Jag mår skit. Vissa dagar är bättre än andra men jag har nu haft dagar där min ångest har varit så brutal att jag nästan spytt när jag har vaknat. Att vara deprimerad är inget nytt för mig. Ärren på mina armar visar år av depression. Men denna depressionen skiljer sig mycket från den jag hade när jag var ung. Allt började förra året i Februari så jag har mått dåligt nu under en väldigt lång tid. Jag har hela tiden trott att jag hittat lösningar på min depression. Men oavsett vad jag har gjort så går mitt mående fortfarande väldigt mycket upp och ner.

Johan säger att mycket beror på att jag är en drömmare och så långt ifrån en realist man kan komma. Och det stämmer. Det känns som att jag jagar något. Perfektion? När vi köpte vår drömlägenhet så trodde jag att livet skulle bli perfekt. Det blev det inte. Jag trodde att om jag skaffade mig en anställning och ökade mina inkomster så skulle livet bli perfekt. Det blev det inte. För här sitter jag och det känns fortfarande som att jag jagar något.

I och med min depression så upplever jag att allt är så extremt. Har jag en bra dag så är jag lyckligast i världen och inget kan röra vid mig. Har jag en dålig dag så faller jag väldigt fort och det är omöjligt för mig att vända den dagen till att bli bättre. Det sitter också kvar i flera dagar vilket gör att jag gräver ner mig totalt. Jag vet inte om det jag jagar ens är möjligt att uppnå. Och som jag nämnde, mitt mående är extremt upp och ner. Jag mår inte skit varje dag, men när jag väl är där då mår jag riktigt dåligt.