Som ni säkert förstår så har det varit en fruktansvärt tung dag idag. Det jobbigaste under denna veckan har varit alla minnena som kommit tillbaka. Jag minns i detalj dagen vi fotograferade dessa bilderna, dagen innan Bonzo fick somna in. Hur min bästa vän kom hit och hjälpte oss få helt otroliga bilder på vår lilla familj. Hur dränerade vi var både jag och Johan. Veckor utan regelbunden sömn. Ångest, oro och smärta.
Hur jag satt vaken hela natten bredvid Bonzo och vakade över honom. Hur jag började ringa runt till olika veterinärer klockan sex på morgonen. Tårarna rann i ren panik för jag visste att han måste somna in nu för han skulle förmodligen inte överleva helgen. För några dagar sedan läste jag igenom texten som jag skrev samma dag som han hade fått somna in. Den texten är idag två år gammal. Jag kan inte för mitt liv förstå hur jag under den värsta dagen i mitt liv kunde formulera mig så bra som jag gjorde.
Att låta Bonzo somna in var inte det jobbigaste. I den stunden kändes allt så rätt. Naturligtvis så var vi förkrossade men vi visste att vi fattade rätt beslut för honom. Han hade kämpat klart. Det värsta med sorg är saknaden. Saknaden efter den vi älskar. Sorg är något som vi sällan pratar om och jag tycker det är fel. För tyvärr så är vi många som får uppleva sorg. Och sorg ser ut på så många olika sätt. Jag har varit på fyra begravningar och vid varje begravning så har jag känt en ny sorg.
Sorg är inget som man kommer över men man lär sig att leva med den. För min del så hjälper det att ventilera mina tankar och känslor här. För trots att det har gått två år idag så klarar jag inte av att prata om Bonzo. Varken med Johan eller min bästa vän. Det gör alldeles för ont. Att skriva ut mina känslor har varit min terapi i över 19 år nu. Det är mitt sätt att andas ut för att kunna ta ett djupt andetag igen för att sedan fortsätta att kämpa igenom sorgen som hela tiden ligger i bakgrunden.
Jag har gråtit så mycket idag. Denna veckan har jag somnat medan tårarna runnit ner för mina kinder och idag vaknar jag av att tårarna rinner. Innan denna veckan så var det länge sedan sen jag grät. Tårarna kommer inte lika ofta längre. Men det går inte en enda dag utan att jag tänker på honom. Vår fina älskade lilla nalle. Vi åkte ut till platsen där Bonzo gick sin sista promenad. Det är så vackert på denna platsen och idag var vädret precis som det var för två år sedan. Jag hade plockat de två största Cafe Au Lait i trädgården igår. Bonzo ligger inte begravd på den här platsen. Hans aska har vi vid hans minnesplats i lägenheten. Men det känns fint att ha en plats dit vi kan åka och lämna blommor.
