God morgon på er denna höstiga Lördagsmorgonen. Dimman ligger som ett tjockt täcke över Trollhättan så jag gick ut vid halv tio och tog lite bilder. Tyvärr var dimman lite väl tjock för att få fina motiv men så roligt att bara gå ut spontant och fotografera. Det var länge sedan som jag gjorde det.
Veckan har gått så himla fort och det har varit mycket jobb. Jag jobbar hela veckan lång. Då jag jobbar med så många olika moment som hundarna, Youtube, bloggen och mina instagram konton så är det svårt att få en bra balans på allt. Jag ligger alltid efter med något relaterat till mina sociala medier och då blir det att jag behöver jobba med det under helgerna. Att ha en ledig dag i veckan existerar sällan för mig.
Men idag väntar något väldigt roligt! Jag ska ha min andra gravid fotografering. Våra vänner Victor och Erika väntar sitt första barn och som present så erbjöd jag mig att föreviga detta för dom. Vi har haft så dåligt väder i flera veckor men idag så är turen på vår sida. Det ska bli så himla roligt. Jag älskar att fotografera och önskar att jag kunde arbeta mer med det. Men konkurrensen är stor och jag har inte riktigt tiden till promota mig själv. Men kanske att det blir annorlunda i framtiden.
Att jobba mer effektivt och inte mer
Något annat jobbrelaterat som världens bästa sambo har hjälpt mig med är att jag nu kan bokföra hundarna som jag tar ut i ett excel program. Jag har i 5 års tid skrivit allt manuellt i min kalender. Jag vet, det är helt galet. Så i slutet av varje månad har jag suttit och räknat ihop hur många promenader det har varit och hur mycket som ska faktureras. Vilket låter mer enkelt än vad det är då det sker avbokningar/fler bokningar och beroende på tider så ändras kostnaderna.
Det enda jag behöver göra nu är att bokföra allt i mitt skräddarsydda program och datorn ändrar priserna automatiskt för mig. Detta kommer spara mig så enormt mycket tid! Vet inte varför jag inte kom på detta tidigare men tror inte riktigt att jag kände behovet av det. Nu när jag arbetar så mycket med mina sociala medier så behöver jag underlätta allt mitt arbete så mycket som möjligt. Det handlar inte om att jobba mer utan effektivare. Nu ser jag verkligen fram emot att lägga in en högre växel denna hösten!
De orden har gått om och om igen i mina hörlurar idag. Detta är ett väldigt svårt och personligt inlägg för mig att skriva. Jag pratar aldrig om mitt självskadebeteende. Det var en fruktansvärt mörk period i mitt liv. Men idag medan denna låten har gått på repeat så har jag tänkt mycket på tiden då jag hade mitt självskadebeteende.
Träffar man mig idag så finns det ingen som ens skulle tänka tanken att jag har varit självmordsbenägen. Det är ärren på mina armar som avslöjar ett trasigt förflutet. Det fanns en tid då jag skämdes och kände obehag av att visa mina armar. Efter idag så tänker jag visa mina ärr med stolthet, för jag överlevde.
Anledningen till varför mina tankar har tagit mig tillbaka är för att jag i Måndags var på konsultation på mitt gym. Efter att ha berättat om mina tidigare ätstörningar och att jag nu har tränat i 2 månader men inte gått ner något i vikt så tyckte PTn att jag skulle kontakta vårdcentralen och ta prover på min sköldkörtel. Hon berättade att sköldkörteln kan ställa till med obalans i kroppen. Och med tanke på att jag tränar på gym 4 gånger i veckan samt går ca 100.000 steg i veckan så borde jag gå ner i vikt utan problem. Problemet är bara det att för att kolla upp min sköldkörtel så behöver jag lämna blodprov.
Bara tanken på att se blod tas från mina armar ger mig en inre panik. Jag blir extremt triggad bara av tanken och får brutal ångest. Jag tror jag var 21 år gammal senast jag satte ett rakblad i mina armar och skar upp min egna hud. När du mår så fruktansvärt dåligt att du behöver skada dig själv för att överleva då är det riktigt illa. Jag var så djupt deprimerad att när jag skar upp mina armar så var det som att en flodvåg sköljde över mig och all min ångest försvann. Jag sov med rakblad under min madrass så att jag kunde skära mig varje natt så att jag kunde somna. Det var det enda som hjälpte att dämpa min ångest.
Idag mår jag mycket bättre. Jag lever med dödsångest och har accepterat att jag förmodligen alltid kommer leva med någon typ av ångest. Men jag jobbar väldigt mycket med mig själv och är väldigt tacksam för det stödet jag har från nära och kära. Idag har jag inga självskadetankar. Senast jag fick dom var när vi förlorade Bonzo. Då var det väldigt nära att jag fick ett återfall. Men jag vet att ett återfall för mig skulle få förödande konsekvenser så jag klarade av att hantera den sorgen utan att skada mig själv.
