Att utmana sina rädslor

God Morgon på er. Utanför mitt fönster smyger sig dimman fram. Klockan har inte ens hunnit slå tio än på morgonen och jag har redan gått 3662 steg.

Igår gick jag ut för första gången på flera år. Varje gång min sambo har gått ut med sina vänner så har jag stannat hemma. Men i början av detta året så sa jag till mig själv att 2019 skulle vara året där jag sätter mitt välmående först. Vilket jag verkligen har gjort. Jag har fokuserat på att göra saker som får mig att må bra och ha människor runt omkring mig som ger mig bra energi. Jag vet inte riktigt vad det är jag har eller vad man kallar det. Jag skulle inte vilja säga att jag har social fobi men jag kan tycka att vissa sociala tillställningar är jobbiga. Att åka buss och tåg själv är något som jag än idag jobbar väldigt hårt med. Buss går mycket bättre idag och ger ingen ångest alls längre medan tåg kan fortfarande ge mig en inre panik. Dock tror jag min åksjuka påverkar mycket också.

Om jag skulle försöka beskriva känslan så känns det som att jag inte får någon luft. På utsidan ser jag lugn ut men på insidan så skriker jag av ren panik och gråter hysteriskt. Jag har aldrig låtit insidan ta över om man kan säga så. Jag har på utsidan förmodligen sett väldigt lugn ut medan mitt inre är totalt kaos. Det är jätte svårt att förklara men jag känner att jag har rätt bra kontroll över det hela trots att det är väldigt jobbigt.

Att gå på festen som jag gick på igår var ett väldigt stort steg för mig. Jag vill tacka alla er som hörde av er igår och skrev så himla fina saker. Det betydde så mycket för mig. Anledningen till varför jag är så öppen med detta är för att jag vet att jag inte är ensam. Detta är något som jag har levt med sen 2013 och det tar lång tid att bli bättre. Man måste konstant utmana sig själv för gör man inte det då åker man lätt tillbaka till ruta ett. Jag blev också väldigt glad när Erika skrev till mig. Hon är den nyaste medlemmen i gruppen. Och för er som ej vet så är min sambo och hans vänner barndomsvänner. Det är nu på senare tid som några av killarna har skaffat sambos och Erika är en av dessa tjejerna. Vi visste inte att hon och Victor skulle komma men när hon skrev då kändes allt tusen gånger lättare. Sen visade det sig att det endast blev gänget igår kväll så all min oro hade egentligen varit helt i onödan. Men där och då så visste jag inte det och därför är jag så stolt över mig själv för att jag gjorde detta!

Vi kom hem strax efter tolv igår natt och det bästa var att öppna dörren och mötas av vår älskade lilla pojk. Vi fick ändra lite på hans schema igår så vi var lite rädda att han skulle ha kissat inne men han var så duktig. Vi tog ut honom på en liten nattpromenad och han var så glad hela promenaden. Idag mår jag inget vidare haha. Har tryckt i mig 3 wienerbröd till frukost men huvudet väger fortfarande tungt. Senare idag ska vi fotografera höstoutfits så jag hoppas jag piggnar till.