Livet är riktigt jobbigt nu

Nu var det länge sedan som jag satt ner och skrev ett blogginlägg. Inläggen som har publicerats under Januari har varit tidsinställda i flera veckor. I början av Januari så var mitt mående bra. Men det har ändrats drastiskt. Jag vill inte gå så långt och säga att jag är deprimerad men jag mår långt ifrån bra.

Livet är riktigt jobbigt nu

Förra veckan så fick jag veta att hundarna som jag tagit ut under 2020 inte kommer behöva min hjälp något mer. Ägaren sa att hon skulle höra av sig till mig veckan efter Nyår när hennes semester var slut men hon hörde aldrig av sig. Tillslut hörde jag av mig då jag blev orolig att något skulle hänt. Jag fick till svar att hon hade tänkt höra av sig till mig men det ”hade fallit mellan stolarna”.

Sen kommer det fram att hon inte längre kommer behöva min hjälp. Trots att hon sa det motsatta i December. Det gick några dagar och då hon inte verkade vilja hämta sin nyckel så åkte jag dit och lämnade den via brevinkastet. När jag meddelade henne om att jag gjort detta så fick jag tummen upp på facebook… Inget tack för all hjälp eller ens en ursäkt över hur otroligt dåligt detta var skött.

Ska livet verkligen vara så här svårt

Att vara 30 år gammal och stå helt utan inkomst drar ner en psykiskt. Nu är jag väldigt van vid att ha en inkomst som går upp och ner. Men det har aldrig varit så illa som det är nu sen Corona kom. Jag mår jätte dåligt över min ekonomiska situation. Jag har verkligen försökt få nya samarbeten via mina sociala medier. Men efter flera veckors försök så tappar man tillslut gnistan. Det är jätte jobbigt att skriva detta för mig.

Jag tror inte att jag hade mått så dåligt som jag gör nu om det bara hade varit de ekonomiska som påverkade. Men jag är så trött på Corona nu. Jag är trött på att bara sitta i vår lilla lägenhet dag ut, dag in. Min sambo har jobbat hemma i 1 år nu och tänk då att vi båda är i samma rum 24/7. Enda gången vi lämnar lägenheten är när vi åker och handlar. Vårt sociala liv är lika med noll.

Det går inte att få någon egentid. Jag kan inte gå in i ett annat rum som många andra kan utan vi är tillsammans hela tiden. Och det i sig går bra. Vi bråkar aldrig utan har en jätte bra relation. Men jag är en person som behöver min egentid. Jag älskar att vara ensam. Jag blir mycket mer produktiv då. Nu måste jag hela tiden anpassa mitt arbete utefter hur han jobbar och tvärtom. Det går inte att filma en video om han sitter och har ett möte. Och då kan det resultera i att jag inte kan filma för jag missar ljuset.

Och saknaden efter mina hundar gör inte detta enklare

Jag har gråtit varje dag i över 4 månaders tid. VARJE DAG. Tårarna rinner ner för mina kinder varje natt när jag ska sova. Jag har svårt att ens säga hans namn för då börjar jag gråta. Hade jag haft något som kunde styra bort mina tankar så hade det kanske varit enklare. Men nu vaknar jag upp varje dag och känner bara hopplöshet. Jag vet att det inte kommer vara så här för alltid. Och kanske i slutet av detta året kan jag se tillbaka på detta inlägget med ett leende. Se hur långt jag tog mig på bara ett år.

---

Min senaste Youtube video | Årets första fotografering