Ett mål som jag har detta året och som jag vill ska förbli en vana är att läsa minst en bok i månaden. Årets första bok är Pappas flicka på hästgården. Skriven av Sofie Jahn och Marie-Anne Knutas. Boken handlar om Sofies fruktansvärda uppväxt på hästgården där hennes pappa misshandlar henne och hennes familj något brutalt. Serien Nattryttarna är baserad på Sofies bok. Då jag tyckte serien var så otroligt bra så ville jag läsa boken.

Tyvärr så tycker jag inte alls att boken är i närheten av så bra som serien. Jag tror det är första gången i mitt liv där jag tycker att en film/serie är bättre än boken. Det första jag reagerade på är att boken i sig känns gammal. Omslaget ger en känsla av 90-talet tidigt 2000-tal men också typsnitten som jag tyckte var väldigt jobbiga att läsa. Den var extremt rörig. Ena stunden så kunde man vara mitt uppe i en händelse för att sedan läsa om hur hennes rum var grönt som egentligen aldrig hade någon som helst betydelse för handlingen som man läste innan eller efter. Det var väldigt sällan som det stod hur gammal hon var eller årtal. Det var extremt många personer som nämndes i boken vilket rörde till det då det hela tiden hoppades fram och tillbaka.

Jag hade önskat att boken var mer följsam. Att man tog bort de kapitel som inte alls hade någon betydelse för händelseförloppet. Det var inte förrän på slutet som kapitlen blir längre men då blir det nästa för långa. Man gick från att läsa 2-4 sidor som ett kapitel för att sedan mot slutet läsa hela 30 sidor innan det kom ett nytt kapitel. Jag hade önskat att nästan alla kapitel var ungefär lika långa. Men jag upplever att när kapitlen var långa så blev boken riktigt bra. Tyvärr så skedde detta i slutet av boken.

Även om detta inte var den bästa boken jag läst så är det så otroligt starkt av Sofie att dela med sig om sin upplevelse. Serien stämmer till en viss del in på det jag läste i boken men många händelser hade de ändrat. Inget barn ska behöva växa upp i en otrygg miljö och jag tycker det är så otroligt starkt av Sofie att ha överlevt sin pappas brutala mörker. Det är ett mirakel att hon och hennes familj lever idag.

Boken hade kunnat vara helt fantastisk om den inte varit så rörig i min mening. Den förlorar extremt mycket på det. Är man inte hästintresserad så har jag svårt att tro att man kommer tycka om boken. Det är mycket hästreferenser och hästar överlag. Men oavsett så är det en gripande berättelse. Jag var sugen på att läsa hennes mammas bok Händelserna på hästgården: Familjens berättelse men efter att ha läst denna boken så är jag tveksam. Om någon av er har läst Annas bok så får ni gärna skriva om ni upplevde den som hoppig/rörig att läsa.