Träningen är idag en av de viktigaste delarna i mitt liv. Jag ser gymmet som mitt andra hem och mår så otroligt bra av att få vara där. Jag varken röker, snusar, tar droger, dricker alkohol eller läsk. Jag äter inget godis men tycker om glass, choklad och chips. Dock har vi aldrig choklad eller chips hemma. Det äter vi endast på helgerna. Jag lagar all mat som vi äter från grunden förutom om vi köper take away. Och med tanke på hur mycket jag tränar och förbränner dagligen så måste det vara något fel på min kropp då jag under dessa 2 månader inte har gått ner i vikt.
Jag tränar inte för att gå ner i vikt. Men ligger man på kaloriunderskott så ska man gå ner i vikt annars är det något som är fel. Jag vill inte lägga ner 5 timmars träning per dag och inte få ut belöningen av de hårda arbetet som jag lägger ner. Så igår chattade jag med en läkare från min vårdcentral och förklarade hur min situation ser ut. Läkaren sa att det var drop in så jag kunde gå in en dag som passade mig. Min plan var först att gå imorgon men bara tanken på att göra detta ensam fick mig att må så dåligt.
Så jag frågade Anne-Marie om hon kunde följa med mig idag då vi ändå skulle ses. När vi satt i väntrummet så kunde jag känna hur min puls steg. Både min röst och mina händer var så skakiga. När det väl blev min tur efter 30 minuters väntan så slog hjärtat så hårt att det kändes som att de skulle slå sönder bröstkorgen. Jag förklarade för sköterskan att jag hade haft ett självskadebeteende och då svarar hon mig med en väldigt förstående blick ”Oj då förstår jag att detta kan vara väldigt triggande för dig. Vi kan väl börja med att jag får se på dina armar och så utgår vi från det och ser hur det känns”.
Hon förklarade hur det skulle gå till. Jag bad om att få se på nålen och hon visade den samt visade vart hon skulle sätta in den. Jag bad henne berätta när hon sätter i nålen vilket hon gjorde. Jag valde att titta bort när hon förde in nålen. Det kändes lite men det var inte alls så farligt som jag trodde. Jag känner hur tårarna börjar komma. Inte för att jag fick ont eller var rädd utan för att jag blev så stolt över mig själv. Detta är något som jag har mått så fruktansvärt dåligt över i många år. Jag har valt att riskera min egna hälsa för att jag varit så rädd för tanken på att ta blodprov och bli triggad. Nu satt jag där och vann över min ångest.
När vi var klara så tackade jag sköterskan för hennes otroligt fina bemötande. Hur hon bemötte mig gjorde en sån enorm skillnad för mig och jag ville bara krama henne efteråt. Jag noterade även att när vi pratade efter att blodprovet var klart så höll hon i behållaren med mitt blod så att jag inte kunde se blodet. Tycker det var så himla fint gjort av henne. Nu kommer det dröja ca 2 veckor innan vi får provsvaren. Jag vet inte riktigt vad jag hoppas på. Jag vet inte vad det innebär att ha problem med sköldkörteln men samtidigt så skulle jag bli ledsen om provsvaren kom tillbaka och de inte visade att något var avvikande. För något är det som inte stämmer men förhoppningsvis så kommer vi kunna lösa det.
Jag älskar detta vitrinskåpet, naturligtvis i färgen valnöt. Så otroligt vackert och med en väldigt unik design. Önskar att den hade funnits som skåp eller garderob. Då hade jag köpt den direkt.
Igår hade vi en så himla mysig filmkväll här hemma. Vi såg The Flash på HBO och den var så bra! DC får så himla mycket skit för sina filmer men jag undrar om folk bara har orimliga krav nu för tiden? Jag gjorde i ordning två stora ostbrickor till oss. I min present från Lunas familj så fanns det en körsbärs marmelad som Johan blev helt tokig i. Jag med ska tilläggas. Så då kom jag med förslaget att ha den tillsammans med en massa goda ostar och chark. Så mysigt.
Idag ringde larmet klockan 07:00. Jag kan om jag vill sova till 10:30 men nej, jag ställer klockan 07:00 så att jag kan vara på gymmet klockan 08:00 haha. Sova är inte min grej. När jag väl har vaknat så har jag svårt för att somna om. Idag hade jag en konsultation med en PT på mitt gym. Vi gick igenom min bakgrund och vad jag har för mål med träningen. Nu har jag tränat i nästan 2 månader. Jag tränar 4 pass på gymmet varje vecka och så går jag ca 100.000 steg i veckan. Men trots detta så går jag inte ner i vikt. Hon rekommenderade mig att boka en tid hos läkaren för att kolla min sköldkörtel. Som ni vet så går jag aldrig till läkaren men nu har jag mailat dom för att kolla upp detta.
Mer problem med lägenheten
Något mindre kul som hänt idag är att jag fick svar från styrelsen om att när det kommer till våra fönster så ansvarar föreningen endast för utsidan. Så insidan och det som är mellan dubbel fönsterna får vi stå för. Saken är den att fönsterna behöver kittas om men även trät behöver man se över för vissa delar ser helt ruttna ut. Ytterligare ett problem som uppstår med denna lägenheten. Jag behöver nog inte skriva hur fruktansvärt trött jag är på all skit med denna lägenheten. Det är såna fruktansvärt dyra kostnader som det handlar om. Fönsterna kommer vara prio ett nu men vi kommer inte kunna göra något för en nästa år i och med att hösten är på väg.
