DixiWonderland.com
Lifestyle Blogger

Igår var begravningen för min vän

Igår var begravningen för min vän som förlorade sin kamp mot cancer

Igår var begravningen för min vän som förlorade sin kamp mot cancer. Det har varit ett väldigt tufft år. Först förlorade vi Kira den 28 Mars, den 19 April så somnade min mans mormor in, min vän somnade in den 5 Juli och den 22 Juli somnade min mans farfar in. Att förlora någon man älskar är aldrig enkelt. Men att förlora min vän har tagit otroligt hårt på mig. Vi är lika gamla men hon kommer för alltid att bli 35. Hon kommer aldrig få se sin dotter växa upp och det är den delen som gör mest ont.

Stående sorgarrangemang i temat skog/sommaräng

Hon hade en önskan om att jag och en av hennes andra vänner skulle skapa blomarrangemangen till begravningen. Temat var skog och det första som slog mig var en sommaräng. Jag fick en bild av hur jag gick i skogen och så plötsligt så öppnar skogen upp sig och där i solljuset var en sommaräng full med blommor. Min vän var en väldigt färgstark person när det kom till smink. Hon gjorde så otroligt vackra sminkningar och inspirerade mig så mycket.

Igår var begravningen för min vän som förlorade sin kamp mot cancer

Jag visste hur jag ville att den skulle se ut i mitt huvud. Men problemet med att inte ha en egen blombutik är att jag aldrig vet hur utbudet ser ut i butikerna. Som tur var så fanns det otroligt vackra snittblommor. Jag köpte tre olika sorters rosor, prärieklocka är ett måste då det är min favorit, brudslöja, prydnadsgräs och riddarsporre. Det gröna plockade jag ute i naturen och daggkåporna plockade jag från min väns trädgård. Vi pratade alltid om hennes daggkåpor och det kändes extra fint att kunna ta med det i arrangemanget.

En lärdom jag tar med mig, kolla temperaturen på kylen

Jag hade lånat kylskåpet i styrelserummet för att förvara blommorna över natten. Men dagen efter när jag skulle hämta dom så ser jag att kylen har varit för kall och flera av blommorna hade skadats. Blev så himla ledsen men som tur var så hade jag plockat mycket grönt som jag kunde fylla ut med.

stående sorgarrangemang

Begravningen var otroligt vacker

Det var så mycket blommor och många som ville ta ett sista farväl. Men samtidigt så fruktansvärt jobbig. Mitt hjärta brister för hennes man och dotter som måste fortsätta leva utan henne. Jag erbjöd mig att fotografera begravningen när jag fick förfrågan om jag ville skapa ett sorgarrangemang. Främst för att hennes dotter är så liten så hon kommer inte minnas denna dagen. Men det kommer kanske komma en dag där hon har frågor och kanske vill se hur det såg ut. Jag ska försöka finna tiden att gå igenom och redigera bilderna nu i veckan som kommer. Jag kommer dock inte lägga ut dom här i respekt för hennes familj.

Något fint i allt detta mörka var att jag fick en ny vän. Den andra vännen som också var med och skapade blomarrangemang till begravningen har blivit en ny vän till mig. Vi har pratat en hel del sedan vi fick förfrågan och det har varit så otroligt fint att få dela minnen om vår vän men också finnas där för varandra.

Jag ska leva, jag ska uppleva och jag ska göra det med henne i mitt hjärta

Något annat fint som jag verkligen kommer ta till mitt hjärta är något min vän aldrig kommer få uppleva igen, att få fylla år. Ni vet att jag älskar min födelsedag men jag har de senaste åren även haft ångest över att bli äldre. Det vägrar jag att ha nu! Jag ska leva, jag ska uppleva och jag ska göra det med henne i mitt hjärta. Allt hon ville var att få vara kvar med sin familj. Det togs ifrån henne. Livet är så himla skört och även om jag har förlorat så många år av mitt liv på grund av psykisk ohälsa så har jag fortfarande så många år kvar. Att få bli äldre är en gåva vi aldrig ska ta för givet.

🤍 Vila i frid min älskade vän 🤍
🤍 En vacker dag så springer vi på sommarängarna tillsammans 🤍

Jag har så mycket sorg i mitt hjärta

Jag har så mycket sorg i mitt hjärta att jag inte längre vet vem jag sörjer

Idag har vi bara varit hemma. Det känns som att vi har varit borta i flera veckor. Vi har varit ute på små utflykter hela semestern och än är vi inte klara. Denna veckan blir dock lugnare då jag har börjat förbereda inför begravningen som är på Fredag. En önskan som min vän hade var att jag skulle skapa blomarrangemang till begravningen så imorgon ska vi iväg och köpa blommorna.

