DixiWonderland.com

Jag vet inte riktigt vart eller hur jag ska börja detta inlägget. Förra veckan var fruktansvärd och en sån där vecka man inte ens önskar sin värsta fiende. Det började med att jag blev sjuk och svimmade, krampade och spydde. Jag blev nog aldrig så rädd som jag borde blivit av den händelsen men jag hoppas att jag aldrig behöver uppleva det igen. Som tur är så tog jag mitt förnuft till fånga och sjukanmälde mig resten av veckan vilket var tur.

För på Fredag får vi det chockerande beskedet att ett av Johans kusinbarn har avlidit. Vi båda två hamnade i totalt chock. Det är på ett sätt väldigt fascinerande att se hur otroligt olika man reagerar i ett sånt besked. Johan bröt ihop och jag verkade inte kunna ta in orden. Allt gick så himla fort och när han sa att han ville åka till sjukhuset för att ta farväl så började jag tänka på tvätten som vi hade igång i tvättstugan. Som tur är så ringde jag min bästa vän som kunde ge mig klarhet. Hon sa att jag borde åka med till sjukhuset. Väl där kan jag avgöra om jag vill gå in eller inte, men då har jag i alla fall möjligheten än om jag stannar kvar hemma.

Det var en fruktansvärt jobbig dag. Även när vi var inne i rummet för att ta farväl så var det svårt att ta allt till sig för personen såg så fridfull ut. Vi har tyvärr förlorat många personer i vårt liv men inget kan förbereda en på att förlora ett barn. Det är en chock och en sorg som påverkar en mycket djupare. Speciellt när det kommer så plötsligt. Medan en av grannarna hade fest här under Fredagskvällen så satt jag och beställde hem begravningsklänningar. När hela ens liv sätts på paus men alla andra fortsätter leva precis som vanligt.

Igår var det även tre år sedan som Bonzo somnade in i mina armar. Den dagen är och kommer alltid vara fruktansvärt jobbig att ta sig igenom. Vädret var exakt lika dant som det var den dagen och vi åkte bort till platsen där han gick sin sista promenad för att lämna blommor som vi alltid gör. Jag grät hela morgonen. Det är en sån fruktansvärd saknad som aldrig ger med sig. Hela flytten till vår nya lägenhet har varit väldigt svår för vi pratade alltid om att flytta tillsammans med honom. Han hade älskat denna lägenheten och därför känns det extra tungt att han aldrig får uppleva detta med oss. Det är också jobbigt att bo på en plats där han aldrig har varit och lämnat sina tassavtryck.

Jag känner mig helt dränerad efter denna veckan. Kroppen är inte helt återställd efter min förkylning. Jag tror det kommer ta längre tid för mig att återhämta mig denna gång då det varit så himla mycket känslosamt. Men det var skönt att komma tillbaka till hundarna idag. Få annat att tänka på även om det kommer ta lång tid att bearbeta detta.