I will stay alive, praying for myself
De orden har gått om och om igen i mina hörlurar idag. Detta är ett väldigt svårt och personligt inlägg för mig att skriva. Jag pratar aldrig om mitt självskadebeteende. Det var en fruktansvärt mörk period i mitt liv. Men idag medan denna låten har gått på repeat så har jag tänkt mycket på tiden då jag hade mitt självskadebeteende.
Träffar man mig idag så finns det ingen som ens skulle tänka tanken att jag har varit självmordsbenägen. Det är ärren på mina armar som avslöjar ett trasigt förflutet. Det fanns en tid då jag skämdes och kände obehag av att visa mina armar. Efter idag så tänker jag visa mina ärr med stolthet, för jag överlevde.
Anledningen till varför mina tankar har tagit mig tillbaka är för att jag i Måndags var på konsultation på mitt gym. Efter att ha berättat om mina tidigare ätstörningar och att jag nu har tränat i 2 månader men inte gått ner något i vikt så tyckte PTn att jag skulle kontakta vårdcentralen och ta prover på min sköldkörtel. Hon berättade att sköldkörteln kan ställa till med obalans i kroppen. Och med tanke på att jag tränar på gym 4 gånger i veckan samt går ca 100.000 steg i veckan så borde jag gå ner i vikt utan problem. Problemet är bara det att för att kolla upp min sköldkörtel så behöver jag lämna blodprov.
Bara tanken på att se blod tas från mina armar ger mig en inre panik. Jag blir extremt triggad bara av tanken och får brutal ångest. Jag tror jag var 21 år gammal senast jag satte ett rakblad i mina armar och skar upp min egna hud. När du mår så fruktansvärt dåligt att du behöver skada dig själv för att överleva då är det riktigt illa. Jag var så djupt deprimerad att när jag skar upp mina armar så var det som att en flodvåg sköljde över mig och all min ångest försvann. Jag sov med rakblad under min madrass så att jag kunde skära mig varje natt så att jag kunde somna. Det var det enda som hjälpte att dämpa min ångest.
Idag mår jag mycket bättre. Jag lever med dödsångest och har accepterat att jag förmodligen alltid kommer leva med någon typ av ångest. Men jag jobbar väldigt mycket med mig själv och är väldigt tacksam för det stödet jag har från nära och kära. Idag har jag inga självskadetankar. Senast jag fick dom var när vi förlorade Bonzo. Då var det väldigt nära att jag fick ett återfall. Men jag vet att ett återfall för mig skulle få förödande konsekvenser så jag klarade av att hantera den sorgen utan att skada mig själv.
Träningen är idag en av de viktigaste delarna i mitt liv. Jag ser gymmet som mitt andra hem och mår så otroligt bra av att få vara där. Jag varken röker, snusar, tar droger, dricker alkohol eller läsk. Jag äter inget godis men tycker om glass, choklad och chips. Dock har vi aldrig choklad eller chips hemma. Det äter vi endast på helgerna. Jag lagar all mat som vi äter från grunden förutom om vi köper take away. Och med tanke på hur mycket jag tränar och förbränner dagligen så måste det vara något fel på min kropp då jag under dessa 2 månader inte har gått ner i vikt.
Jag tränar inte för att gå ner i vikt. Men ligger man på kaloriunderskott så ska man gå ner i vikt annars är det något som är fel. Jag vill inte lägga ner 5 timmars träning per dag och inte få ut belöningen av de hårda arbetet som jag lägger ner. Så igår chattade jag med en läkare från min vårdcentral och förklarade hur min situation ser ut. Läkaren sa att det var drop in så jag kunde gå in en dag som passade mig. Min plan var först att gå imorgon men bara tanken på att göra detta ensam fick mig att må så dåligt.
Så jag frågade Anne-Marie om hon kunde följa med mig idag då vi ändå skulle ses. När vi satt i väntrummet så kunde jag känna hur min puls steg. Både min röst och mina händer var så skakiga. När det väl blev min tur efter 30 minuters väntan så slog hjärtat så hårt att det kändes som att de skulle slå sönder bröstkorgen. Jag förklarade för sköterskan att jag hade haft ett självskadebeteende och då svarar hon mig med en väldigt förstående blick ”Oj då förstår jag att detta kan vara väldigt triggande för dig. Vi kan väl börja med att jag får se på dina armar och så utgår vi från det och ser hur det känns”.
Hon förklarade hur det skulle gå till. Jag bad om att få se på nålen och hon visade den samt visade vart hon skulle sätta in den. Jag bad henne berätta när hon sätter i nålen vilket hon gjorde. Jag valde att titta bort när hon förde in nålen. Det kändes lite men det var inte alls så farligt som jag trodde. Jag känner hur tårarna börjar komma. Inte för att jag fick ont eller var rädd utan för att jag blev så stolt över mig själv. Detta är något som jag har mått så fruktansvärt dåligt över i många år. Jag har valt att riskera min egna hälsa för att jag varit så rädd för tanken på att ta blodprov och bli triggad. Nu satt jag där och vann över min ångest.
När vi var klara så tackade jag sköterskan för hennes otroligt fina bemötande. Hur hon bemötte mig gjorde en sån enorm skillnad för mig och jag ville bara krama henne efteråt. Jag noterade även att när vi pratade efter att blodprovet var klart så höll hon i behållaren med mitt blod så att jag inte kunde se blodet. Tycker det var så himla fint gjort av henne. Nu kommer det dröja ca 2 veckor innan vi får provsvaren. Jag vet inte riktigt vad jag hoppas på. Jag vet inte vad det innebär att ha problem med sköldkörteln men samtidigt så skulle jag bli ledsen om provsvaren kom tillbaka och de inte visade att något var avvikande. För något är det som inte stämmer men förhoppningsvis så kommer vi kunna lösa det.
