Igår noterade jag att Elin som jag följer på instagram hade bytt profilbild. Hon har en julmössa på huvudet så jag skrev att jag älskar den nya profilbilden. Då svarar hon ”Känns som under bloggtiden när man bytte header till jul”. Och det fick mig verkligen att inse att jag saknar bloggtiden.
Jag började blogga 2005. Som alltid när de kommer till nya saker så vägrade jag först men en dåvarande vän tjatade på mig i flera veckor att jag måste skaffa en. Så 14 år gammal skriver jag mitt första blogginlägg. Räknar vi dock med dagboken som man hade på Lunarstorm så började jag blogga vid 12-13 års ålder. Som liten drömde jag om att bli författare och jag skrev en massa böcker som min mamma fick läsa. Minns en bok som handlade om min favorithäst på ridskolan som hette Dandy.
Dandy är hungrig. Nu ger jag Dandy mat. Dandy ska ut i hagen. Jag leder Dandy till hagen.
Den hade förmodligen inte hamnat på New York Times bestseller lista. Men att börja blogga föll så naturligt för mig. Och hade det inte varit för bloggen så hade min stavning aldrig varit där den är idag. Under hela min uppväxt hade jag så svårt för att läsa och skriva. Jag fick i flera år gå till ett annat klassrum när vi hade Svenska för att få vara i en lugnare miljö och får mer hjälp. Jag hatade varje sekund av det. Men tack vare att bloggen hade rättstavning så lärde jag mig att stava enormt fort.
Jag saknar bloggtiden
Jag minns när jag gick i gymnasiet och på den tiden kunde man inte tidsinställa inlägg som man kan idag. Så då gick jag upp varje morgon och skrev ”Hej nu ska jag till skolan, hörs sen”. En enda liten mening kunde vara hela blogginlägget. Sen i skolan då jag gick media så hade jag tillgång till datorer så då kunde det dyka upp ett inlägg ”Är i skolan nu, hatar det”. Och när man kom hem så skrev man lite längre. Stack ut och träffade vänner för att sedan skriva ”Nu ska jag lägga mig. Vi hörs imorgon”. Man hade nästan aldrig några bilder eller så hade man endast en bild i varje inlägg.
Och på den tiden så fanns det inte mobiltelefoner. Så när alla kom hem från skolan så satt man i säkert 2 timmar och läste ALLA de bloggarna som man följde. Jag tror att jag som mest läste 140 bloggar VARJE DAG. Helt galet men samtidigt så jäkla underbart. Man fick under den stunden försvinna in i en annan persons liv. Vissa kunde berätta sina mörkaste hemligheter medan andra skrev mer om skolan. Jag minns att jag och Anne-Marie alltid blev motiverade när Blondinbella skrev om skolan. Då fick vi en liten extra kick.
Jag har bloggat i 20 år av mitt liv
Ni som har hängt med från början minns säkert när jag kallade Johan ”Söt” här i bloggen istället för hans namn. Jag har delat så mycket av mig själv. Svåra stunder i min ungdom, sorgen efter Bonzo, glädjen när största drömmen om att köpa en lägenhet gick i uppfyllelse. Det finns så mycket som ni vet om mig. Och jag är bara så tacksam att så många av er fortfarande är här. För tiden har verkligen förändrats. Idag känns det inte som att någon ens har tid att läsa ett sånt här långt inlägg. Allt ska gå så himla fort. Det känns som att jag är en av väldigt få personer som fortfarande bloggar dagligen. Även om det känns ensamt så har jag inga planer på att sluta. Tvärtom så vill jag utvecklas och göra detta ännu bättre. Jag ska sätta mig ner och börja planera för hur jag vill att bloggen ska se ut under 2025.