Jag har så mycket sorg i mitt hjärta att jag inte längre vet vem jag sörjer

Det har varit en jobbig dag då vi har fått datumet för min mans farfars begravning. Jag har så mycket sorg i mitt hjärta att jag inte längre vet vem jag sörjer. Dagarna går upp och ner men jag har börjat läsa en ny bok som jag försvinner in i. Har även börjat se om Game Of Thrones. Är redan på säsong 6 efter bara en vecka. Jag gör allt jag kan för att inte behöva känna. Ett flyktbeteende men det är antingen detta eller hamna i en djup depression jag inte ens vet om jag kommer ta mig upp ifrån.

Jag har så mycket sorg i mitt hjärta att jag inte längre vet vem jag sörjer

Min klänning

Detta är min sista vecka innan jag börjar jobba med hundarna igen. Det blir en mjukstart men det ska bli skönt att få rutiner igen. Och jag har saknat hundarna så mycket!

Detta har varit ett av de värsta åren i mitt liv

Det är inte bara alla dödsfall utan jag har även blivit riktigt illa behandlad av personer som stått mig väldigt nära. Jag har brutit kontakten med många på grund av hur fruktansvärt dåligt de har behandlat mig. Och det gör mig naturligtvis ledsen. Men jag känner att jag är hellre ensam än att omge mig med personer som inte behandlar mig väl. Jag sa redan innan året börjat att jag detta året inte tänker låta någon behandla mig illa och det står jag fast vid. Jag ger personer en chans att göra om och göra rätt. Men om de ändå väljer att behandla mig illa då finns det inget mer för mig att ge. Och jag är så jäkla trött på att ge, ge och ge men aldrig få något tillbaka.

Det finaste som jag tar med mig från 2026 är att jag efter så många år äntligen ser ut så som jag alltid har gjort i mitt huvud. Jag är inte i mål än men att kunna ha de kläderna som jag alltid har drömt om har varit en otrolig frihet. Och det har gjort mig ännu mer trygg i vem jag är och hur jag vill vara. Men också hur jag vill att personer i min närhet ska behandla mig. Jag har också lärt mig att i slutändan så har du bara dig själv. Därför är det extra viktigt att sätta sig själv först. Göra det som DU mår bra av och inte vad andra tycker att du ska göra.

2026 är ett av de värsta åren i mitt liv

Min semester har börjat. Jag gjorde min sista hundpromenad på Onsdagen förra veckan. Som jag har sagt tidigare, jag är så tacksam för mitt jobb som hundrastare. Jag vet inte hur många promenader jag har gått där jag har suttit på en trottoarkant, kramat en av hundarna och låtit tårarna rinna. Även om det var fruktansvärt jobbigt att behöva lämna lägenheten för att jobba med hundarna. Så gav det mig en liten stund på dagen där jag inte behövde tänka på sorgen som värker i mitt hjärta.

2026 är ett av de värsta åren i mitt liv

På bara fem månader har jag förlorat tre personer (inkl Kira). Jag hinner inte bearbeta första sorgen innan jag måste börja om igen. Förutom det så har jag haft det så jobbigt med min tandställning, mitt finger som jag skar sönder, lära mig hantera livet med hormoner efter att ha slutat med p-piller och relationer som har fallerat. Hade jag inte haft gymmet och mitt företag så tror jag ärligt talat inte att jag hade suttit här idag. För mina tankar har varit riktigt, riktigt mörka. Så mörka att de har skrämt mig själv.

2026 är ett av de värsta åren i mitt liv

Det som jag tycker är det absolut svåraste i all den här sorgen

Jag har försök hålla mig upptagen med att se filmer och videos på Youtube. Började lyssna på Melanie Martinez nya album Hades som faktiskt har varit en stor räddning. Garbage och Disney Princess går på repeat flera timmar om dagen. Sakta men säkert så har jag börjat jobba igen med mina sociala medier. Mina känslor är all over the place. Ena stunden kan jag må bra och i nästa gråter jag så mycket att jag knappt får luft. Det hjälper inte heller att min mens kommer när som helst vilket gjort allt så mycket värre.

I slutändan så hanterar vi alla sorg olika

När jag mår dåligt så städar jag eller begraver mig i jobb. Och det svåra med sorg är att den aldrig är den samma. Det går aldrig att förbereda sig på känslorna som kommer att uppstå för de är aldrig de samma. För varje person var en individ vars relation till mig var unik. Jag gör mitt bästa för att hantera all min sorg och jag känner att det är viktigt att jag delar den tillsammans med er. Så som jag har gjort alla andra gånger jag har fått uppleva detta. För jag vet att jag inte är den enda som tyvärr behöver uppleva denna smärtan som sorg innebär. Och min förhoppning är att jag kan hjälpa någon som går igenom samma sak. Att vi inte är ensamma.

