Jag har nu läst ut den femte Harry Potter boken Order of the Phoenix. Detta är den tjockaste boken hittills och det har tagit mig månader att läsa ut den. Precis som filmen så är detta den boken som jag hittills har gillat minst. Den har inte samma känsla som de andra böckerna. Kanske för att denna är betydligt mörkare och det är nu man börjar förstå att saker kommer förändras på riktigt.
Filmen skiljer sig enormt mycket från boken. Vilket jag förstår då det är en extremt tjock bok. Man hade inte kunnat få plats med allt i en film. Det är många detaljer i filmen som de har skyndat sig igenom medan just den stunden kunde vara hela 20-30 sidor i boken. Men även om filmerna skiljer sig från böckerna så måste jag säga att de gjorde ett helt fantastiskt jobb med filmerna.
Harry Potter and the Order of the Phoenix
Böckerna är en magisk läsupplevelse. Det som jag inte tycker kommer fram lika mycket i filmerna som i böckerna är Harrys smärta och sorg. Gång på gång möts han av både fysisk och psykisk smärta. Trots det så fortsätter han att kämpa men i Order of the Phoenix så säger han för första gången att han inte orkar mer. Att ha en hel värld som vet vem du är, en värld uppdelad i två där ena sidan tror på dig och den andra inte gör det. Gå i skolans korridorer och höra elakheterna eka mellan väggarna. Att sakna den enda riktiga anhöriga som man har och sedan se honom dö framför ens ögon. För att i nästa stund möta han som dödade dina föräldrar.
Jag har inte mått speciellt bra under tiden som jag läst boken. Men jag har hela tiden tänkt Orkar Harry så orkar jag. Genom att få försvinna in i denna magiska världen så har det gett mig styrka till att orka fortsätta även fast jag vet att det inte är på riktigt. Men det är också lite det böcker handlar om. Det måste inte vara på riktigt, det behöver bara beröra oss.