1   23
5   22
0   16
1   18
1   31
3   32
1   19
2   26

Han trodde att jag skulle dö

Det började vid klockan 23 på Måndagskvällen. Jag kände att jag började bli förkyld. Jag hade en stor klump i halsen. När jag vaknade på Tisdag morgon så var klumpen fortfarande kvar och jag kände att jag inte mådde helt hundra. Bestämde mig för att gå till jobbet trots detta. Då jag jobbar som hundrastare så är jag inte i kontakt med människor. Sen som egenanställd så får jag inga pengar när jag är sjuk och jag har haft väldigt mycket avbokningar med hundarna denna månaden vilket gjort att jag på endast två veckor har förlorat 1500 kronor i inkomst. Det är väldigt mycket pengar och jag har inte råd att förlora mer.

Han trodde att jag skulle dö

Hundpromenaderna går bra. Jag tar det väldigt lugnt och låter hundarna gå på långlina så de kan göra lite vad de vill medan jag kan sitta ner och ta det lugnt. När jag väl kommer hem från jobbet så känner jag mig naturligtvis trött och hängig. Men jag gör lite köttfärssoppa och spenderar resten av dagen med att vila eller kolla på Gilmore Girls. Johan jobbade sent denna kvällen och var inte hemma förrän 23 så vi gick och la oss någon timma efter att han hade kommit hem.

Väl i sängen så kan jag inte sova. Min hals gör så fruktansvärt ont. Jag minns att jag var uppe flera gånger. Gick på toaletten, gick in i köket och tog en halstablett osv. Klockan 03:30 går jag in i köket för att ta en alvdeon och en ipren. Men jag hinner endast få ut alvedonen ur kartan när jag känner att jag är på väg att svimma. Jag lyckas ta fram en stol som jag sätter mig på och försöker ropa på Johan. Jag har i stort sett tappat min röst så det är ett rent mirakel att han ens hörde mig. När han kommer in i köket så hinner jag säga ”Jag kommer svimma nu” innan jag tuppar av.

Det som händer när jag väl svimmar är att hela min kropp börjar krampa. Johan som står bakom mig tar tag i mitt huvud så att jag inte ska slå i det och håller på att ringa 112 när jag vaknar till liv. Men jag hinner knappt öppna ögonen innan jag spyr ner hela mig och köksgolvet. Jag förstår inte riktigt vad det är som hänt. Jag kände aldrig något illamående så jag blir väldigt chockad och ledsen. Johan har spyfobi så jag börjar försöka torka upp spyan men då blir han irriterad på mig och säger att han ska ta upp det. Jag tar mig in i badrummet och ställer mig i duschen för att tvätta bort allt som kommit upp över hela mig.

När jag väl kommer ur duschen så mår jag okej. Vi lägger oss i sängen men ingen av oss kan riktigt sova. Jag vågade inte somna för jag var rädd att jag skulle spy igen. Så jag sov 15 minuter här och kanske 30 minuter där. När jag gick upp igår så kände jag mig okej. Inte hundra procent men jag funderade på att höra av mig till hundarna och säga att jag kunde gå och jobba i alla fall. Men då blev Johan irriterad på mig och sa att jag skulle stanna hemma och vila upp mig.

Han trodde att jag skulle dö

Under dagen som går igår så känner jag mig lite snurrig och illamående. Lite som när man har sovit middag och vaknar upp. Jag lyckas få i mig ett glas filmjölk och sedan lite nudlar med grönsaker. På eftermiddagen så ringer jag min mamma och berättar vad som hänt. Hon blir inte glad och frågar varför vi inte har åkt in till sjukhuset. Hon fortsätter med att säga att det inte är normalt att svimma när man sitter ner och att det påminner väldigt mycket om hennes hjärtsjukdom. Efter att ha pratat med mamma så skriver jag till min vårdcentral men får inget svar ifrån dom.

Jag ringer även upp Marie för att berätta vad som hänt. I bakhuvudet så tänker jag att det är bra om hon och Johans pappa vet om detta ifall det skulle hända igen. Marie låter lika orolig som mamma och det är väl då som jag börjar förstå att det som hände var riktigt allvarligt. Så efter att ha pratat med Marie så ringer jag 1177 och sitter i kö i närmare en timma.

