Kan inte fatta att jag skriver detta men jag har snart gått ner 10 kg. Hur sjukt? Egentligen är det väl inte så sjukt med tanke på att jag tränar och räknar kalorier. Men det känns som att det har gått så himla fort? Månaderna har bara flugit förbi. Jag ändrade min kost i Maj och sen dess så har jag tappat i vikt. Förutom det så har kroppen blivit så jäkla mycket tajtare och jag får fått mycket tydligare muskler. Jag har längtat så länge efter att få lägga upp en före och efter bild på vad minus 10 kg ser ut och snart kan jag äntligen göra det.

Det svåraste för mig har helt klart varit maten. Att bryta vanor som man haft hela livet har inte varit enkelt. Det som verkligen har underlättat för mig är att göra matlådor. Jag inser nu att jag åt alldeles för stora portioner tidigare. Och när man väl slutar äta onyttigt då tappar man suget efter ett tag. Det som jag tycker är kämpigt nu är att faktiskt låta mig själv äta onyttigt. Men igår när jag och Anne-Marie fikade på Espresso House så unnade jag mig en smörgås. Älskar deras focaccia med kyckling och mozarella. Sen beställde jag även en Frapino.

Det handlar om att hitta balans

Räknar man kalorier så kan man äta precis vad man vill. Och jag tror det kan bli farligt att vara allt för strikt. Speciellt för mig som har haft stora problem med maten i och med min ätstörning. Men jag känner hellre att jag unnar mig god mat än att stoppa i mig chips, glass och choklad. Det är inget som jag har craving efter heller. Något annat som jag vill påpeka är hur otroligt viktigt det är att man har support från nära och kära. Jag är så lyckligt lottad som inte bara har mina vänner som hejar på mig utan många av mina följare också. Det trillar in meddelanden nästan dagligen som peppar mig. Det betyder så mycket ska ni veta! Och det stödet som jag fått från vänner och familj har varit över förväntan.

Äkta vänner blir naturligtvis alltid glada för ens framgångar

Äkta vänner blir naturligtvis alltid glada för ens framgångar oavsett vad det handlar om. Men när jag kan dela mina små delmål med mina vänner och verkligen känna den kärleken och glädjen som de känner för mina framsteg. Då är det svårt att hålla tillbaka tårarna ska ni veta. Jag har fortfarande en lång resa framför mig. Men jag tror att hade jag kunnat knäppa med fingrarna och fått drömkroppen direkt så hade jag inte lärt mig något alls. Jag hade förmodligen inte heller uppskattat den på samma sätt som jag kommer göra nu. Och jag hade definitivt inte förstått hur ofantligt många timmar det tar för att se ut så.