En vecka
Det har gått en hel vecka sen han somnade in i våra armar. Tårarna ligger och försöker tränga sig fram. Hjärtat är trasigt. Viljan att leva tynar sakta bort. Det var en vecka sedan som jag såg honom sist. En vecka vecka sedan jag pussade på honom, klappade hans mjuka päls och talade om för honom hur mycket jag älskar honom. Jag kommer aldrig få göra det igen.
Jag har gått igenom mycket sorg i mitt liv. Men jag kan säga att detta är det värsta jag varit med om. Jag kämpar för att hålla huvudet över vattenytan. Allt jag vill är att falla ner och vara med honom.
Han var mitt allt. På en vecka så var vi ifrån varandra max 6 timmar av 168 timmar. Vi var alltid tillsammans. Varje dag i 5 års tid. Under Bonzos 15 år var jag utomlands en gång. En mini weekend till London. Annars var jag endast borta en natt någon gång under året. Så när folk skriver ”Jag förstår/jag vet precis vad du går igenom” Nej det gör ni inte. Ni vet vad jag kände när jag förlorade Ronja och Foxie, men ni har ingen aning om hur detta känns.
Om exakt en vecka fyller jag 30
Födelsedagen som jag sett fram emot i månader. Jag trodde aldrig att jag skulle starta mitt nya kapitel utan honom. Jag försöker hålla huvudet över vattenytan men vissa stunder är det omöjligt. De enda jag har träffat och pratat med är min mamma, sambo och min bestie. När jag går ut ur lägenheten har jag en klump i magen för jag vill inte träffa någon. Jag orkar inte prata med någon. Det ända jag försöker göra är att överleva.
Gud va hemskt! djuren ä verkligen ens allt! fattar att de känns jobbigt men försök att prata me så många du kan annars kan tankarna äta upp en
Kramar!! <3
Åh skickar massa styrkekramar finaste du<3<3
Jag kan var en av de få som förstår vad du går igenom.
Jag hade ingen hund den gången 2011, jag hade en katt
som många trodde bara var en katt men, det var mer än
bara så. Han var mitt allt. Där jag var …var han. När jag
flyttade från Blekingen till Dalarna för många år sedan fick
han bara finnas till i 15 månader, sedan fick jag besluta att
hans 16 långa år skulle avslutas. Han fick proppar som han
först repade sig ifrån, efter en vecka så fick han fler. Till slut
åt han inte längre, när han slutade dricka förstod jag.
Beslutet att åka till Borlänge så han fick somna in var det
värsta jag någonsin gjort. Stunden när han somnade var hemsk.
På vägen hem var buren tom, där fanns ingen älskad katt, den var
så tom den kunde blir. Tiden som följde var ännu en fruktansvärd
hemsk tid som, jag visste jag då hade framför mig. Idag är det nio
år sedan han fick lämna sitt liv med mig.
På vinterhalvåret står det en stor röd lykta med ett blockljus i,
den står där så min älskade ”Foffas” ser vad mamsis finns någonstans.
Det var en liten berättelser om en älskad katt som var mitt allt. Han kunde
sätta sig vid sidan om mig när jag vaknade på morgonen, titta på mig med
ögon som sa ”Du och jag, alltid Du och jag”
Jag förstår dig då jag en gång gick igenom det du gör nu, enda skillnaden
är att du hade en älskad hund, jag hade en älskad katt. En dag lättar sorgen
men, ännu gråter jag vid hans minne och nu faller det tårar. Har det bra och,
minns och gråt, en dag blir det bra igen. Tro mig!
Kan bara tänka mig hur jobbigt det kännnbs!!❤️❤️❤️