Min vän har gått bort i cancer

Utanför mitt fönster flyger fåglarna. Jag ser familjer gå på gatorna. Solen skiner och många är ute för att ta vara på sommarvärmen. Livet snurrar på som om ingenting har hänt. Samtidigt så sitter jag här i soffan och vet inte hur jag ska överleva sorgen som jag drunknar i.

Min vän har gått bort i cancer

Min vän har gått bort i cancer

Den senaste veckan har varit fruktansvärd. Jag har har så fruktansvärt dåligt samvete och fick veta att det kallas överlevnadsskull. Det är väldigt vanligt när man går igenom sorg. Det var i Januari som jag fick veta att min vän inte skulle överleva sin kamp mot cancer. Men hur accepterar man det? En person som har funnits i mitt liv sedan 2011, ska hon bara försvinna? Vår vänskap är lång… Var lång. Det var vår kärlek för sushi som förde oss samman. Jag minns fortfarande första gången vi sågs på Wasabi här i stan och åt vår första sushilunch tillsammans.

”Vi måste ses snart”

Vi hade den vänskapen där vi sa ”Vi måste ses snart” och sedan kom livet i mellan. Men trots det så fanns vår vänskap alltid där. Vi hördes online när vi inte hade möjlighet att ses. När jag fick veta att hon blev sjuk i cancer så började jag höra av mig oftare. Jag tyckte det var svårt att veta hur ofta är tillräckligt ofta utan att vara kvävande. Men jag kände att jag hellre hör av mig en gång för mycket än en gång för lite. Jag ville att hon skulle veta att jag fanns där, hela tiden. Oavsett all skit som jag har fått kämpa mig igenom i år så hade jag alltid tid för henne, alltid.

Den 15 Maj fick jag äntligen träffa henne

Jag var så hoppfull till att hon skulle överleva detta tills hon i Januari förklarade för mig att så inte är fallet. Hon var 1 av 100 personer i hela världen som fått denna typen av cancer. Allt bara rasade. Det kan inte stämma? Det kan inte vara sant. Hur mycket man än försöker förbereda sig så går det inte. Inget kan förbereda en på att se sin vän dö i cancer. Hennes besök på olika sjukhus blev allt oftare men den 15 Maj fick jag äntligen träffa henne. Jag skrev om de besöket här. Vad jag inte berättade då var chocken jag fick när vi sågs igen. Jag hade levt i sån förnekelse att jag inte förstod att hon inte skulle se ut så som hon gjorde när vi senast sågs när hon var frisk.

Min vän har gått bort i cancer

När jag satte mig i bilen hem så bröt jag ihop totalt. För det var då jag förstod. Att vännen som funnits i mitt liv i 15 år kommer inte överleva. Mitt dåliga samvete exploderade. Jag blev arg på mig själv för att jag var ledsen, för jag vet att det är tusen gånger värre för hennes familj. Har jag ens rätt att vara så här ledsen? Jag blev arg när jag kände mig glad. Hur kan jag vara glad när min vän kämpar för sitt liv? Varje ögonblick är som ett knivhugg rätt in i hjärtat. Jag kan inte i ord ens förklara hur brutalt dåligt jag mår och har mått under flera månaders tid. Hur dessa skuldkänslorna har ätit upp mig och hur mitt självhat har vuxit.

Cancer är en vidrig sjukdom

Jag tror det grundar sig i varför hon? Varför skulle detta drabba henne av alla människor på denna jorden. Varför skulle en 35 årig mamma som byggt upp ett helt fantastiskt liv för sig själv behöva förlora allt när det finns vidriga människor som går på våra gator som som förtjänar detta ödet. Livet är så jävla orättvist.

Den 30 Juni skriver hon till mig att hon hoppas att vi kan ses snart. Då har det gått 8 veckor sedan vi sist sågs. Jag blir jätte glad och säger att jag kan komma förbi på Söndagen. Vad jag inte visst då, var att de skulle vara sista gången som jag träffade henne. Bara 3 timmar senare så somnar hon in. Jag kunde se att hon hade blivit sämre men trots allt jag visste, så kunde jag inte ta in att hon inte har långt kvar. Jag märkte att hon hade svårare att både andas och prata så jag sa att hon får lyssna medan jag babblar på. Vid ett tillfälle så frågade jag henne om hon ville att jag skulle åka hem men hon sa bestämt nej. Hon ville att jag skulle stanna kvar.

Våra sista ord till varandra

När jag skulle åka hem så sa hon ”Tack för att du kom” och jag svarade ”Tack för att jag fick komma. Du vet att jag alltid finns här för dig. Det är bara att du hör av dig när du känner att du orkar ses. Jag har semester snart så då kan jag till och med vara spontan för din skull”. Alla som känner mig vet att spontan inte existerar i mitt liv. Allt ska planeras och hon log när jag sa det.

