Så klockan åtta imorse hade jag äntligen min läkartid. Jag sökte hjälpt för mitt mående för några veckor sedan och har sedan dess väntat på att den 3 Maj skulle komma. Jag har bara sökt hjälp för mitt mående två gånger. Första gången gick jag i gymnasiet och fick gå till kuratorn två gånger innan hon sa att jag var ett för svårt fall för henne. Hon skickade mig vidare till en psykolog som jag gick till 2-3 gånger innan jag slutade gå. Och nu senast var i Januari på grund av mina sömnproblem.
Det är svårt att söka hjälp
Att söka hjälp för psykisk ohälsa är svårt. Mycket svårare än om man söker hjälp för något fysiskt. Man kan bara önska att vården förstår detta. Att de förstår att personen som sitter i väntrummet förmodligen har ändrat sin tid flera gånger om. Personen har kanske inte sovit på länge just för att söka hjälp är en så stor sak. Mitt läkarbesök varade knappt i 15 minuter. Hon sa att hon inte trodde att jag har bipolär sjukdom utan istället led av ångest och depression. Hon verkade helt obrydd över att jag hade sagt upp mig från min anställning. Trots att jag skrev (när jag kontaktade vården) att det fanns en stor risk för det.
Ett läkarbesök som förmodligen blir mitt sista
Och istället för att föreslå att jag ska gå och prata med någon så säger hon ”Jag tänker att vi kan skriva ut antidepp till dig”. Och där försvann mitt förtroende för henne. Jag förstår inte hur man kan erbjuda antidepp som om det vore kaffe? Varför inte först erbjuda mig att få träffa någon att prata med? Som kanske kan hjälpa mig att få klarhet i allt som pågår i mitt liv just nu. Det var jag själv som gav förslaget att det är kanske bättre att jag pratar med någon innan jag börjar äta medicin för mitt mående…
Intressant att jag får upp denna artikeln i skrivandets stund. 1,2 miljoner svenskar tar antidepp och få klarar av att sluta med medicinerna. Med tanke på min historik så är tabletter de sista som jag vill stoppa i mig. Så nu befinner jag mig på ruta ett igen och känner mig helt matt. Jag kommer inte orka söka vård igen. Det känns helt meningslöst. Jag vet att vården i Sverige inte har något bra rykte men att jag knappt hinner komma innanför dörren innan jag blir erbjuden antidepp det trodde jag faktiskt inte.
