Det har varit en väldigt känslosam vecka. I Tisdags var vi på begravning för min mans mormor som nyligen gick bort. Väldigt tung och känslosam dag. Och idag fick jag äntligen träffa en av mina vänner som tyvärr är döende i cancer. Jag har varit så rädd över att jag inte skulle få möjligheten att träffa henne innan det är för sent. Så denna dagen betyder otroligt mycket för mig.
Vi har känt varandra i över 15 år
Även om vi inte har umgåtts varje vecka så har vi alltid hållit kontakten. Beskedet att hon hade fått en hjärntumör som visade sig vara elakartade krossade mig. Jag har mått fruktansvärt dåligt och gör fortfarande. Jag känner sig så himla liten och hjälplös. Men jag blev väldigt glad när jag såg henne idag. Trots omständigheterna så såg hon pigg ut och vi kunde sitta och prata om precis allt mellan himmel och jord så som vi alltid har gjort.
Det är omöjligt att ta in ett sånt här besked och försöka hantera det. Jag skrev dagen innan att jag inte vet om jag kommer kunna kontrollera mina känslor då dom är all over the places i och med allt som pågår i mitt liv. Men jag är glad att det istället för tårar blev en massa leenden och skratt. Jag sa att jag gärna kommer förbi igen och hälsar på om hon känner att hon har tid och ork för det. Men skulle detta vara sista gången som jag träffar henne så kommer jag bära denna dagen med ett leende i mitt hjärta för alltid.
Hon var så himla gullig och gav mig dessa nagellacken. Hon sa att hon direkt hade tänkt på mig och det gjorde mig så rörd. Det är Depend 50 shades of pink som är deras vår/sommarkollektion. En kollektion helt i min smak. Den första som jag vill testa är Blush Hour. Den gav mig lite Zara Larsson feeling i och med glittret.
Min kropp är så trött. Jag har sänkt mitt kaloriintag med 150 kalorier. Det låter inte mycket men jag märker stor skillnad. Sen har jag tränat lite mer än vanligt och det känns i kroppen. Imorgon har jag veckans sista träningspass och på Söndag blir det vila.
Efter gymmet idag så gick jag en promenad med Fia
Idag valde jag att gå runt Spikön och då träffade vi lilla Smilledillen. Vi har träffats på flera gånger nu och tjejerna verkar tycka om varandra väldigt mycket. Förmodligen för att det är som att se sig själv i en spegel haha. För er som inte minns så jobbade jag med Smilla i 2 år innan hennes ägare gick i pension.
Väl hemma så var det bara att sätta igång och städa. Idag skulle nämligen Anne-Marie komma förbi och jag hade erbjudit mig att bjuda på middag. Men innan hon kunde komma hit så var jag tvungen att städa undan. Jag önskar att vårt hem alltid såg ut som en inredningstidning. Men vissa dagar är jag så trött så disken byggs bara på hög och mitt hår ligger över hela lägenheten.
Tjejmiddag
Och det är helt okej att lägenheten är kaos vissa dagar. Jag tror många av oss känner att allt i våra liv måste vara perfekt. Jag kan känna så då jag är en prestations prinsessa. Men det är så viktigt att lyssna på kroppen! Livet går inte under för att lägenheten är kaos. Naturligtvis så mår man som bäst i ett städat hem. Men det jag vill säga är att om du som jag ligger efter med städningen så är det helt okej.
Både jag och Anne-Marie har haft fullt upp så förra veckan kunde vi inte ses. Vi har varit bästa vänner i 25 år och jag ser henne som min lillasyster. Det är 1 månad och 9 dagar mellan oss men jag har alltid varit väldigt beskyddande mot henne. Det är jag egentligen med alla i min närhet. Men Anne-Marie är en av de viktigaste personerna i mitt liv. Jag hade inte varit här idag om jag inte hade haft henne vid min sida.
Något som jag älskar med vår vänskap är att vi båda två älskar att fira saker, stora som små. Tidigare i veckan så klarade hon ett prov som hon har tagit i och med sin lastbilsutbildning. Så därför ville jag bjuda på middag för att fira. Det blev sötpotatis/vanlig potatis i ugn, pannbiff och så gjorde jag en egen coleslaw på light creme fraiche. Så himla gott. I present så fick hon en av mina tomatplantor som jag odlat upp från frö. I och med att hon har haft så mycket att göra så hade hon aldrig tid att så egna så jag visste att hon skulle bli väldigt glad av att få en egen planta.
