DixiWonderland.com

Klockan nio igår morgon började vi flytta och vi slet som djur hela dagen lång. Först körde jag och Johan två omgångar med de sista lådorna och sen plockade vi upp Sonny som varit så gullig och erbjudit sig att hjälpa till. Sen var det dags att köra möbler. Vi har inte mycket möbler men som Sonny sa ”Ni har jävligt tunga möbler”. Min älskade garderob väger 90 kg och Johans skrivbord väger 130 kg. Så ja tungt var det.

Första natten i nya lägenheten slutar i tårar

Tre omgångar fick de köra i den fruktansvärda värmen men allt gick bra. Eller ja, jag spydde igår under flytten. På grund av värmen och all stress så hade jag inte ätit på nästan 24 timmar. Så mitt kropp sa ifrån ordentligt igår. När jag hade bäddat klart sängen så tog jag en kall dusch och sedan la jag mig i sängen. Fötterna skrek av smärta. Jag har inte haft så ont i fötterna sen jag hade fyra hundpromenader i rad.

Igår kväll bestämde vi oss för att testa diskmaskinen men den lyckan blev kortvarig. När jag gick in i köket för att vattna en växt så märker vi att det är blött på golvet. Tittar mot diskmaskinen och ser att det är en massa vatten där också. Vi ringer Jonas och Marie för att be om hjälp. Sen blev det en massa samtal till styrelsen, vårt försäkringsbolag, den tidigare ägaren (som har installerat diskmaskinen). Här bryter jag ihop. Veckor av stress, fruktansvärt mycket motgångar med lägenheten och ont i kroppen gjorde att nu rann bägaren över.

Jag ringer mamma men hon kan knappt höra vad jag säger för jag bara gråter och gråter. Bilden som jag hade målat upp i mitt huvud om hur de skulle vara att bo här gick sönder i tusen bitar. Jag vet inte hur mycket mer jag orkar. Jag skulle verkligen behöva få varva ner för denna stressen är uppenbarligen inte bra för mig med tanke på att jag spydde igår. Idag håller vi på och försöker få ordning på kaoset. Jonas och Marie ska komma förbi för att se om de kan hjälpa oss med diskmaskinen.

Efter 13 långa år så är detta sista natten i vår lilla lägenhet. Jag trodde att jag skulle känna mig ledsen men allt jag känner är en sån stor lättnad. Jag var 20 år gammal när jag flyttade in i denna lägenheten. Jag var så vilsen. Visste inte vem jag var eller vem jag ville bli. Det tog lång tid innan jag fann min väg och idag är jag så stolt över mig själv. Över vem jag har blivit.

Vägen hit har varit allt annat än enkel. Men denna lägenheten blev min trygga plats på jorden. Precis så som ett hem ska vara. Här blev jag den jag är idag. Mycket har hänt under dessa 13 åren. Och det som gör denna flytten jobbig är att i vår nya lägenhet så kommer det inte finnas några minnen tillsammans med Bonzo. I varje litet hörn av denna lägenheten så ser jag minnen av honom och det gör ont i hjärtat att han inte kommer kunna skapa nya minnen tillsammans med oss. Men det som dock känns väldigt fint är att vi äntligen kommer kunna ge honom en fin minnesplats där hans urna kan stå.

Jag känner mig så redo för detta nya kapitel i våra liv. Jag har drömt om detta i så många år och nu när det väl händer så är det väldigt svårt att ta in. De senaste månaderna har varit en riktig känslostorm. Jag har varit så stressad att jag mest bara har känt att jag har velat få denna flytten överstökad. Det är fruktansvärt stressigt att flytta och renovera. Speciellt när man har ett så tajt tidsschema där allt måste klaffa. Men jag tror att när jag vaknar upp på Söndag så kommer jag känna ett lugn. Äntligen så blev min största dröm och mål i livet sann.

Det kommer ta ett tag att landa i allt detta. Jag önskar att jag hade haft en vecka ledigt så att jag bara hade kunnat lulla runt hemma och bo in mig. Men nästa vecka så kommer jag ha fem hundpromenader nästan dagligen Juni ut så det finns ingen tid till att ta det lugnt. Sen ska jag även levla upp med mina sociala medier så jag får vara glad om jag kan ta en dag ledig i sommar. Men vilken sommar det kommer bli!