Väl i bilen så bryter jag ihop igen. Tårarna slutar inte. Jag har under alla dessa månaderna känt en sån enorm hopplöshet. En förtvivlan som brutit ner mig totalt. När vi sågs där i Maj så hade vi ett så fint samtal efteråt. Jag hade varnat henne innan besöket att jag var väldigt skör och var rädd för att jag skulle börja gråta. Hon sa efteråt att det inte hade gjort något om jag grät men att hon var glad att det inte blev så för hon visste inte hur hon skulle hantera det. Det var som att hon ville vara stark för alla oss andra. Senare under kvällen när vi ligger i soffan och ser anime så får jag det meddelandet som jag har fruktat i flera månader.

Hur återgår man till en vardag när man förlorat sin vän i cancer?

Jag har behövt ha några dagar offline för att samla mig själv. Ta timma för timma. Jag har haft sån brutal ångest över att jag fortsätter leva mitt liv. Jag känner mig hemsk. Samtidigt så är det de bästa jag kan göra i denna situationen. Jag är tacksam över att jag har haft hundarna denna veckan för det har varit enda gången under dygnets alla timmar som jag inte har tänkt på henne och hennes familj. Hon är den första jag tänker på när jag vaknar och den sista jag tänker på när jag somnar.

Jag glömmer dig aldrig

Just nu är mina minnen fulla med sorg. På allt som borde och skulle ha varit. Men jag försöker intala mig själv att jag måste leva för henne. Hon kommer alltid att finnas i mitt hjärta. Varje gång jag ser en daggkåpa så kommer jag tänka på henne. Varje gång jag äter sushi. När jag ser färgen grönt eller experimenterar med olika sminkningar så kommer hon att finnas där.

Hennes önskan gjorde mig rörd till tårar

En av hennes önskningar var att jag och en vän till henne ska skapa blommorna till begravningen. Jag blev så rörd när jag fick veta detta. Det känns som ett otroligt fint sätt att hedra henne på. Jag hade redan planerat att skapa ett sorgarrangemang men att få veta att detta var hennes önskan betyder så mycket för mig. Jag har redan börjat planera hur jag vill att det ska se ut och jag hoppas av hela mitt hjärta att jag lyckas förmedla ett arrangemang fullt med kärlek, saknad och omtanke.

🩷 Vila i fri min fina vän 🩷
🩷 Jag glömmer dig aldrig 🩷

Jag vill avsluta detta inlägget med att uppmana er som vill/kan att donera pengar till Cancerfonden.

Det har varit en väldigt känslosam vecka

Innehåller reklamlänkar för Kicks.se
Det har varit en väldigt känslosam vecka

Det har varit en väldigt känslosam vecka. I Tisdags var vi på begravning för min mans mormor som nyligen gick bort. Väldigt tung och känslosam dag. Och idag fick jag äntligen träffa en av mina vänner som tyvärr är döende i cancer. Jag har varit så rädd över att jag inte skulle få möjligheten att träffa henne innan det är för sent. Så denna dagen betyder otroligt mycket för mig.

Vi har känt varandra i över 15 år

Även om vi inte har umgåtts varje vecka så har vi alltid hållit kontakten. Beskedet att hon hade fått en hjärntumör som visade sig vara elakartade krossade mig. Jag har mått fruktansvärt dåligt och gör fortfarande. Jag känner sig så himla liten och hjälplös. Men jag blev väldigt glad när jag såg henne idag. Trots omständigheterna så såg hon pigg ut och vi kunde sitta och prata om precis allt mellan himmel och jord så som vi alltid har gjort.

Det har varit en väldigt känslosam vecka

Det är omöjligt att ta in ett sånt här besked och försöka hantera det. Jag skrev dagen innan att jag inte vet om jag kommer kunna kontrollera mina känslor då dom är all over the places i och med allt som pågår i mitt liv. Men jag är glad att det istället för tårar blev en massa leenden och skratt. Jag sa att jag gärna kommer förbi igen och hälsar på om hon känner att hon har tid och ork för det. Men skulle detta vara sista gången som jag träffar henne så kommer jag bära denna dagen med ett leende i mitt hjärta för alltid.

Hon var så himla gullig och gav mig dessa nagellacken. Hon sa att hon direkt hade tänkt på mig och det gjorde mig så rörd. Det är Depend 50 shades of pink som är deras vår/sommarkollektion. En kollektion helt i min smak. Den första som jag vill testa är Blush Hour. Den gav mig lite Zara Larsson feeling i och med glittret.