat vad som hänt så får jag en utskällning där hon säger ”Varför åkte ni inte direkt på morgonen? Detta är jätte allvarligt och du måste åka in omgående”. Det första jag gör efter de samtalet är att ringa upp en av hundägarna vars hund jag ska ta ut dagen därpå och ber om ursäkt för att jag inte kan komma till jobbet. Hon säger att jag ska inte tänka på hunden utan fokusera på mig själv och att hon löser det hela. Det viktigaste är att jag mår bra. Efter de samtalet ringer jag upp Marie och mamma för att berätta att vi åker in. Mamma som är helt säker på att jag kommer bli inlagd på hjärtavdelningen säger åt mig att packa en väska med allt jag behöver. Då känner jag att min ångest börjar komma krypandes.

Det är ju rätt uppenbart när man läser denna texten att jag inte fattade hur allvarligt detta var. I efterhand så har jag känt mig väldigt ledsen över att Johan fick se mig i ett sånt tillstånd. När han berättade att han trodde att han höll på att förlora mig när jag svimmade och fick mitt krampanfall, så gör det så himla ont i hjärtat för jag vill aldrig orsaka honom smärta.

Vi åker direkt till jouren där vi får hjälp relativt snabbt. De börjar med att mäta mitt blodtryck som ser bra ut. Sedan så gör de en ekg på mig. Sen får jag sitta och vänta på en läkare vilket tar ca 30 minuter. När läkaren kommer in så får jag berätta allt som hände. Hon lyssnar på mitt hjärta, lungor och kollar i min hals. Sedan säger hon att hon ska kolla en gång till på mitt ekg och återkommer. Väl tillbaka så får jag veta att allt ser normalt ut. Mitt blodtryck ser bra ut, mitt hjärta låter bra, mina lungor låter bra och mitt ekg ser bra ut.

Varför jag svimmade kan de inte riktigt svara på men hon säger att det är inte helt onormalt att man kan krampa lite när det händer. Hon ansåg inte att mina kramper var speciellt allvarliga då jag inte läckte avföring vilket man ofta gör vid ett krampanfall. Hon sa också att hade jag haft ett riktigt krampanfall så hade jag inte kunnat gå och duscha efteråt. Varför jag spydde efteråt kunde hon inte svara på. När jag frågade om jag fick gå till jobbet dagen efter så sa hon att det skulle inte vara några problem.

När jag nämnde att läkaren sa att jag kunde jobba idag till Johan så behövde han inte ens öppna munnen. Det räckte att jag såg hans blick för att förstå att han kommer inte tillåta det. Så nu sitter jag här i soffan efter att ha fått sova hela 8 timmar. Jag känner mig fortfarande förkyld men utöver det så känner jag mig okej. Jag är lite skakig efter händelsen och det kommer nog ta ett par dagar för mig att smälta allt som hänt. Jag är ledig resten av veckan och Johan jobbar hemifrån så att han kan ha koll på mig. Så nu ska jag bara ta det lugnt kommande dagar.

Innehåller reklamlänkar för Bubbleroome.se

Min fina klänning är från Zara men tyvärr så finns det inte kvar på hemsidan. Jag hittade dock en liknande för er som är sugna. Ni hittar den klänningen här.

Igår firade vi Ljung som fyllde år tidigare i veckan. Victor och Erika var snälla och hämtade upp oss då vi skulle börja med lite fördrinkar hemma hos Ljung och Carro. När vi satte oss i bilen och var på väg så pratade vi om gravidfotograferingen som vi gjorde veckan tidigare. Vi alla tre verkar lika nöjda med bilderna. Jag får nog säga att det är min bästa fotografering hittills. Jag har sparat alla bilder som jag någonsin fotograferat sedan 2012 och det är så himla roligt att se hur mycket jag har utvecklats.

Det var så galet varmt igår, närmare 23-24 grader. Kändes lite konstigt att kunna ta på sig klänning i September. Klockan 18 åt vi middag på New Place. Även om restaurangen har stannat i tiden om man tänker inredningen så är det nog en av de bästa restaurangerna som vi har i Trollhättan. Vi har ätit där flera gånger och maten har alltid varit så himla god. Sen är deras priser otroligt bra och personalen är lika underbar som de alltid har varit. Efter middagen gick vi till Buddys för att bowla och sedan gick vi hem. Första utgången sedan vi flyttade in till stan och det var så skönt att ha så nära hem. Även om vi bor mitt i stan så är det så himla lugnt hemma.