Det är en tung dag för oss båda.
Idag skulle vår älskade pojk fyllt 16 år.
Förra året åkte vi ut till Hunneberg där vi hade picknick ute i skogen. Bonzo fick kyckling med ris som var hans favorit. Vi hade en så härlig dag. Idag faller regnet och dagen känns tung. Det är svårt att greppa och förstå att han aldrig kommer tillbaka. Men jag minns fortfarande hur len hans mjuka päls var när jag klappade honom. Jag minns hans underbara personlighet. Och det är våra minnen tillsammans som gör att vi orkar fortsätta livet utan honom.
Även om våra år tillsammans aldrig var tillräckliga så är jag tacksam över att vi fick 15 år tillsammans. När min sambo tog körkort och vi köpte vår bil så började vi åka på utflykter och det var något som Bonzo älskade. Hans topp tre var kyckling, bada och åka bil. Det gör ont i hjärtat att tänka på hur länge vi levt utan honom nu. Men jag skulle säga att den värsta delen av sorgen har lagt sig för mig. Missförstå mig inte, jag kommer alltid att sörja honom. Och ni anar inte hur mycket tårarna rinner när jag skriver detta till er. Jag har fortfarande väldigt svårt för att prata om honom.
Hur dumt det än låter så är jag glad att jag inte är ensam i min sorg. Jag och min sambo har gråtit så mycket tillsammans. Vi har förlorat det som betydde mest för oss. Det som hela våra liv kretsade kring. Vi valde att jag skulle arbeta hemifrån för att Bonzo blev så ledsen när vi båda arbetade heltid. Idag när jag ser tillbaka på det så är jag så otroligt tacksam över att vi hade den möjligheten. Men det gjorde också att vi kände oss fruktansvärt vilsna när han försvann.
Vad lever vi för nu? Vad ska vi göra med vårat liv?
Några veckor efter att Bonzo somnat in så kände jag mig så fruktansvärt vilsen. Jag hade verkligen tappat min gnista och jag villa bara lägga mig under täcket och försvinna. Men min älskade sambo, ljuset i allt mörker började prata om mina drömmar att utbilda sig till florist. Det var faktiskt han som hittade den utbildningen som jag går idag.
I allt mörker så fann jag kraft till att börja studera till florist som länge har varit ett drömyrke för mig. Detta låter kanske löjligt men när jag studerar så tänker jag ofta att jag vill att Bonzo ska vara stolt över mig. Inte för att han någonsin hade förstått vad jag höll på med. Men det är något som hjälper mig framåt. Jag ska ta examen för jag vill att Bonzo ska vara stolt över mig. Så idag må vara en fruktansvärt tung dag och det är okej. Man måste få släppa ut sorgen och gråta. Så länge man inte ger upp utan fortsätter att kämpa.
