Ni är så många som har hört av er efter att jag skrev öppet om min depression igår. Jag kan säga att jag velade länge med om jag skulle publicera de inlägget eller inte. I och med att jag har bloggat under hela 20 år så har jag också lärt mig hur allt fungerar. Desto mer personlig man är desto mer hat får man. Det är anledningen till varför jag slutade dela med mig. Jag orkade inte logga in här på bloggen och se en massa kommentarer där det stod en massa elaka saker om mig.
Men igår skrev jag inlägget. Läste igenom det en till två gånger och sedan publicerade jag det bara. Och jag trodde aldrig att jag skulle få så många dms och kommentarer ifrån er. Ni är så många som har skrivit att ni känner igen er så mycket i det jag skrev. För min del så känns det skönt att höra att jag inte är ensam. För det är ofta det man känner när man är deprimerad, man känner sig ensam. Samtidigt så önskar jag ingen denna ångesten som jag går och bär runt på.
Jag är inte deprimerad 24/7. Som jag skrev så går allt i vågor för mig. Jag kan vara super glad ena stunden och full med energi till att sedan droppa totalt och jag börjar ifråga sätta min existens. Jag mår inte så dåligt att jag är självmordsbenägen. Och jag har turen att vara omringad av så många människor som jag kan prata med.
Sushidejt med min mini me
Därför drog jag ut på en sushidejt med Olivia igår kväll efter jobbet. Vi båda kände att vi behövde gnälla av oss ordentligt. Jag brukar säga att gnälla är min passion i livet. Och jag säger alltid att alla mina vänner är välkomna att gnälla hur mycket de vill hos mig. Och jag behövde denna sushidejten mer än någonsin. Jag tror att en orsak till att jag mår så dåligt som jag gör är att jag jobbar alldeles för mycket. Det blir som att springa i ett hamsterhjul och jag vill inte leva så. Jag jobbar hårt för att kunna njuta av livet och då måste jag även se till att faktiskt träffa mina nära och kära som får mig att må bra.