6   33
16   33
4   28
0   29
0   24
0   17
4   36
0   26

Slippa bli mamma

Slippa bli mamma

Igår så såg jag dokumentären Slippa bli mamma. I dokumentären så pratar Therese Lindgren om valet att inte skaffa barn och hur hon hela tiden möter personer som säger kommentarer som att hon kommer ångra sig och att livet börjar när man skaffar barn. Therese möter även kvinnor som valt att inte skaffa barn och får ta del av hur deras liv ser ut och hur de kom fram till sina beslut.

Slippa bli mamma

Jag har aldrig haft någon barnlängtan. Jag minns när jag gick på förskolan. Det fanns en tjej som hette Ida som älskade att få gå över till avdelningen där alla bäbisarna var för att ta hand om dom. Jag minns hur jag tyckte det var det var så töntigt och tråkigt. Jag kunde inte alls förstå varför hon ville vara där när vi kunde vara ute och leka. Då var jag 5 år gammal.

Slippa bli mamma

Idag är jag 31 år och känner fortfarande exakt samma sak. Jag kan inte relatera till känslan av att vilja skaffa barn. För mig så är jag och Johan redan en familj. Vi behöver inget barn för att skapa en familj. Och trots att det är jag som ibland kan få tankar kring barn så är det alltid jag som blir ifrågasatt men aldrig han. Det har funnits släkt som sagt rätt ut att de tycker synd om honom för att jag inte ger honom några barn. Trots att han själv aldrig har velat skaffa barn. Varför lägger man skulden på mig? När beslutet är 100% gemensamt. Är det för att jag är kvinna och att vi lever i en värld där man ofta lägger skulden på kvinnan utan att faktiskt ta reda på vad manen tycker?

Varför lägger man alltid skulden på kvinnan?

Jag upplever att Therese verkar ha exakt samma problem. Folk tror att hon på något sätt styr över hur hennes fästman Anders val i livet ser ut. Om han verkligen hade haft en stark barnlängtan så hade han förmodligen lämnat Therese. Men nu är hans kärlek större för henne än längtan efter ett barn. Och skulle dom mot förmodan ändra sig så finns det så många andra alternativ än just biologiska barn.

Även om världen hade sett annorlunda ut så har jag väldigt svårt att tro att jag skulle ändra mig. Och tro mig, mycket hos mig har ändrats. Förr så klarade jag inte av att vara i samma rum som ett barn. Idag kan jag längta efter att få träffa lilla Aila igen och skratta tillsammans med henne. Jag har till och med erbjudit mig att vara barnvakt och för bara 1 år sedan så skulle den tanken inte ens existerat i mitt huvud.

Slippa bli mamma

Fastbunden i 18 år

Men att skaffa ett barn betyder att man är fastbunden i 18 år. Jag förstår att man som förälder inte tänker så om sina barn. Men jag ser bara ett barn och ett stort hänglås. Att man skaffar barn betyder inte att man får hjälp av nära och kära när man behöver avlastning. Det är ingenting som man kan ta för givet. Sen är man aldrig garanterad ett friskt barn. Du är heller inte garanterad att ditt barn kommer växa upp och älska dig. Jag känner inte att jag vill ge upp min frihet för att sätta ännu en människa i denna redan överbefolkade värld. Vill dock poängtera att jag inte dömer någon som skaffar barn.

Det största tvivlet

Det största tvivlet och det som även Therese nämner bland oss som väljer att inte skaffa barn är att man kommer dö ensam. Man kommer inte ha någon familj hos sig när man tar sitt sista andetag. Att du skaffar barn är ingen garanti på att du inte kommer dö ensam. Det är också helt fel anledning till att skaffa barn. Jag tror inte att mitt liv kommer se så mycket mer annorlunda ut om 20 år. Jag tror jag kommer ha ett lika socialt liv som idag. Umgås med familjen men också umgås med mina vänner där några av dom har barn och andra inte har barn. Jag känner inte att jag går mist om något.