Det spöregnade, det åskade och det blixtrade. Men hur dåligt vädret än var så skulle det inte stoppa mig från att åka ner till Göteborg. Jag har sett fram emot detta i flera dagar och dagen blev tusen gånger bättre än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Vi åkte ner till Botaniska Trädgården för att träffa Junna och hennes sambo Truls. Jag och Junna har haft lite kontakt över Instagram då vi båda älskar växter men jag visste inte så mycket om henne. Men efter igår så känns det som att vi har känt varandra hela livet.
Början på en fin vänskap
Ni vet den där känslan när man bara klickar med någon? Så kändes det igår med både Junna och hennes sambo. Båda två var så varma och trevliga. Det första Johan sa när vi satte oss i bilen för att åka hem var att det hade varit en väldigt rolig dag. Och att höra Johan säga det värmde verkligen mitt hjärta för han åkte med utan att veta något alls egentligen haha.
Blommande Bonsaiträd
Något som ingen av oss visste var att Botaniska Trädgården var väldigt inspirerad av Japan. Vilket var väldigt roligt då vi alla fyra har en stor kärlek för Japan. Speciellt Junna och Truls som bott där. Vi träffade på dessa söta koi fiskarna. Koi är Japans national fisk och vissa säljs för flera miljoner kronor. Vi gick genom den Japanska trädgården som var så vacker och så hade vi en sån otrolig tur att just igår den 9 Juni så hade de en utställning på blommande bonsai träd. Bonsai träd har en stor betydelse för Japan. Och då Junna är född och uppvuxen i Japan så känns det lite som att det var ödet. Att av alla dagar som vi kunde besökt Botaniska Trädgården så var det just igår som utställningen var.
Jag hade varnat Junna innan vi sågs att jag skulle ha tusen frågor om Japan. Allt från hur jag uttalar vissa ord, hur jag bygger meningar, kulturen, maten men framför allt att få lära känna Junna och Truls mer. Igår var första gången som jag fick höra Japanska i verkligheten. Jag såg förmodligen ut som Sailor Moon när hon fick se den maskerade rosen haha. Jag tycker Japanska är ett så vackert språk och det är annorlunda att få höra det i verkligheten jämfört med alla Youtube videos som jag ser varje dag.
Man kan säga att jag är smått besatt
Ingen i min närhet delar min kärlek till Japan på samma sätt som jag gör. Johan är intresserad men inte på samma nivå. Jag spenderar säkert 4-5 timmar om dagen med att studera språket och kulturen. Man kan säga att jag är smått besatt. Och det som gör det extra roligt med Junna är att det skulle visa sig att vi båda har väldigt mycket gemensamt förutom Japan. Vi är båda ensambarn, vi är crazy plant parents, vi båda rastar hundar, vi är väldigt lika i vår relation till våra sambos. Jag hoppas och tror att igår var början på en väldigt fin och lång vänskap mellan oss.
Vi spenderade hela 8 timmar tillsammans igår och jag ville aldrig att dagen skulle ta slut. Jag kan verkligen skratta mig själv lycklig över att jag vid 33 års ålder har så lätt för att träffa nya människor och bygga relationer till dom. Jag vet att många har svårt att skaffa nya vänner och kanske känner sig ensamma. Det enda jobbiga med mina relationer är att de flesta av mina vänner inte bor i samma stad som jag.
Inte ens min bästa vän bor i Trollhättan. Nu har vi dock tur att avståndet mellan oss inte är mer än 20 minuter. Men jag har inte möjligheten att bara gå över till henne för en fika. Junna bor i Stockholm så där är det 4 timmar mellan oss men Johanna är värst då avståndet mellan Gotland och Trollhättan är 8 timmar. Men det spelar ingen roll hur långt avståndet är mellan oss. Har man en bra och stark vänskap så klarar den vilket avstånd som helst.
Idag kommer jag fortsätta att leva på lyckoruset från igår. Jag känner mig fulladdad med energi och det finns mycket roligt att se fram emot. Jag har två paket att hämta ut, två promenader med Oliver väntar och sedan ett härligt gympass. Har även mycket som ska fotograferas idag. Jag tycker det är svårt att hitta en balans mellan alla mina sidor som ska uppdateras men jag känner mig mer motiverad än någonsin nu. Är det någon gång som jag ska satsa så är det nu.
Det har gått lite segare än vad jag önskat med jobbfronten. Samtidigt så tror jag att det har varit viktigt för mig att bara kunna ta ett steg tillbaka och andas. Jag hade aldrig klarat av att gå från min gamla anställning till en ny direkt. Jag vill kunna leva på mina företag. Det är en av de stora drömmarna som jag har och har haft under så många år. Sen är inte dörren helt stängd för att ta en anställning. Det har många fördelar med att vara anställd. Det finns också extremt många nackdelar om man får en dålig chef. Men jag har gjort rätt stora ändringar i mitt sätt att driva mina företag så jag hoppas att dessa förändringarna kommer göra det lönsamt för mig. Och ni känner mig vid detta laget, det finns ingen chans att jag ger upp mina drömmar!
