DixiWonderland.com

Det senaste dygnet har varit fruktansvärt. Natten till idag, Fredag slutade med att vi spenderade 8 timmar på akuten. Vi är båda väldigt omskakade efter händelsen men mår trots omständigheterna bra. Det som hände var att jag blev sjuk i Onsdags. Hade en väldigt mild förkylning men inslag med feber. Men med tanke på hur fruktansvärt sjuk jag blev sist jag var sjuk så var detta ingenting.

Natten till idag vid 02:30 går jag upp och in i badrummet. Då jag inte kan andas genom näsan så var jag torr i halsen och ville få i mig vatten. När jag har stått där så känner jag att det som inte får hända är på väg att hända. Jag hinner sätta mig ner på toalettstolen och känner hur hinken faller över mig. Från mina tår till mitt huvud så bryter min kropp ut i den mest brutala kallsvetten som ni kan tänka er. Jag hinner ropa ”Johan jag kommer svimma” och sen är allt svart. Det nästa jag minns är att jag vaknar av att hans telefon ringer någon och min första tanke är ”Vem fan ringer du klockan 03:00 mitt i natten”. Det tog lite tid innan jag förstod att han ringde 112.

Väl vaken så lyckas jag ta mig till sängen men när jag ligger där så märker jag hur mina ben domnar bort. Det börjar vid tårna och sprider sig snabbt upp för mina ben. Och då förstår jag att nu måste vi åka in. Detta är inte första gången som detta händer. Men sist det hände så åkte vi inte in förrän 11-12 timmar efteråt och läkarna var så arga på mig. Så nu agerade vi. Jag kan inte ens förstå att jag lyckades ta mig till vår bil. Jag skakade så fruktansvärt mycket. Johan vågade inte lämna mig ensam för att hämta bilen. På väg till akuten så börjar jag få ett tryck på vänster sida av bröstet och då blir jag riktigt rädd. Då trodde jag att det var början på en hjärtinfarkt eller liknande.

I väntrummet där vi spenderade 2 timmar

Väl framme så tog vi en nummerlapp och sen började väntan. Det tog 2 timmar innan vi fick komma in och träffa sköterskorna. Under den tiden så kämpar jag för att få kontroll över min kropp. Johan, dum som han är visar mig ett filmklipp som han filmade när jag krampade och då bröt jag ihop helt. Det var fruktansvärt att se mig själv i det tillståndet för jag var helt borta. Jag blev jätte rädd och förstod då också hur rädd Johan var över att förlora mig. Detta är som sagt inte första gången som det händer men anfallen var mycket längre denna gången.

När vi väl kom in så tog de ekg på mig och blodprov. Just blodprov har jag så himla svårt för i och med mitt tidigare självskadebeteende. Men de hade sån fin förståelse och var så försiktiga. När detta var klart fick vi följa med en sköterska och kom in i ett ”rum” där de sa att vi skulle vänta på en läkare. Att jag skriver ”rum” är för att det var inget rum med en dörr utan endast en liten vägg som skiljde mig från receptionen där personalen satt. Bredvid mig bakom en liknande vägg låg en man.

Var full med klistermärken/elektroder som de sätter på när de gör ekg.

Sen började den långa väntan. Det tog över 3 timmar innan vi fick hjälp. Jag förstår att det låter som att jag klagar, vilket jag på ett sätt gör. Men inte på personalen. Det gör mig så enormt förbannad att Sverige som har en av de högsta skatterna i världen. Som varje val säger att de ska satsa på sjukvården bara fallerar mer och mer. I och med att vi inte hade ett rum så kunde vi höra personalen prata. 12 timmars skift och endast 15 minuters rast där de har fått slänga i sig sin mat. Vi kunde även höra helikoptern komma och förstod att de fått in ett larm som var betydligt mer allvarligt än de som hände mig vilket gjorde att det dröjde så länge.

Det var inte förrän skiftbytet som vi fick träffa en läkare. Då lyssnade han på mina lungor och mitt hjärta. Vi har hjärtfel i familjen och han lyssnade väldigt länge på hjärtat vilket gjorde mig orolig. Sedan gjorde han en massa andra tester på mig. Jag fick gå fram och tillbaka. Sedan på mina tår och hälar. Han kollade mina reflexer, kontrollerade min känsel, syn, hörsel. Han var väldigt noggrann med andra ord. Jag tror han ringde 5 olika kollegor angående mitt fall innan han kom tillbaka. Alla mina värden såg bra ut så han lyssnade nog lite extra på hjärtat för att inte missa något.

Det lutar mot att jag har blodtrycksfall men i och med mina kramper så kan det vara allvarligare så som epilepsi. Jag har väldigt lätt för att svimma och är yr i stort sett flera gånger om dagen, dagligen. Han sa att i och med att jag varje gång sätter mig istället för lägger mig ner så får hjärnan aldrig tillbaka blodet som den tappar när jag svimmar. Så skulle detta hända igen så ska jag försöka lägga mig ner istället för att sitta. Då är det också viktigt att hålla koll på ifall jag krampar eller inte. Oavsett så måste vi åka in igen om det skulle hända igen.

När jag låg inne på ”rummet” och väntade.

Efter 8 långa timmar. Endast 2 timmars sömn så fick vi äntligen komma hem igen. Vi båda två föll ihop i sängen och sov i ca 5 timmar innan vi vaknade. Vi är väldigt omskakade efter händelsen. Jag är jätte rädd för att det ska hända igen. Att det endast händer när jag är sjuk kunde läkaren inte svara på. Själva svimmandet är inte det läskiga för mig utan det är sekunderna innan när jag exploderar i kallsvett och jag verkligen känner att något är riktigt fel. Men vi har vi fått många bra råd ifall det skulle hända igen så jag hoppas bara att jag kan komma ihåg dom när det väl sker.

Sist men inte minst så vill jag tacka all personal på Näls akutmottagning. Detta kommer förmodligen aldrig nå dom. Men den sista killen som tog ur kanylen i min arm sa jag att jag verkligen uppskattade det fina bemötandet som jag fått av både honom och hans kollegor. De alla var så förstående när jag sa att jag har svårt för att se blod på grund av mitt självskadebeteende. Men jag upplevde ingen som helst stress från någon av dom. De kändes som att de alla verkligen tog sin tid med mig och det uppskattar jag så mycket. Läkaren kom flera gånger och ett tag så trodde jag inte ens att han skulle skicka hem mig. Jag är så tacksam för all deras hjälp. Jag hoppas verkligen att arbetsförhållandet för personerna i vården blir bättre.

Nu ska jag fortsätta att ta det lugnt. Är fortfarande sjuk så förhoppningsvis så hinner jag bli frisk innan Julafton. Denna händelsen fick mig verkligen att inse hur viktigt det är att uppskatta en frisk kropp. Vår hälsa ska vi ALDRIG ta för givet. Hur vi ser ut har ingen som helst betydelse, en frisk kropp däremot är ovärderlig! Uppskatta din kropp oavsett hur den ser ut. Och ta hand om din kropp! Detta har bara gjort mig ännu mer motiverad till att förbättra min hälsa. Jag får dock inte träna förrän jag är helt frisk. Läkarens order.