Jag lider av något som heter dödsångest. Jag fick detta när Ida blev mördad och har levt med det enda sedan dess. Detta är något som hindrar mig från att leva ett normalt liv men jag mår idag bättre än vad jag har gjort. Det fanns en tid då jag inte ens klarade av att lämna lägenheten ensam. Men min dödsångest påverkar mitt liv väldigt mycket. Jag är jätte rädd för att dö och små saker kan trigga igång min ångest. Åka bil är en jätte stor rädsla som jag har. Och det är förmodligen på grund av min dödsångest som jag inte tycker om att gå till läkaren. Jag är helt enkelt rädd för beskedet som de kan ge mig då mina tankar direkt går till obotlig cancer.

När jag väl kommer fram till en kvinna på 1177 och förklarat vad som hänt så får jag en utskällning där hon säger ”Varför åkte ni inte direkt på morgonen? Detta är jätte allvarligt och du måste åka in omgående”. Det första jag gör efter de samtalet är att ringa upp en av hundägarna vars hund jag ska ta ut dagen därpå och ber om ursäkt för att jag inte kan komma till jobbet. Hon säger att jag ska inte tänka på hunden utan fokusera på mig själv och att hon löser det hela. Det viktigaste är att jag mår bra. Efter de samtalet ringer jag upp Marie och mamma för att berätta att vi åker in. Mamma som är helt säker på att jag kommer bli inlagd på hjärtavdelningen säger åt mig att packa en väska med allt jag behöver. Då känner jag att min ångest börjar komma krypandes.

Han trodde att jag skulle dö

Det är ju rätt uppenbart när man läser denna texten att jag inte fattade hur allvarligt detta var. I efterhand så har jag känt mig väldigt ledsen över att Johan fick se mig i ett sånt tillstånd. När han berättade att han trodde att han höll på att förlora mig när jag svimmade och fick mitt krampanfall, så gör det så himla ont i hjärtat för jag vill aldrig orsaka honom smärta.

Vi åker direkt till jouren där vi får hjälp relativt snabbt. De börjar med att mäta mitt blodtryck som ser bra ut. Sedan så gör de en ekg på mig. Sen får jag sitta och vänta på en läkare vilket tar ca 30 minuter. När läkaren kommer in så får jag berätta allt som hände. Hon lyssnar på mitt hjärta, lungor och kollar i min hals. Sedan säger hon att hon ska kolla en gång till på mitt ekg och återkommer. Väl tillbaka så får jag veta att allt ser normalt ut. Mitt blodtryck ser bra ut, mitt hjärta låter bra, mina lungor låter bra och mitt ekg ser bra ut.

Varför jag svimmade kan de inte riktigt svara på men hon säger att det är inte helt onormalt att man kan krampa lite när det händer. Hon ansåg inte att mina kramper var speciellt allvarliga då jag inte läckte avföring vilket man ofta gör vid ett krampanfall. Hon sa också att hade jag haft ett riktigt krampanfall så hade jag inte kunnat gå och duscha efteråt. Varför jag spydde efteråt kunde hon inte svara på. När jag frågade om jag fick gå till jobbet dagen efter så sa hon att det skulle inte vara några problem.

När jag nämnde att läkaren sa att jag kunde jobba idag till Johan så behövde han inte ens öppna munnen. Det räckte att jag såg hans blick för att förstå att han kommer inte tillåta det. Så nu sitter jag här i soffan efter att ha fått sova hela 8 timmar. Jag känner mig fortfarande förkyld men utöver det så känner jag mig okej. Jag är lite skakig efter händelsen och det kommer nog ta ett par dagar för mig att smälta allt som hänt. Jag är ledig resten av veckan och Johan jobbar hemifrån så att han kan ha koll på mig. Så nu ska jag bara ta det lugnt kommande dagar.

Dela

2 Kommentarer

  1. 17 september, 2023 / 09:32

    åh fy så läskigt 🙁 hoppas du mår bra nu och att det inte händer igen <3

    jag har fallit ihop 2 ggr nu under slutet av graviditeten, helt plötsligt bara, inte direkt varit avsvimmad, de hittar ingen orsak till de heller, så läskigt 🙁

    • dixiwonderland
      Författare
      18 september, 2023 / 09:32

      Nu börjar jag äntligen må bättre och som tur är så har det inte hänt igen. Får du i dig tillräckligt mycket järn? <3

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.