Det är min första Måndag efter julledigheten och det märks. Om dessa första dagarna av 2024 ska sätta standarden på hur resten av året kommer att bli, då vill jag nog sova igenom hela året haha. Det har gått bra på jobbet. Några små bränder att släcka. Men jag märker att jag är väldigt trygg i mitt jobb. Dessutom så har jag så underbara kollegor som stöttar upp så fort jag behöver det vilket jag är evigt tacksam för. Det är dock svårt att komma in i rutinerna igen. Jag märker det tydligt på min sömn. 3-4 timmar har jag sovit i snitt per natt sen i Onsdags…
Jag räknar med att min sömn kommer vara skit hela Januari ut tills jag har kommit in i rutinerna igen. Det gör mig lite ledsen att jag har dessa sömnproblemen. Det påverkar mitt mående så himla mycket. Men nu är jag väldigt noga med att ta det lugnt och varva ner. Är jag ledig så stänger jag av jobbet helt just för att jag måste få återhämta mig.
Jag har de finaste vännerna
Något väldigt rolig och gulligt som har hänt är att jag har fått presenter. När jag firade jul med Sari och Aila så fick även jag julklappar vilket jag inte hade förväntat mig. Sari vet att jag älskar doftpinnar så hon hade köpt ett från Olivia & Co med doften Pure White. Såg att Mio har en massa doftpinnar från detta märket för halva priset nu! Jag har inte öppnat den än då vi fortfarande ha en del värmeljus kvar här hemma men denna tänkte jag ha inne i vardagsrummet senare. Hon hade även köpt dessa super snygga glasunderläggen. Jag blev så himla kär i dessa! Vi har träbrickor som vi använder som underlägg men tycker dessa passar bättre till vardagsrummet.
Och på Nyår så fick jag denna lyktan och tändstickor av Ljung och Carro. En present för att jag har fått de nya jobbet. Blev helt varm i hjärtat för det var inget som jag hade förväntat mig. Det har varit två väldigt känslomässiga månader för mig så att få denna presenten gav mig den lilla extra kick som jag behövde. I år är balans min röda tråd genom allt. Jobb, mitt företagande, hem, familj, vänner och återhämtning.
Antiloper. De har inte mycket gemensamt, Astrid och Ellen. Ändå blir de vänner, den första dagen på terminen och för alltid. Föreställer de sig. Tills något händer. Något händer med Ellen som gör att hon försvinner längre och längre in i sig själv, bort från världen och bort från Astrid.
Hade jag gått i gymnasiet så hade jag förmodligen älskat denna boken. En bok om de svåra tonåren, om att hitta sin väg i livet och där mörkret ibland tar över och man ser ingen utväg. Jag var väldigt trasig under min ungdom. Hade ett allvarligt självskadebeteende och utsatte mig själv ofta för fara. Jag brydde mig inte ifall jag skulle dö för sanningen var att jag längtade efter döden.
Världen var för hemsk för att leva i och allt jag vill var att slippa må så dåligt
Så när karaktären Ellen försvinner in i sitt mörker så kan jag relatera till det. Och jag förstår Astrids tankar. För jag hade själv en bästa vän som hade svårt att sova på nätterna. För hon visste inte vilka jag umgicks med eller om jag ens skulle överleva natten. Jag pratar sällan om det som varit för som ni säkert förstår är det extremt jobbigt. Men ärren på mina armar avslöjar att mitt liv inte har varit enkelt.
Även om jag kunde känna igen mig i Antiloper så tycker jag inte om sättet som boken är skriven på. Jag upplever den som rörig. Boken utspelar sig för de mesta ur Astrids perspektiv men jag hade nog velat ha ett större djup. Vissa sidor är så störande där författaren väljer att rabbla upp en massa saker som: chipspåsar, cigaretter, collagetröjor, cybervärldar, dagboksanteckningar, discokulor, drömmar osv. Sen tycker jag det läggs alldeles för mycket fokus på saker runtomkring istället för karaktärerna.
Antiloper en bok av Ester Roxberg
Jag tror som sagt att jag hade tyckt om boken om jag gick i gymnasiet. Just för att jag hade kunnat relatera så mycket till Ellen i boken. Men som vuxen så hade jag velat ha ett större djup. Boken tar upp ett otroligt viktigt ämne men jag känner att jag hade velat ha mer. Nu känns det som att författaren bara är vid ytan och nuddar istället för att dyka rätt ner. Om ni har läst boken, vad tycker ni? Delar ni min uppfattning eller håller ni inte alls med?
